Arkiv | november, 2013

Det är väl inte detta vi behöver

27 Nov

Jag skrev för ett par veckor sedan lite om hur jag ser på spel och spelkritik. Då nämnde jag bland annat hur dagens spelkritiker sannolikt inte kommer utföra någon dramatisk omsadling och göra något helt annat. Kanske hade jag fel i det. Idag förkunnade nämligen mångårige spelkritikern Johan Hallstan att han tar ett karriärmässigt sidosprång (märk väl: inget snedsprång, värderingar av den typen tycker jag vi kan lämna därhän.) i form av ett jobb hos PR-byrån Hero Kommunikation.

Tidigare har framträdande speljournalister som Thomas Wiborgh och Jonas Elfving tagit liknande steg och börjat arbeta med kommunikation hos spelstudios (Avalanche, respektive Dice).

Samtliga verkar fortfarande inom spelbranschen, så visst, ”att göra något helt annat” är det väl inte tal om. Men möjligen kan man spekulera i om denna utveckling ändå inte är en smula dramatisk. Kanske inte på det personliga planet. Jag kan möjligen tänka mig att anställningsvillkoren blivit bättre för samtliga tre. Att bytet av yrkesroll dessutom reflekterar såväl en vilja att prova på något nytt som en nyfikenhet på att utveckla andra sidor hos sig själva nästan utgår jag ifrån. Det är därför svårt att inte vara glad å Johans, Thomas och Jonas vägnar. Men låt mig också lufta några små bekymmer för branschen i övrigt:

För hur mycket symbios som än må förekomma mellan spelutgivarnas PR-avdelningar och tidningarnas journalister så finns där en inneboende intressekonflikt vad gäller syftet och formerna för informationsflödet. De stora speldrakarna har naturligtvis sällan annat i kikaren än att framställa de egna produkterna och varumärkena i bästa möjliga dager, för att på så vis maximera intäkterna. Åtminstone på kort sikt, långsiktigheten är det värre ställt med. Spelmedierna å andra sidan har en roll som innefattar korrekt, vederhäftig, granskande – samt påfallande ofta underhållande – rapportering ifrån och sovrande av informationsflödet. För att inte tala om att där det är möjligt själva gräva fram sådant som inte kommuniceras i de sedvanliga kanalerna.

Det här samspelet – i teorin ömsom eldig tangodans, ömsom tungviktssluggerfest – tenderar dock att allt för ofta att resultera i en större mängd tango och en boxningsduell som fått minskat utrymme och förbytts i en illa orkestrerad wrestlingpastisch. Olika spelmedier är naturligtvis olika bra på att hålla sig till en relevant yrkesmässig linje, men i helhet skulle branschen må bra av en något nedtonad fanzineartad idoldyrkan och än viktigare, en mer kritisk hållning till sin danspartner. Stora bovar i sammanhanget är klickjakten och ängslan efter att hamna på tidsmässig efterkälke, vilka båda leder till mindre kritisk hållning gentemot spelutgivarnas kommunikatörer, vilket bland annat manifesteras i en enorm mängd information som går ifrån pressreleaser via media och därefter nästan oredigerade till läsarna. Det är alltså långt ifrån alltid så kallade rewrites som ligger bakom att nyheter påfallande ofta ser likadana ut på olika sajter.

Jag hoppas kunna dyka ner djupare i den frågeställning i ett kommande inlägg. Låt mig ändå sammanfatta min syn på det hela som något bister men med visst framtidshopp. Dock har detta framtidshopp fått sig ytterligare en liten törn idag. Jag som konsument och sociala medier-tyckare är högst betjänt av skickliga speljournalister som kan sålla ut det viktiga ur ett kraftigt PR-ifierat flöde uttalanden och som kan ställa de där oväntade frågorna eller via krönikor kan blottlägga potthålen på spelmediets autostrada. Just därför sitter jag här och känner mig glad för Johan Hallstans skull, en person jag för övrigt aldrig träffat, men samtidigt också en smula bedrövad över att journalistlaget tappat en spelare till en redan starkare motståndare.

Annonser

På bröstfronten intet nytt

25 Nov

Jag önskar att jag kunde inleda denna text med en stor utläggning om hur Günther Wallraff är min stora idol och hur jag i år, ja nästan decennier har längtat efter en chans att med list och skärpa infiltrera någon hemlig organisation, i ivrig jakt på ett stort avslöjande. Men, nej. Jag tillbringade visserligen hela lördagen som en högst delaktig part i något så typiskt kvinnligt som en möhippa. Men jag skulle ljuga om jag varit med om en dramatisk, livsomvälvande upplevelse.

I själva verket var resonemanget bakom mitt deltagande väldigt enkelt: Sara ska gifta sig med Markus. Jag är Saras vän. Alltså passar jag bäst in på möhippan. Könsroller är trams.

Min första reaktion var dock mer tveksam än jag nu ger sken av. Inte så mycket av rädsla att ha tråkigt eller inte passa in. Men kanske till viss del ändå för att de tjejer jag inte träffat tidigare kanske skulle känna sig lite berövade på sin heldag i de dubbla x-kromosomernas tecken. En fullt rimlig reaktion i sådana fall, kan jag tycka, även om jag inte hade resonerat så för egen del. Nå, det lilla tvivlet byttes ganska snart mot ett ”Hur ofta får man egentligen en sådan här chans?” och ytterligare lite senare till ett något mindre dramatiskt ”Yay, en trevlig dag och kväll med bra människor”.

Så när du, Googlebrukande socialantropolog ifrån 2071 söker igenom bloggar ifrån det tidiga 2000-talet i jakt på könsidentiteternas upplösning och ett första steg mot det postpatriarkala Gehenna du kallar ”idag” läser detta, dra inte för stora växlar på dessa enkla ord. Det är faktiskt utomordentligt odramatiskt för män och kvinnor att umgås. I själva verket kan jag, trots min blygsamma erfarenhet ifrån båda delar, tycka att möhippor verkar ha ganska mycket gemensamt med svensexor: Ett tiotal personer i 30-årsåldern spenderar stora delar av dagen instoppade i bilar och fyller ut resten av tiden med skratt och alkohol. Visst, öl och vin förekommer i lite olika proportioner på de två, men på plats finns alltid fem personer du känner väl och en udda filur med utmärkande ansiktsbehåring. Åtminstone är det så jag minns dessa tillställningar.

Så vad gjorde vi mer konkret i lördags? Och framför allt, vad gjorde den blivande bruden?

Äsch, det vanliga. Baka lite margherita med oxfilé här, gå på kräftskiva iförd krabbdräkt där.

Själv njöt jag för det mesta. Även om ”smyckestillverkning” inte lyckades motsvara de lågt ställda förväntningarna. Bäst blev istället kvällen. Givetvis. Självklart. Det hela påminde mycket om delar av sällskapets legendariska ”vin och älta”-kvällar, fast med mindre ältande och med mer skratt. Och faktiskt, att försöka hänga med i svängarna när en skvadron småbarnsmammor pratar förlossning och amning är inte så svårt. Då var det, enligt min ringa mening, lite knepigare att hålla jämna steg när heminredning och -renovering stod på dagordningen. Hoppas nu bara att min lycka lyckas lysa igenom viljan att försöka sätta in min upplevelse ur sitt odramatiska sammanhang, för skoj, det var det verkligen. Till skillnad från min blogg, som tydligen är ”sjukt tråkig och bara handlar om spel”.

Wow,märkte just min ”lycka lyckas lysa”-allitteration. Nåja, bäst att sätta punkt. En vill ju inte verka långrandig.

Det extremhögern inte förmår

25 Nov

Arbetarbladets engagerade chefredaktör Daniel Nordström skriver i ett blogginlägg om det högerextrema hatpartiet Svenskarnas Partis senaste aktion. Jag satt och funderade över vilket epitet jag borde välja framför partiets namn, en fråga som ju för övrigt dryftats på sistone i fallet Sverigedemokraterna. Jag bestämde mig dock för att vad jag eller någon annan än väljer att kalla SvP är det antagligen inte fråga om några överdrifter. Det finns gott fog för att kalla dem nazister, nynazister, fascister, högerextremister, nationalister, för att inte tala om rasister. Men för att inte halka in i några hårklyverier om politiska definitioner väljer jag att ta till fasta på det hat partiet vilar på. Vad själva slutmålet är för SvP vare sig vågar jag själv tänka på, eller tror att de själva har någon enighet kring, men vägen dit går uppenbarligen via hat av alla som inte är ljushyade antidemokrater.

I den aktuella kampanjen har partiet vänt sig emot det man på koordinerat vis ifrån hathögern brukar kalla ”svenskfientlighet”. Värt att tänka på för alla oss som inte vältrar oss i rasistiska tankedogmer om dagarna är då detta:

Svenskarnas parti själva vet inte vad de menar med begreppet svenskfientlighet.

Hur vet jag då detta? Jo, ingen av dem vet nämligen vad som avses med ”svenskhet”. Jag brukar roa mig med att fråga allehanda rasister vad de syftar på när de slänger sig med det och några närbesläktade begrepp. Jag tror att de själva vet med sig att det är lönlöst att ens försöka, varför de genast brukar ta till mothugg av typen ”sluta tramsa!”, som efter ytterligare något replikskifte gärna blir mer hotfullt. Lite som när jag för inte så länge sedan hotades med våld av en anonym högerextremist för att jag bad denne att svara på den enkla frågan ”Hur lyder din definition av ‘svensk’?”

En högerextrem nationalist vet att hen älskar Sverige, såsom det var förr. Mest troligt utan att veta när ”förr” var. Vidare är Sverige till för svenskarna. Men inkluderas romer, med anfäder ifrån svenskt 1600-tal i detta begrepp? Eller svenska judar vars släktingar flyttade hit på 1500-talet? Mest troligt inte. Rasisten känner ett instinktivt hat emot dessa grupper. De är mest troligt ”osvenska”. Men till sitt stora förtret lyckas inte rasisten sätta ord på den uppdelning av människor som utesluter dessa svenskar, men inkluderar mer nyligt införlivade svenskar, begåvade med mer fördelaktigt, ljust utseende. Det är sannerligen inte lätt att vara rasist.

I den mån det är intressant att dela upp folk utifrån nationalitet (det är sällan det) är naturligtvis medborgarskap den naturliga tillflyktsorten. Men rasister begår samma typ av djupt förankrade tankefel som sexister gör då de definierar kön utifrån föreställningar grundade på sociala påfund, snarare än biologi. De är dessutom minst lika fanatiska i sin eviga vilja att tillämpa dessa suddiga stämplar på folk. Om det hela stannade vid ett dylikt intellektuellt självmål av ”Brynäs – AIK”-proportioner hade vi också kunnat sätta punkt här. Samt möjligen skratta lite. Men nu förs denna galna retorik som bekant i kretsar som inte är främmande för att hota politiska motståndare eller organisera sig militäriskt.

Men minns i varje fall att varje gång du hör ordet ”svenskfientlighet” yttras i allvarliga sammanhang är det egentligen ”motstånd till mitt irrationella människohat” som avses. Amatörpsykologen inom mig misstänker att detta är någon form av spärr i hjärnan som skyddar jaget ifrån att konfronteras med att den egna världsbilden är ett luftslott. Det krävs ju som bekant inte mycket till begåvning för att hitta de enorma luckorna i rasisternas resonemang. Så om vi kan utesluta att eftersatt intellekt (helt och hållet) förklarar galenskapen, vad annat än undermedvetna spärrar återstår?

Jag är nyfliken – gul

20 Nov

Ibland undrar jag vad fan jag håller på med. Hur otroligt meningslösa saker jag viger min tankekraft åt. Som detta – ett litet projekt som egentligen bara kom till för att tillfredsställa något märkligt begär av att realisera en ordvits. Min egen motsvarighet till frisörsalonger som heter saker som Sax o fön. Fast det är klart, jag lärde mig ett par viktiga saker under det fåtal minuter jag arbetade med ”projektet”:

1) Vilgot Sjömans filmklassiker hette faktiskt Jag är nyfiken – en film i gult.

2) Det är, som med mycket annat här i livet, mycket lättare att utveckla ett Chrometillägg än att kläcka idén.

Nåja. Det enda i detta jag kan känna viss stolthet över är nog att jag gjort tillägget tillgängligt för nedladdning i alla länder utom Norge. Där var jag så där frejdigt random.

En minnesvärd fredag

18 Nov

Jag köpte min biljett den 2 juli och i fredags var det äntligen dags – Pixies på Münchenbryggeriet. Kvällen började dock i avgrundsdjup värdelöshet då jag under mitt intrikata reseschema (sammanlagt fyra tågbyten, tunnelbana inräknat, från Hudiksvall till Södermalm) stötte på ett rekordstort personligt underlag. Jag fastnade nämligen, emot mitt bättre vetande (samt, vill jag gärna hävda, som en följd av dålig information) i en biljettkontroll på ett pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm. Jag orkar inte gå in på några detaljer, men avgiften var på 1 200 kronor och en utförlig bestridan är inskickad till UL (som utförde kontrollen på detta SL-tåg).

Skitsamma. 1 200 spänn är inga pengar när vi pratar Pixies. Jag mötte upp ett ganska stort sällskap vänner och vana konsertbesökare på något småsunkigt Bajenhak och hann ungefär kramas och skaka hand innan vi skulle styra stegen mot spelningen. Jag hann dock träffa den mytomspunna Lollo. En stor upplevelse.’

Nåja, Münchenbryggeriet. Hade aldrig varit där förr. Stort och mäktigt, på något sätt. Överprissatt 33cl-öl. Ett förband som kallade sig Mono Town och lät ganska bra. Sedan: Charles/Francis/Frank, Joey, Dave och nya Kim. Jag höll mig inledningsvis på medeldistans. Tyckte valet av Gouge Away var riktigt smart. Har alltid älskat den låten. Mycket stämningsfull. Men redan under River Euphrates rusade jag och sällskapets andra energiknippe längre fram. Jag tänker dock inte försöka mig på någon recension. Jag kan bara inte göra någon av låtarna rättvisa med mina små mänskliga ord.

Men vet detta: Hey var lysande, genomsupermäktig allsång. Caribou ett strålande extranummer. Den totala energin i publiken under Something against you var svårtoppad. Och visst är Debaser något av en indierockens nationalsång, åtminstone i Stockholm? Och ja, Kim Shattuck var cool like Kim Deal.

En mysig detalj: När jag efter spelningen gick längs Söder Mälarstrand på väg  mot Slussen och tåget hem gick några snubbar bakom mig och sjöng på Dig for fire. En låt som, ganska väntat egentligen, inte fick plats på den 35 låtar stora setlistan. Gillade starkt att fler hade saknat den. Ett inslag som var mer surrealistiskt än mysigt var dock att mellan låtar och i andra lugna partier plocka fram mobilen och kräma ur några av dess sista lagrade elektronvolt för att få sig en uppdatering ifrån fotbollsmatchen. Trots påtaglig risk för att en Break my body skulle bryta ut och mosha igång publiken runt omkring, till stor fara för den nyinförskaffade mobiltelefonen.

Missade du spelningen finns förresten en tidigare spelning i sin helhet att avnjuta i videoform. Ifrån Paris 30/9 i år, närmare bestämt. Jag vill dock inte påstå att jag kände mig golvad av briljans vid en första provlyssning.pixies

Som om vi behövde fler skäl

15 Nov

Civilisationens eventuella undergång stundar som bekant, i och med de dubbla landskamper mellan Sverige och Portugal som kan släcka Sveriges drömmar om ett fotbolls-VM i Brasilien (engelsmän kan prata hur mycket det vill om att football’s coming home, ett världsmästerskap i Brasilien lär utklassa allt).

Nu finns också nya skäl att heja fram sina morska svenska grabbar, för den som inte kände nog med motivation av att det portugisiska språkets fulhet endast matchas av landets mittbackars spelstil. Den portugisiska sporttidningen A Bola (att förväxla med ebola) har nämligen slagit an lyteskomik-med-uppenbara-rasistiska-undertoner-tonen rejält med följande framsida.

BZGVvY0IQAARQFG

 

Sug på en bajskorv, Portugal.

 

Detta är ingen grundkurs i Pixies

14 Nov

I morgon är det dags igen. Pixies spelar på Münchenbryggeriet och jag ska få se dem för tredje gången. Sist var på Where the Action is 2009, tre dagar efter det att min son föddes. Dessförinnan, 2004 på Roskildefestivalen, i samband med den stora världsturné bandet gav sig ut på efter att ha återförenats efter mer än ett decennium isär. Den gången öppnade de med Bone Machine, vilket är en på alla sätt utomordentlig låt att inleda en spelning med. En typisk ”albumlåt”, ifrån ett album fyllt av lysande sådana.

Jag protesterar inte om de börjar på samma vis i morgon. Ej heller om de mäktar med 32 låtar, vilket skedde i Danmark häromkvällen. För att inte tala om ifall de 36 låtarna från Portugalspelningen matchas. I övrigt är det mest intressanta naturligtvis att se hur Kimbytet yttrar sig. Världens coolaste basist och universums bästa rock-körsångerska, Kim Deal har ju lämnat bandet och ersatts av (åtminstone tillfälligt?) av Kim Shattuck. Det blir nog med andra ord inga typiska ”Kimlåtar”, i stil med Gigantic eller Into the White i morgon. Men förhoppningsvis kan de leverera en trevlig Down to the Well eller Dead, vad gäller kvinnosång.

Annars? Ge mig gärna Cactus, I’ve Been Tired, Winterlong, Broken Face och Dig for Fire.

För en tid sedan gjorde jag förresten en Spotifylista med tio låtar. Tror den passar riktigt bra som uppvärmning för er som ska gå och lyssna på spelningen. Det är dock inte de tio låtar jag skulle rekommendera en nybörjare att ge sig på.

Lyssna på listan här

original

Så här ser Pixies anno 2013 ut (Bild: DN)