Arkiv | maj, 2013

Klart grabben ska ha en poddcast

23 Maj

Hej bloggen, det var länge sedan sist!

Jag ska inte trötta ut mina läsare med tråkiga detaljer om varför jag har skrivit så mycket på sistone, utan nöjer mig med följande lilla frestande munsbit: exjobb. Nu har jag dock inte ägnat all min vakna tid åt serverkonfigurering, nej! Jag har spelat in avsnitt ett av din nya favoritpoddcast också! Tillsammans med mina gamla kollegor från Gamereactor och tillika i varierande grad skäggiga lagmedlemmar i NHL 13:s mest firade onlinelag – Jesper Karlsson och Marcus Löfström – satt jag igår kväll och pratade i ganska exakt en timme. Temat för det inledande samtalet var givet: Microsofts premiärvisning av det kommande nöjesvidundret Xbox One. Men vi avhandlade givetvis mycket, mycket annat också. Som t.ex varför Uddevalla är en så genomusel stad och om inte Mike Haggar borde vara chef i alla företag. Jämt.

Så, vad heter vi? Why Två män och en baby of course!

I framtiden hoppas vi kunna dra oss tilbaka från våra vardagliga sysslor för att ägna oss åt poddcasten på heltid, eller i vart fall ha råd att köpa vettiga mikrofoner. Så se detta första avsnitt som vår första demotejp. Lagom briljant, lagom lofi. Avsnittet är vårt Misfits ”She” från 1977. Vår ”Clerks”. Poddcastvärldens konfirmatonslägershångel.

Saker som säkerligen kommer att ske snart är:

  • Sexigare URL. En domän är redan registerad, men inte aktiverad.
  • Någon form av dedikerad hemsida. Gissningsvis via WordPress.
  • En riktig grosshandlarbeställning  på servrar för att bemöta det massiva intresset från våra lyssnare, innan:
  • Itunes-registrering. Som dock kräver:
  • En logotyp.
  • Dessutom vill vi antagligen ha jinglar och sånt tjafs.
  • Vi hoppas på viss halt av Bobbo Krull i framtiden.

Lyssna på oss direkt här eller om det går slött den vägen, via torrent här.

Marcus blogginlägg om Två män och en baby

A WeBL shout-out

13 Maj

My regular readers will have to excuse this sudden outburst of fiendishly outlandish words (i.e. ”English”) but I want to write a thing or two (knowing me, a thing or twenty is more likely) about something that’s very dear to me, that also applies to an international crowd. I’m talking about a game that through my years of games writing and all the consoles I’ve bought, not to mention in fierce competition from strategic games such as poker and Blood Bowl still is unrivaled in terms of what it has meant to me. That game is WeBL – The Web Boxing League. It was never a game that spoke to your run-of-the-mill gamer or design afficionados. The entire thing resides on a website that remains virtually unchanged on the surface to this day, but which also was something of an eyesore even back in 2000 when I begun playing. It has no graphics, the learning curve is steeper than a graph of the American budget deficit over time, but it turned out those of us who once fell for its allure fell big time.

A good example of WeBL’s pigheadedness is the conflict between the name (it’s supposed to be pronounced wee-bul) and its internet domain – vivi.com. There’s a backstory to vivi that I’m not 100% read up on, but I know that it’s supposed to be short for ”virtual victories”, which at the same time says nothing and everything about what WeBL is all about.

So, why am I writing this? It all started with an email I received almost to the day one month ago. It was concise, but told me all I needed to know:

Subject: Hey Anfield!

Web is back!

Webl.vivi.com

See you soon!

Doc

”Anfield” was the name I went by over there. Or Anfield Road in all its completeness, named after the football arena of course. It was the name my seventeen year old self felt best reflected who I was when I first signed up back in April of 2000. It’s the name a lot of people (”a lot” meaning ” a few hundred”, I’m guessing) all over the world still know me as. And yet, I have only played the game sporadically since… probably since 2003 or so. I had a few comebacks after that, the last one in 2010 I believe. But I just never got back in the groove. It’s the strangest feeling. WeBL always felt like http://home but I was in many ways done with the whole thing. I’d had moderate success, made a bunch of friends – and perhaps just as many enemies, but there was little more for me to do there.

I had ”grown up” as a WeBLer when the greatest included names such as The Prodigal, Peekaboo, Simon Gagnon, Whiskycrow and others. Eventually, me and a small group of Scandis (Scandinavia was one of ~15 competitive regions in the game, and we always did stick together, even through our rivalries) broke through to the very top. I was never consistent up there, but I won me a few world titles. Others, such as Flat Out and Democratic Republic of Aggerud did better still. By then I was feeling detached. I didn’t keep up with the results. I have little or no relationship to Art of Pugilism, even though he supposedly is one of the greatest to have ever played the game. I think even Wilkie had heaps of success. Wilkie!

All of this competitiveness aside, no involvement anywhere near these levels could ever have been possible without the community. The forum software was horrible (still is). None of that fancy modern message board stuff. But rather one where posts would get deleted automatically if the topic was left inactive for a week. But that never mattered. I learned so much about politics and just thinking in general from The Hole, while Mace gave me first hand experience with how to handle intelligent assholes. Not to mention – Hooks got me hooked on the music of a band called Pixies – something I still thank him for to this day. But I would never say so to his face. The WeBL forums shaped me as an intellectual and as a debater. I’ll leave it up to the reader to decide how successful the site was in that respect.

For many reasons though, the Scandinavian community (and private forum) was even more special. Just thinking about some of these names now can almost bring tears to my eyes: Les Miserables, foxx, pym, Mixus Punchline, p.u.n.c.h, Nick’s Naughty Ninjas and a bunch more. Such awesome people. Such great minds. Princes of Scandinavia, Kings of Europe. All of them. And not to forget – the guys I actually did meet up with. In the summer of 2003 I was living in Stockholm and did meet four of the others – Slap Me Hard who also lived in the city, Hoops from Östersund as well as Flat Out who came in from Finland and the godfather of Scandinavian hangoutery himself – Pitypart from Denmark. We had beers in Rålambshovsparken, we had beers in a few bars, we had beers at Gröna Lund and we ate huge bacon burgers at Gullmarsplan. It was the best of times.

So what does it mean that WeBL is back? Well, as I understand it, the game had been offline for all of 2.5 years but is being rebooted. I’m not entirely sure of who’s involved, but I don’t think the game’s creator, Bruce Cota will be involved much longer. I could be wrong on that part though (did I mention it’s been almost 10 flubbergibbing years since I played this game seriously?). Oh, and while I’m on the subject of Bruce, let me just say I’m full of admiration of his skills in setting a super balanced and involving game up, as well as dedicating so much of his time in keeping it afloat. I know it might sound as if I’m giving him a hard time about site design etc. but none of those things ever mattered to me. Well, except the forum posts being deleted after seven days part maybe. Bruce is, was and always will be awesome.

Will the game come back to life on a grand scale? Well, there are those who think it will. Norwegian superstar Rotmo being one of them. And I sure as hell think it has all the opportunities in the world to do so. Will I still be around if things really take off? Who knows! I’m guessing it’s more likely I won’t be, to be honest. But there’s no use in speculating in that now. And hey, if somebody wants to make me stick around, all you’ll have to do is make sure everyone I’ve namedropped in this post comes back. That’ll do it.

A tiny part of those who’ve read all this way and still are somewhat curious about the game probably want to know what it looks like, how it plays. And I’ll try and dedicate a future blog post on that very subject. For now, all I’ll do is provide a few snippets from the report from my very first fight after the restart. A fight where my fighter Jumberg squared off against some guy from a gym I’d never heard of. A straw weight fight – the tiniest and petitest of weight classes. This is what the beginning of such a report looks like:

SUNDAY MAY 12, 2013

Used fight plan Anfield Slugger nostyle vs similar
Trained speed bag (SPD).

In this corner, standing 4 feet and 10 inches (147 centimeters) tall weighing in at 106 pounds (48 kilograms) with a record of 0 wins, 0 draws, and 0 losses fighting for Anfield Road out of Stockholm, Sweden is Jumberg!!

In this corner, standing 4 feet and 10 inches (147 centimeters) tall weighing in at 106 pounds (48 kilograms) with a record of 0 wins, 0 draws, and 0 losses fighting for Bullan`s ( TDC ) out of exeter, United Kingdom is Mitch Donald!!

This bout is scheduled for 12 rounds.


ROUND 1


Jumberg has 150.0 endurance points remaining.
Your tactics: aggressiveness = 4.0, power = 8.0, defense = 8.0, resting 0.0
You are trying to wear him out with body blows.

Jumberg comes out fighting and goes to the body.
Donald is counter-punching (counter-punching).






Jumberg probes with a straight right but Donald knocks it away and hits first with a left to the stomach. 

Jumberg fires a sweeping right but Donald slips it and strikes first with a clean straight right to the head. 





Jumberg lands an uppercut to the mouth. 

Jumberg throws a right but Donald slips it and counters with a left to the mouth. 


Jumberg lashes out with a sweeping right but Donald slips it and counters with a quick cross to the stomach. 



Donald annoys Jumberg with a quick jab to the chin. 


Jumberg hits with an overhand right to the eye. Donald covers up.
Jumberg throws a left but Donald knocks it away and strikes first with a quick left to the chin. 


Donald charges with an uppercut to the chest, but flails uselessly .
Donald throws a straight right to the ribs, but Jumberg hides behind his gloves .
Donald lands a quick left to the face. 



Jumberg jars Donald with a low blow! Boo! Boo!

Donald lashes out with a left to the stomach, but it”s short .





Jumberg hits Donald with an uppercut to the ribs. 
Jumberg catches Donald with a wild cross to the chest. Donald hangs on until the referee breaks them up.
Donald reaches with a jab to the mouth, but Jumberg blocks it .
Donald attacks with a roundhouse to the head. Jumberg covers up.



BELL!

According to the Commentators:

Jumberg landed 15 of 36 punches — 10 power punches, 0 jabs, 5 rights. (55 points)
Mitch Donald landed 30 of 46 punches — 9 power punches, 12 jabs, 9 rights. (87 points)

Mitch Donald won the round 10-9 by landing more punches.

Mitch Donald is winning the fight 10-9.

Jumberg doesn”t need to rest.

Donald doesn”t need to rest.

Your fighter lost 10.0 points of endurance this round due to damage, and 0.5 points due to fatigue. He took 10.8 points of stun damage this round. He has accumulated 10 points of damage in the fight.

And here’s the end:

ROUND 10


Jumberg has 93.7 endurance points remaining.
Your tactics: aggressiveness = 5.0, power = 11.0, defense = 4.0, resting 0.0
You are trying to knock him out this round.

Jumberg dances around looking for a good shot (using the ring) and he”s head hunting.
Donald is counter-punching (counter-punching) and he”s head hunting.


Jumberg catches Donald with a sharp cross to the chin. 
Jumberg belts Donald with a strong hook to the head. Donald backpedals to his own corner.


Jumberg surprises Donald with a sharp overhand right to the stomach. Donald seems wobbly!! It looks like he might go down..
Jumberg reaches with a left but Donald slips it and hits back with a heavy straight right to the temple. Jumberg grimaces in pain.




Jumberg fires a roundhouse to the stomach, but Donald knocks it away .
Donald attempts a hook to the face, but Jumberg steps aside .
Donald jars Jumberg with a low blow! Boo! Boo!
Jumberg throws a quick hook to the jaw. Donald is hurt!! He falls into a clinch and the ref forces them apart!
Jumberg annoys Donald with a hook to the head. 



Donald probes with an uppercut to the head, but Jumberg quickly backs away .

Jumberg lands an overhand right to the mouth. 
Jumberg annoys Donald with a hook to the head. 

Jumberg lands a mighty left blow to the temple and Donald collapses!!

ONE!

TWO!

THREE!

FOUR!

FIVE!

SIX!

SEVEN!

EIGHT!

NINE!

TEN!
He”s out!!!
Jumberg wins by a Knock Out!!

Time: 1:07
Jumberg is obviously tired. He has bleeding over his left eye.

Donald can”t remember which corner is his. He has swelling around his right eye. He has a serious cut below his left eye. He has bleeding over his right eye.

Your fighter lost 6.3 points of endurance this round due to damage, and 4.0 points due to fatigue. He took 10.1 points of stun damage this round. He has accumulated 87 points of damage in the fight.

Poor Donald.

Okay, I think that’s it. I’ll just round things off with posting a picture of myself I just found on an old site that hosts pictures us players (”managers”) would send in for everyone to see. I think the picture may have been from 2003. Back in my attractive, sexy youth. Oh, and also, where’s Silver?anfield

En drömmotståndare

13 Maj

Resultaten gick min väg i nattens hockeymatcher. Stanley Cup-slutspelet är som bekant igång och alltmedan mitt älskade Chicago klarade av sin motståndare Minnesota utan större problem i den första omgången har det spelats flera sjätte- och sjundematcher i andra serier. En sådan serie var den mellan Anaheim – ett av grundseriens allra starkaste lag – och Detroit, som med nöd och näppe tog sig till slutspel. För 22:a året i följd.

Det står därför klart att Chicago i egenskap av toppseedat lag får möta ”lokalkonkurrenten” (det skiljer ca 45 mil mellan städerna) i slutspelets andra omgång. Hade Anaheim gått segrande ur nattens drabbning hade indianerna ifrån den blåsiga staden istället ställts emot San Jose Sharks. En utmaning som av allt att döma hade varit minst lika svår rent sportslig, men mina förhoppningar om en match mellan Chicago Blackhawks och Detroit Red Wings har naturligtvis ingenting med sannolikheter för seger att göra. Nej, det rör sig istället om något så mossigt som historik och nostalgi.

Båda lagen är en del av ”The Original Six” och har mötts oändligt många gånger i slutspelen genom åren (”oändligt” betyder här 15, vilket gör det till den fjärde mest spelade slutspelsserien). Två klassiska rivaler och divisionskamrater sedan 30 år som nu kan mötas i slutspelet för sista gången på mycket länge. Anledningen till detta är enkel: NHL struktureras om från och med nästa säsong, med en flytt av Detroit till ligans östra konferens blir en av följderna. Därmed reduceras inte bara antalet grundseriemöten kraftigt – det får också som följd att det enda sätt på vilket de två kan mötas i slutspelet är i final, som vinnare av respektive konferens. Nog för att det  säkert lär komma att ske någon gång, men det lär bli till att prata buddhistiska evighetsdefinitioner innan lagen har mötts ytterligare 16 gånger i slutspelssammanhang. Oerhört tråkigt, naturligtvis. Särskilt för Detroit som nu dessutom slås ut i fem matcher. Chicago får i varje fall en buckla att trösta sig med.Chicago Blackhawks v Detroit Red Wings - Game One

Alla är inte journalister

6 Maj

Jag ska nu försöka mig på något ganska svårt. En uppgift som kräver takt och balans, för att inte tala om ödmjukhet. Men även om jag tror att jag fixar detta vill jag inleda inlägget med följande förtydligande: Denna kritik riktas helt och hållet mot Gefle Dagblad och tidningens nöjesredaktion. Men jag gör avstamp i en artikel författad av någon som inte ska ses som föremål för min kritik:

Fullt ös i premiären av Rock the Night

Arrangemanget i fråga är en hårdrocksfestival i miniformat som ägde rum ishallen Nickback Arena i Valbo utanför Gävle under lördagen. Ett arenanamn som förresten sponsras av ortens store son, NHL-stjärnan Nicklas Bäckström, men som aldrig kan uttalas utan kårar längs ryggen pga likheten med ett bajsnödigt rockband ifrån Kanada vars namn inte bör nämnas av nån människa med självrespekt. Fem band ifrån Västergötland, Hälsingland och allt däremellan – inklusive de lokala hjältarna i The Storyteller – spelade till cirka femhundra hårdrockares stora glädje. För egen del är jag ytligt bekant med en av arrangörerna och vet att det har lagts ner enorma mängder mantimmar av främst två personer för att förverkliga en kväll som även inkluderade hyggliga doser av Ian Haugland ifrån hårsprayspionjärerna Europe.

För egen del var det aldrig ett alternativ att lösa en biljett och ta del av spelningarna. Inte ett enda av banden tilltalar mig för ett ögonblick, men det förhindrar inte att jag kan glädjas med hundratals nöjda besökare, en idrottsförening med tillskott i klubbkassan, samt ett par nöjda arrangörer. Tro därför inte att jag hakar upp mig på artikeln ovan utifrån personlig musiksmak – nej, mina invändningar är journalistiska.

För texten i Gefle Dagblad är tveklöst skriven av en person som inte arbetar som skribent till vardags. Inget ont i det – det finns gott om krönikor, gästrecensioner och annat skrivna av människor med helt andra bakgrunder än journalistutbildningar och murveljobb i de flesta tidningar. Ofta är kvalitén på dessa texter mycket hög. Man ser kanske från redaktionens håll en chans att bredda sig, knyta till sig en blick med ett annat perspektiv. Så är dock inte fallet denna gång.

Här har man istället tagit in en text som ligger långt under den nivå man annars kan förvänta sig av en dylik text i ett anrikt nyhetsmedium. Jag vill inte på något som helst sätt ta ifrån artikelförfattaren rätten att sätta ord på sina egna upplevelser. Hen är säkert väldigt nöjd med att ha fått chansen att sammanfatta en viktig kväll i det största lokalmediet och ingen ska behöva be om ursäkt för att inte besitta ordens gåva. Det vore absurt att förvänta sig att alla människor kan skriva en bra artikel, liksom det vore absurt att förvänta sig att vem som helst kan svinga en hammare eller balansera en budget som en yrkesman. Det som står där reflekterar med säkerhet hens intryck ifrån lördagen. Men hur kommer det sig att Gefle Dagblad kontrakterade och även publicerade hen?

Journalistiskt finns mycket litet värde i att lyfta upp en illa skriven fanzinetext till redaktionell status och om man på Gefle Dagblads nöjesredaktion tycker Rock the Night var ett viktigt arrangemang,  varför sätter man inte någon av sina egna skribenter på att bevaka tillställningen?

Den otrolige Ronnie O’Sullivan

5 Maj

Snooker är utan någon som helst tvekan en av de allra mest rafflande sporter som går att följa på tv. Särskilt bra blir det då den svenska snookerns nestor, Kim Hartman sköter kommenterandet. Återhållsamt, värdigt och informativt som egentligen ingen annan aktiv svensk sportkommentator. Nu för tiden har jag förstått att han också ofta bisitts av Maria Wetterstrand, bara en sån sak! Det är dock sällan jag själv får tillfälle att avnjuta direktsända tävlingar sedan Eurosport ersatts av poänglösa TV4 Sport i basutbudet. Allra mest smärtar det så här års, då VM spelas på The Crucible Theatre i stålstaden Sheffield.

ronnie crucible 2013

Sportens stora fixstjärna under det senaste decenniet och tronarvinge till den utomjordiske skotten Stephen Hendry är engelsmannen Ronnie ”the Rocket” O’Sullivan. Vid tiden för sitt genombrott fick han lika delar uppmärksamhet för sitt utseende, sin häpnadsväckande förmåga att tänka snooker i expressfart, samt sin ambidextruösitet. Ronnie spelar nämligen i princip lika bra med vänster hand som med höger. Något som ibland leder till att han flyttar över kön till sin andra hand och sänker en svår boll i ett läge där andra behöver ta till hjälpredskap, och detta till synes utan att stanna upp och analysera situationen.

För ett år sedan vann Ronnie sin fjärde världsmästartitel. Vad som följt på detta är uppseendeväckande på en nivå som med rätta bör ge eko långt utanför sportens gränser. Ronnie bestämde sig nämligen för att ställa upp i årets mästerskap, trots att han endast spelat en enda match sedan förra årets VM-final. En match han för övrigt förlorade. Men i egenskap av regerande världsmästare, och kanske det faktum att sportens världsranking löper över två år, till skillnad från till exempel tennisens, hade han därmed en plats i det seedade startfältet. Därefter har det tyckts som om Ronnie inte gjort annat än spelat under de senaste tolv månaderna. Han har gått fram som en slåttermaskin genom världseliten och har nått finalen.

Efter ett inledande finalpass mot landsmannen Barry Hawkins – som nyligen vunnit sin första stora titel, efter 16 år som professionell – leder O’Sullivan med 5 – 3. Matchen är dock på intet sätt avgjord då den spelas i bäst av 35 upplägg, eller frames. Låter det mycket? Tja, det tar fyra spelpass utspridda över två dagar att spela klart en final, men är ändå inget emot gamla tiders finaler som kunde vara bisarrt långa. 1952 till exempel, vann australiensaren Horace Lindrum finalen med 94 – 49 mot sin nyazeeländske motståndare.

Under detta första pass har O’Sullivan förresten hunnit med att notera två stycken poängsummor över 100 poäng, som stilfullt nog kallas centuries inom sporten, och därmed tangera Stephen Hendrys karriärsrekord i VM.

Om du förresten tillhör den förhatiska del av befolkningen som ännu inte fattat tycke för sporten kan det vara läge att titta på följande, inom sporten mycket berömda klipp, föreställandes Ronnie O’Sullivans inofficiella världsrekord. Han presterar där 147 poäng, vilket i princip är maximalt antal poäng som kan samlas i ett upplägg, på kortast tid någonsin. Drygt fem minuter tar det honom att sänka de 36 bollarna. Ordningen måste vara röd/svart femton gånger i rad, följt av gul, grön, brun, blå, rosa, svart. 36 bollar i rad. Mindre än nio sekunder per stöt krävdes denna gång. Är det inte fantastiskt?

Mediernakollen #2 & #3

4 Maj

Efter en skrattretande (men inte förvånande) usel inledning på den lilla bloggserie där jag avser att kommentera det eminenta ”Medierna” i P1 är det nu äntligen dags för en uppdatering. Det är alldeles strax dags för veckans avsnitt att sändas, men på grund av den tidigare nämnda uselheten har jag en backlogg på två hela avsnitt att tampas med. Här kommer därefter, något mer kondenserat kanske, mina tankar om dessa.

Medierna 20/4

Vecka 16 handlade programmet om främst två ämnen: Omar Mustafas avgång och ett nystande i historierna om eventuella rasistiska taxiväxlar och bussbolag.

I inslag som det om Mustafa är ofta ”Medierna” som allra skarpast. Vikten av ett kompetent och genomarbetat mediegranskande program i eterutbudet blir uppenbart när redaktionen gång på annan lyckas backa undan ett steg eller två från de fall där medierna är som allra mest involverade i historieskrivandet. Jag pratar alltså om de drev och påkostade granskningar där landets ledande redaktioner för nyheter och granskande journalistik genom att gräva och ställa rätt frågor kan fälla en mäktig politiker eller ge en underdebatterad fråga välförtjänt rampljus. Naturligtvis finns här också en komplex problematik. För när granskningen ger ganska omedelbara avtryck i samhället kan inte Aftonbladet, Ekot eller Kalla Fakta med rätta ses som helt fristående från den fråga de bevakar. I förlängningen gäller väl samma sak ”Medierna”, men i egenskap av metagranskare är man klart mer distanserade.

I inslaget om Mustafa märktes bland annat en intervju med Aftonbladets Jan Helin gällande de fullkomligt bisarra vändningarna i den djupt fördomsfulla krönika, signerad Monica Gunne, som i stort sett hela redaktionen sedan tog avstånd ifrån. Dessutom en av mina gamla lärare från JMK, Ester Pollack, i ett kanske inte allt för smickrande inslag. Tyvärr. Men förtroendet för henne är på intet sätt raserat.

Men mest intressant var nog ändå Katarina Anderssons inslag om kvinnan som hade beställt en taxi med ”svensk chaufför”. Får inte missas!

Avsnittet hittar du här.

Medierna 27/4

Det är alltid hörvärt när programmet uppmärksammar en redaktion som anlitar spåkvinnor och andra kvacksalvare och skönmålar dem som annat än charlataner. Denna gång var det P4 Sörmland som låter Linda Heed Bergsland låtsas att hon kan hjälpa lyssnare fatta livsavgörande beslut genom att stirra på några tarotkort. Naturligtvis ett avskyvärt och potentiellt farligt beteende som bör kväsas varhelst det visar sitt fula tryne.

Huvudinslaget hade också det vetenskaplig anknytning, fast då i form av ett tyngre ämne och med viss nyansering. Det handlar om ett Kalla Fakta-program som sporrat till oro inför HPV-vaccinationer på, visade det sig, tveksamma grunder. Katarina Andersson gjorde här ett hästjobb med tuffa och relevanta frågor till Kalla Fakta-redaktionen.

Det hela vidrör en väldigt intressant konflikt mellan medier och vetenskap, där de förstnämnda produceras av journalister som hela sina yrkesliv drillats i att vara opartiska och låta båda sidor komma till tals. En inställning som här tydligt visar sig problematisk när den inte ackompanjeras av ytterligare information. Att lyfta fram två motsatta hållningar inom forskningen som likvärdiga eller med omvända styrkeförhållanden kan vara förödande. I detta exempel har man gett stort utrymme till en kanadensisk forskare vars erfarenhet inom området överdrivs och vars slutsatser (Gardasil är konstaterat farligt men inte konstaterat verksamt) går stick i stäv med konsensus bland medicinare i övrigt. Man kan som reporter naturligtvis ge utrymme till en sådan person, men berättar man inte för tittaren att hen representerar en avart, en liten minoritet, gör man sig skyldig till vilseledande. Något som i fallet vaccinering kan få allvarliga konsekvenser både för samhällen och individer. Det krävs inte många vilseledda medborgare för att sjukdomar som mässling ska gå ifrån så gott som utrotade ur delar av världen till förekommande i nya epidemier.

Avsnittet bör inte missas av någon. Du finner det här.

Historiens enda uppgift

1 Maj

För några veckor sedan blev jag påmind om en artikel jag läst på DN:s kulturdebatt ytterligare någon vecka innan. Det var i P1:s ”Spanarna” som Johan Hakelius lyfte fram den utomordentligt intressanta artikeln med rubriken Svenska studenter har alla svar – men inga frågor som en Krzysztof Bak författat. Läs gärna den nu med en gång! Den handlar om en märklig företeelse hos svenska universitetsstudenter och som han kontrasterar mot studenter från kontinenten. På sätt och vis är mycket av det som tas upp ganska besvärande. Igenkänningsfaktorn är dessutom hög. Men Bak lyckas dessutom göra läsningen ytterst underhållande. Eller vad sägs om följande lilla citat, angående svenska studenters syn på historien?

De resonerar ungefär så här: historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framproducera mig. Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension.

Är det inte lysande skrivet, så säg?