Arkiv | april, 2013

Våra irrationella rädslor

30 Apr

Det finns viss risk här för att jag outar mig själv som aningen märklig och till och med en smula äcklig. Fast själva poängen med inlägget är ju att just slutsatsen ”du är äcklig” är jävligt märklig i detta fall… nåväl. Alltså, vad är problemet med att någon person (låt oss för enkelhets skull kalla denna person ”Christofer”) äter popcorn ur den gemensamma skålen/kartongen med sin tunga? Möjligen är denna företeelse så pass barock för det stora flertalet läsare att den tarvar en mer ingående förklaring. Men tänk dig följande scenario:

Du sitter i en biosalong. Intill dig sitter den person du valt att se filmen i fråga med, Christofer. Ni delar på smörgula popcorn i en gigantisk kartong som ni efter många års studier, hårt slit och strålande karriärer äntligen haft råd med. Denne Christofer kan egentligen vara vem som helst. En vän, en familjemedlem, en kollega, en älskare. Er relation är inte viktig. Denna lilla uppblossning till blogginlägg har mindre att göra med kroppsvätskor än en kan tro. Men. I alla fall. Till saken. Du tar dina popcorn. Sex, sju stycken i handen. Mums, mums. Tugg, tugg. Yummy. Salt, smör och hjärtsvikt. Sedan är det Christofers tur. Han tar ungefär lika många popcorn. Hans tillvägagångssätt skiljer sig dock från ditt. Han plockar inte upp sina popcorn med handen – han gör det med sin tunga. Han sticker ner tungan i kartongen, varpå alla alla små blodtrycksförhöjande majspuffar som vidrör nämnda tunga fastnar därpå och följer med.

Here’s the kicker: Alla popcorn som vidrör Christofers tunga hamnar i hans mun. Samtliga av tungan ej vidrörda popcorn ligger kvar i behållaren. När du däremot, din smutsiga knöl, plockar upp dem med din hand vidrör din handrygg, dina knogar massor av popcorn som aldrig gör resan från kartongen till din mun. Är inte det ganska äckligt gjort av dig? Kanske, men Christofer bryr sig inte. Han är ingen bakteriofob.

popcorn

Hen – ett gott litet exempel

30 Apr

Jag tänker inte orda särskilt mycket om det lilla pronomenet hen eftersom mycket av den så kallade debatten om ordet är på så fruktansvärt låg nivå att den är helt ointressant för mig att ge mig in i (igen). Debatt eller inte så upplever jag att ordet är kraftigt underutnyttjat, kanske framför allt inom journalistiken. Visst, fortfarande finns en air av ställningstagande kvar när någon drar till med ett hen, men samtidigt är det svårt att blunda för hur praktiskt ordet är i vardaglig, löpande text. Jag blev därför positivt överraskad av att ordet använts på ett alls inte konstlat sätt i en artikel i Arbetarbladet där skribenten Johanna Hejdenberg skriver om en mindre skandal vid Högskolan i Gävle. Det första stycket i brödet lyder:

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som hen varken varit behörig för eller antagits till.

Det är ju precis så där det ska se ut: diskret och självklart. Som det mest lämpade valet för det aktuella uppdraget. Helt klart finns en tydlig poäng i att inte signalera könet på personen i fråga, lika lite som man berättar om ålder, etnicitet, BMI eller annat. Andra, redan existerande omskrivningar då? Tja, testa själv att läsa följande meningar.

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som han eller hon varken varit behörig för eller antagits till.1

samt

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som han/hon varken varit behörig för eller antagits till.2

och

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som vederbörande varken varit behörig för eller antagits till.3

och även

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som denne varken varit behörig för eller antagits till.4

Personligen upplever jag (1) som något rörig. ”Hen” innehåller samma information men är mer koncist. Samma sak gäller (2) med det tillägg att det försämrar flytet att blanda in annat än bokstäver i löpande text. Alternativ (3) har i min mening helt fel tonläge. ”Vederbörande” är ett vackert, moget ord som väl kommer till pass vid många tillfällen. Jag tycker dock inte att nyhetstext är ett av dessa. Här eftersöker jag istället något klart mer informellt. Däremot rimmar (4) ganska väl med mitt språköra. Jag skulle nog läsa texten ungefär likadant, rent språkligt, om ”denne” använts istället för ”hen”. Något som i sig är härligt, för vilken skribent gläds inte åt att ha fler synonymer till sitt förfogande?

Alla vet hur det ligger till

29 Apr

Få saker kan få mig att flyga ur sängen en måndagsmorgon som att i Twitterflödet se Lars Beckman (M) posta en länk till någon form av artikel eller blogginlägg han skrivit. Just denna morgon hade Lars ondgjort sig över tiggandet på Gävles (och Sveriges) gator via en debattartikel i Arbetarbladet. Den är för övrigt någon form av bearbetning och förkortning av en månadsgammal DN-artikel signerad Beckmans moderata kollega Eva Solberg.

Det som främst slår mig, och faktiskt ger upphov till visst äckel, är själva perspektivet som anslås. Man ”tar avstånd ifrån” tiggeri och ”fördömer det generellt”. Vilken vettig människa som helst är ogillande inför tiggeri, men hur kan lägga energi på själva symptomet men inte de bakomliggande orsakerna? Rumänska romer reser i busslaster till Sverige för att förnedra sig själva i utbyte mot att få ihop en liten slant pengar som de hoppas ska förvandla en vedervärdig tillvaro i hemlandet till en marginellt bättre sådan. För en del går det säkert vägen, för andra är det säkert fel väg att gå. DN har som bekant skrivit massor om just detta. Säkert är det så att bilden av Sverige (och andra EU-länder) som trygg plats att tigga på är skönmålad hemma i Rumänien. Ibland till och med av folk som står att tjäna pengar på detta. Men vad tjänar det till om svenska parlamentsledamöter ”fördömer” tiggaren?

Jag tycker det är ett uttryck för en osmaklig människosyn att koncentrera sin ”analys” av företeelsen till dessa arma, i generationer förföljda och misstänkliggjorda romer, dessa det fattiga EU:s allra fattigaste medborgare. Att tiggare över huvud taget existerar i den här utsträckningen är ett misslyckande för Rumänien, för den globala integrationen av romer och för EU. Det är, krasst uttryckt, kanske ”någon annans problem”. Men var för fan inte motståndare till tiggeriet. Var motståndare till att tiggeriet uppstår.

Men i debattartikeln finns också ett värre problem. Det talas om ligor. Det talas om det organiserade tiggeriet. Ständigt valsas dessa begrepp och argumentationslinjer runt, oavsett om ämnet diskuteras i ett nätforum, i ett fikarum eller i plenisalen. Jag förstår att som välmående svensk vore det bekvämt ifall tiggarna halvt om halvt var hittvingade av människor som tjänade gott på deras självförnedring. Då kunde man ju utvisa alla i en handvändning med hänvisning till just detta. Tänk så härligt att inte längre behöva bli påmind om fattigdom! Men vari ligger substansen i dessa påståenden? Alla har vi läst i tidningarna om utländska kriminella som lurat till sig pengar och värdesaker genom att fejka ett handikapp och agera bakom ryggen på en intet ont anande pensionär. Kanske har vi också läst om någon som fällts just för att ha tjänat pengar genom att utpressa eller ockra romska tiggare.

Men hur går vi ifrån ”det förekommer” till ”det är så det i allmänhet går till”? Att förklaringen är bekväm gör den inte mer ursäktlig. Det gör den inte mer sann. I DN:s reportageserie ges inga övergripande svar på frågan hur vanliga dessa brottsliga inslag är, men väl några exempel på familjer som inte tigger här av den anledningen. Men svepande formuleringar som misstänkliggör en redan extremt utsatt folkgrupp, och vars motivering får antas vara annat än sanningsjakt i första hand tycker jag vi kan sluta med med en gång. Då tänker jag kanske främst på dig som ibland raljerar på Twitter eller på lunchrasten om tiggarligor du vare sig sett eller träffat någon som sett. När det gäller folkvalda politiker med Riksdagsmandat är mina krav betydligt högre. Att en person i Lars Beckmans ställning ifrån sin plattform spinner vidare på dessa råttan-i-pizzan-historier är högst beklämmande.

För att inte tala om hur märkligt de båda debattartiklarna använder sig av begreppet ”organiserat tiggeri”. Här antyds, utan belägg eller ens försök till motivation, att organisation är om inte synonym med kriminell aktivitet så i vart fall närbesläktad. Men i själva verket är det väl extremt naivt att föreställa sig tiggeri i denna skala helt oorganiserat? När nu en ansenlig mängd människor, en grupp vars etnicitet och geografiska hemvist är extremt homogen, befinner sig i likartade och utsatta situationer i ett främmande land, hur skulle det gå till om man inte organiserade sig? Nu är väl moderata politiker kanske inte kända som de främsta förkämparna för idéer om styrkan i kollektiv, men man kan tycka att även Beckman och Solberg borde kunna föreställa sig vilka synergieffekter det kan ge tiggarna att samarbeta. Rimligtvis menar de båda inte att man ska kriminalisera samåkning, gemensamma inköp, uppdelning av gatuhörn och så vidare (eller gör man det?!). Det vore då passande ifall man ansträngde sig mer för att nyansera och åtskilja begreppen.

Fan vet varför jag köpte detta satans chokladvatten

27 Apr

20130427-180959.jpg

Premiärbloggning från mobilen, så detta inlägg lär väl inte bli särskilt saftigt. Endast begränsad mastodontrisk, således.

I alla fall. Jag slog till. Köpte en sån där jävla ångestbrygd med Loka-sigill. ”Hälsokällan i Bergslagen” har ju som bekant fått dubbelsidig inflation i fotfästet på sistone och formligen spytt ur sig rent av provocerande smaker. Så jag kände mig tvungen att testa. Inte vilken av dem som helst heller utan den allra värsta. Vattensmakernas slutboss, ”Chocolate shake”. Ett jävla vatten med fucking chokladsmak.

Flaskans samtliga 2 000 000 000 000 000 000 000 000 molekyler smakade naturligtvis vedervärdigt, så låt oss prata om det större sammanhanget istället. Den här trenden är väl ca 15 år gammal nu, även om den accelererat på sistone. GB Glace säljer Daimstrutar först med päronsmak, därefter med jordgubbsdito. Sannolikt fortsätter man på utstakad kurs så länge Moder Natur har nya frukter att bjuda. På samma vis finns lika många chipssmaker som binomialfördelningen av världens samlade lök- och ostsorter. Häromdagen såg jag till och med disktrasor i begränsad utgåva! Och mängden olika kampanjburgare som stekts på McDonald’s stekbord genom åren vill jag inte ens tänka på.

Som den enkle man jag är har jag ofta också köpt. Bara en gång. Jag har inte kunnat acceptera tanken på ett liv utan att ha testat Snickers med vit choklad eller guacamole på hamburgare. Så jag köper ju. Eller köpte. Jag känner mig markant mindre enfaldig i det avseendet nu. Det får vara nog. Jag väntar nu med spänning på vilket konfektyrbranschens nästa drag blir.

Ett annat perspektiv på Gretzky et al.

24 Apr

Ingen som känner mig förvånas om jag säger att jag gärna frossar i idrottsstatistik. Helst snöar jag in på fotboll, hockey och friidrott, men ingenting är heligt. Allra roligast brukar det bli att vrida och vända på siffror från hockeyn. Detta beror antagligen på att man där har en liga i form av NHL som är två huvuden högre än allt motstånd och som samlar de bästa spelarna på ett sätt som inte  har något motstycke inom fotbollen, samt förstås att där finns så mycket siffror att arbeta med.

Ett intressant användningsområde för all denna statistik är att försöka jämföra nu och då. Går det att dra paralleller mellan Stamkos och Hull? Kan man nämna Crosby i samma andetag som Gretzky? Jag vill nog säga ”ja” på båda frågorna. Det är av naturliga skäl mycket svårt att jämföra åttiotalet med tiotalet. Helt klart är dock att lägga siffror sida vid sida, utan att ge dem kontext, inte är någon bra metod. Jag vill i det här inlägget inte försöka detronisera Wayne Gretzky och idén om honom som den otvivelaktigt största till dess att bergen slipats till sand, men jag vill nyansera bilden av honom och av andra fornstora hjältar. För dessa spelare är just det, hjältar, som inte riktigt låter sig utmanas och jämföras, utöver tidigare nämnda problematik i att jämföra siffror mellan olika eror.

Så, till saken. Jag har försökt räkna om det antal mål spelare i NHL gjort enstaka säsonger till ett mått som viktar resultatet mot hur många mål som gjordes per match den säsongen i helhet. För går vi tillbaka till 80- och 90-talen haglade det av 70-målssäonger, något som aldrig händer längre. Detta beror naturligtvis inte på att någon halvdominant spelare då var mycket bättre än världens bäste idag. Rimligen är väl den bäste och den tionde bäste idag ungefär lika bra som då (sett till talang och sett till sina samtida motståndare, generellt sett har spelare idag naturligtvis bättre fysik, utrustning och taktisk skolning). Men betänk att det 81/82 gjordes i genomsnitt 8,025 mål per match, att jämföra med 03/04 då man bara gjorde 5,136 mål per match. För en fördjupning, se Quanthockey för denna trend åskådliggjord (det var även härifrån jag hämtade snittmålsdata).

Metod

Jag har tittat på alla säsonger där det spelats 80 eller fler matcher per lag. Detta innebär samtliga säsonger från 1974/75 och framåt, minus inställda eller lockoutade säsonger. Denna begränsning känns rimlig då äldre tiders säsonger inte bara var ännu lite omodernare, utan också hade klart färre matcher. [Jag har förresten tittat på alla inkluderade säsonger viktade till 82 matcher, men denna viktning har inte ändrat resultaten nämnvärt. Den ingår därför inte i kommande tabell.] Vidare har jag endast tittat på skytteligavinnaren varje år. Eller vinnarna de säsonger det är aktuellt. Fler noteringar för varje säsong hade naturligtvis styrkt studien ytterligare, men begränsningen var nödvändig av tidsskäl. Dessutom markerar ju skytteligavinnaren själva toppen för varje år, vilket är den intressantaste siffran i sig, enligt mig. Nå, samtliga dessa spelare har fått sitt målantal omräknat till hur många det motsvarar under en säsong med 5,32 mål per match, vilket motsvarar 2011/12, den senaste avslutade fullängdssäsongen. 60 mål 11/12 skulle alltså motsvara 120 mål en fiktiv säsong med 10,64 mål per match eller 30 mål en säsong med 2,66 mål per match.

nhl målskyttar viktat

 

Jag ska inte kommentera tabellen allt för mycket, då jag tycker den gör sig väldigt väl i sin egen prakt. Men det finns några detaljer jag inte kan låta bli att nämna:

  • Steven Stamkos 60 mål från viktningssäsongen 2011/12 är det femte bästa resultatet någonsin
  • Gretzkys målrekord på 92 ifrån 81/82 (8,025 mpm) motsvarar knappt 61 mål viktat. Det tredje bästa resultatet.
  • Klar etta är dock Brett Hulls 86 mål från 90/91 (6,911 mpm)
  • Aleksandr Ovetjkin är lika klar tvåa han, med de 65 målen från 2007/08, en marginellt målgladare säsong än 11/12
  • Exakt hälften av vinnarresultaten motsvarar 50 mål eller fler med dagens värde

Slutord

Nu är denna sammanställning naturligtvis inte perfekt. Men den är tveklöst mer rättvisande än att bara jämföra det totala antalet mål per spelare, rakt av. För även om sporten ändrats mycket under decennierna så tycker åtminstone jag att det är uppfriskande att inte behöva dela upp statistiken i ett ”nu” och ett ”då”, utan att istället kunna se på Hull och Stamkos med nästan samma linser.

Vem bryr sig om ett sargat debattklimat?

24 Apr

Jag läste nyss en debattartikel länkad på Facebook. Titeln var Psykolog: Sluta försöka göra barn könsneutrala och texten står att läsa här. Det spelar ingen egentlig roll att texten är några månader gammal, för den representerar ganska väl det rådande debattklimatet inom en lång rad ämnen. Frågan är dock om något frågebatteri upprör mer känslor på lösare grunder än sådant som rör genus, feminism och könsroller. Artikelförfattaren Alf B Svensson gör sig därför skyldig till en lång rad blatanta misstag, som den senaste i en lång, lång rad debattörer.

Den motpart Svensson går i polemik med anser tydligen följande:

  • Man bör ”förbjuda” flickor att använda rosa kläder
  • Barn ska ha könsneutrala namn
  • Dockskåp ska ”slängas ut” från dagis
  • Man ska börja använda ordet ”hen”

Dessa åsikter bärs tydligen av ”många genusfundamentalister”. En indelning och kvantifiering som säkert går hem hos de breda folksjok som exploderat i kollektiv hen-rage det senaste året, men som samtidigt är grovt missvisande. Eventuellt vet Svensson om detta, eventuellt inte. För ovanstående punkter, exklusive den sista, passar visserligen bra in under benämningen ”genusfundamentalism”, men blir genast inkompatibla med ordet ”många”. Dessa, det allra radikalaste (och i många fall världsfrånvända) perspektivet delas enligt min erfarenhet sällan av människor som kallar sig feminister. Märk väl att jag pratar om engagerade människor som diskuterar genusfrågor i diskussionsgrupper och i fikarum, inte om ej engagerade individer som delar många av den typiske feministens värderingar. Kort sagt: endast en pluttig avart av genusdebattörer och feminister tycker ungefär så där som Alf B Svensson lägger fram det. Jag har aldrig ens över nätet kommit i kontakt med någon som anser att något av det där ska ske. Däremot finns ju gott om människor som vill problematisera och ifrågasätta normer. Jag räknar mig till dem. Det handlar helt enkelt om att så självklara och enkla saker som att klä en pojke i rosa ibland eller inte slentrianmässigt köpa rosa till sin dotter. Att ibland säga ”Nu vet jag att du gav den rosa ballongen till lilla Flisa för att hon är flicka, men hon skulle hellre få en blå om det går för sig.” istället för att se ”kill- och tjejfärger” som naturlagar. Möjligen känns detta provocerande för konservativa människor. Säkert är det också den upprördheten, den inre konflikten som gör att man förvränger ”Varför ska just flickor bära rosa?” till ”Man bör förbjuda flickor att bära rosa!” Åtminstone tror jag att det är så det ligger till, att det är en förvrängning som sker inom en själv. Och jag tror den är omedveten till stora delar.

Här ska jag naturligtvis uttrycka mig försiktigt. Det kan ju nämligen vara så att dessa uppfattningar uppstått på något helt annat sätt, i ett helt annat sammanhang. Men givet att det jag skrev ovan stämmer så är det en förklaringsmodell jag allt oftare brukar landa i. För vilka är alternativen? 1) Man klarar inte av att förstå att ifrågasättandet, problematiserandet inte innebär ”Man bör förbjuda flickor att bära rosa!”. Att man helt enkelt gör den tolkningen för att man har svårt med läsförståelsen. Men kan så många människor vara så korkade? Jag har svårt att tro det. Alternativ 2) går ut på att det är en medveten förvanskning. Man förstår mycket väl att ovanstående koppling inte stämmer, men bygger ändå sin retorik på det, ity man ser att det fungerar. Det är i sådana fall djupt oärligt, samt bygger på att det finns tillräckligt många åhörare som inte kan genomskåda det.

Naturligtvis kan det vara så att Svensson medvetet konstruerar denna typ av påhittade meningsmotståndare, halmdockor, och angriper dem, fullt medveten om att tillräckligt många av det som tar del av hans ord inte genomskådar det. Men det förklarar ju inte det där sistnämnda, åhörarna. Om de inte är intellektuellt förhindrade att analysera de ganska simpla påståendena, vad är det då som sker? Min magkänsla säger mig att det rör sig om någon form av mental försvarsmekanism. Att människor som har lite svårare för intellektuella utmaningar och uppgifter liksom stänger ner verksamheten och reagerar genom att verbalt sparka bakut och slår dövörat till. Men jag ska inte fortsätta vandra längre ut i den spekulativa gungflyn. Jag ska försöka vara mer robust än så. Se därför det mesta av det som hittills står skrivet som en liten avstickare. Det är dags att åter dyka ner i inläggets huvudfåra. Men först ett relevant citat ifrån BBC:s makalöst underhållande och lärorika QI:

Pink was considered the traditional colour for boys and blue for girls in the 19th century.

Never forget, typ.

I alla fall. Om vi tar och glömmer mina resonemang och personliga uppfattningar gällande varför det i debatt så ofta förs parallella samtal – diskussioner där motparterna lägger åsikter i munnen hos motståndaren och sedan angriper dessa istället för vad som verkligen sägs – och istället koncentrerar oss på att det faktiskt ser ut så. Alf B Svenssons artikel innehöll ganska många fler exempel på detta. Det mest flagranta är väl kanske detta:

 Dubbelt så många flickor läser vidare vid universitet och högskola. De har däremot sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren. Förmodligen för att de har en medfödd större sårbarhet.

Alltså, vad fan? Låt vara för att skillnader mellan könen är både minerat både som samtalsämne och som forskningsområde, men hur kan någon ens föreställa sig att sitta inne med svaren på en så komplex fråga som unga kvinnors psykiska ohälsa? Det finns ju massor av sociala faktorer som man på goda grunder kan misstänka inverkar på sådant här: större krav på skötsamhet, utseendefixering och så vidare. Så att utan vidare omsvep kasta allt detta åt sidan och bara konstatera att det ”förmodligen” är totalt irrelevant känns… obegripligt? Liksom det motsatta, att säga att kvinnor och män är fullkomligt biologiskt överensstämmande så när som på fortplantningsorganen – som för övrigt inte alls inverkar på lynne, fysik, färdigheter eller intressen.  Inget gott kan komma ur en debatt mellan två dylika skyttegravar, där ingen ens för en sekund skulle komma på tanken att utmana den egna verklighetsuppfattningen – antingen det sker via inflytande från meningsmotståndaren, en meningskollega eller helt autonomt. Därför finns det i min mening bara en sak som är värre, nämligen när någon ur den ena skyttegraven fabricerar fantasimotståndare i den andra, eller placerar någon från slagfältets mitt i densamma.

Kan vi snälla börja ställa lite högre krav än så här på debattörer i våra stora opinionsbildande medier? Kan vi snälla börja tänka ”Gillar jag den här texten för att den bekräftar allt jag redan trodde mig veta, eller gör jag det för att den gav mig nya insikter?” innan vi glatt delar en länk i sociala medier?

Fritt spelrum för destruktivt muslimhat

22 Apr

Gefle Dagblad har idag på sin webb en artikel signerad duktige kriminalreportern Johan Ronge med titeln Likställde nazism och islam. Man kan se nyhetsinnehållet som ett sorgligt tecken i tiden: En 80-årig man har gått runt på Gävles största torg hållandes ett plakat med texten ”Islam nazistisk organisation” på. En handling som självfallet upprörde många shoppare och lördagsflanörer. Polisen gjorde här en rimlig insats: Man undersökte med Justitiekanslern och med jourhavande åklagare (på JK:s inrådan) om det kunde vara så att mannen i fråga gjorde sig skyldig till brott [I artikeln står det ”brott mot yttrandefriheten”, så jag antar att det i sådana fall rör sig om ett brott mot Regeringsformen]. Man fick svaret att det nog inte var så, och bestämde sig därför för att ge mannen beskydd. Den juridiska slutsatsen ska jag inte uttala mig om, jag tycker naturligtvis att påståendet är helt uppåt väggarna idiotiskt, men jag är ingen jurist. Det finns massor av idiotiska saker man får och bör få framföra i ett demokratiskt samhälle och var gränsen för hur långt detta sträcker sig går är inte självklart. Givet detta gör polisen helt rätt i att skydda mannen, som sannolikt upprörde långt fler än de som bemödat höra av sig till Polisen.

Det som jag dock vill leda uppmärksamheten till är kommentarsfältet till artikeln. Lokaltidningarna [samägda Arbetarbladet och Gefle Dagblad] har inte varit mer förskonade än andra svenska webbmedier från de antimuslimska tongångarna som sköljer över och färgar nätdiskursen. Man har dessutom nyligen infört ett system där läsare kan ge tummar upp eller ned för olika inlägg. En funktion som till viss del fungerar väl: välskrivna och snyggt argumenterade kommentarer brukar belönas mer än oneliners och plattityder, även om variansen är skyhög. Dock brakar systemet samman fullständigt när ämnet blir invandring eller islam i någon form. Titta bara på nedstående bild. De fem kommentarer som fanns vid tiden för detta blogginläggs start var samtliga i en eller annan form skrivna i stöd till den muslimhetsande gamle mannen och hade även belönats med en hel del uppröster.

gd kommentarer

Någonstans börjar jag känna mig… jag ska inte säga uppgiven. För så långt har det inte gått. Men jag är så infernaliskt trött. Dels på att dessa ganska perifera frågor så fullkomligt har dominerat samhällsdebatten så länge och fortsätter göra så med oförtruten styrka. Dels på hur drivkraften och frenesin hos rasisterna är så mycket större än den hos antirasisterna. Läs bara kommentarerna ovan. Eller ta detta axplock

Underbart att det finns folk som vågar stå upp mot denna totalitära ideologi förklädd till religion.

Det behövs fler sådana här vardagshjältar för att få upp ögonen på folk och politiker.

Vilken hjälte!!!

Jag vet inte om dessa människor verkligen inte klarar av att skilja på islam och islamism. Om de inte låter sig vara kapabla att skilja ut människan från religionen, eller om allt bara är en märkvärdigt orkestrerad charad. Men det är dags för oss hängivna antirasister att skruva upp tempot nu. Det är dags att börja bemöta detta snabbare och i större skala. Vi kan inte låta djupt kränkande, rasistiska tillmälen och ihopklumpningar stå oemotsagda. Låta dem forma unga eller identitetssökande hjärnor. Det får vara nog nu. Förenklingar av typen ”Det finns muslimer som i islams namn har fullkomligt vanvettiga åsikter, alltså är alla muslimer fullkomligt vanvettiga” är inte bara djupt korkade, de är också hatiska och destruktiva.