Den unga spelkritiken del 1: kanoniseringen

11 Nov

Under de åtta månader som gått sedan jag skrev om spelbranschen på regelbunden basis har jag ömsom veckat pannan, djupt försjunken i funderingar på spelmediet i stort och ömsom aktivt sett till att tänka på annat. Det har gått riktigt bra, båda delar. Med detta sagt är det naturligtvis upplagt för att bli sågad jäms med fotknölarna när jag nu har tänkt försöka mig på att portionera ut frukterna av dessa omsorgsfullt vårdade tankar i några blogginlägg. Men det skiter jag i. Jag vill för egen del nämligen mest se mina tankar i textform. Fast det är klart, all tänkbar respons vore skitrolig. Men först: irrelevant-bild-dags. Den här bloggen tenderar annars att bli ganska, eh, textig.

Sådärja, var var vi? Just det, spelmediet.

Bland det mest uttjatade som finns vad gäller analyser av spelmediet är att jämföra det med andra kultur- och underhållningsformer. Låt mig därför jämföra spelmediet med andra kultur- och underhållningsformer, men först några ord om huvudämnet. Spel som en någotsånär relevant underhållningsnisch har existerat i cirka 25-30 år. Naturligtvis kan vän av ordning invända med Pong, Magnavox Odyssey och andra sjuttiotalsdoftande ord. Men det var inte förrän NES gjorde intåg i svenska hem 1986 och sparkade till en boll som Commodore 64 fått att börja rulla något år tidigare, som spel på allvar började bli var mans angelägenhet. Åtminstone var man som var en del av en barnfamiljs angelägenhet.

Poängen här är att ett ungt medium också har en ganska ung självbild, författad av relativt unga människor med ett ungt… ni fattar. Nu är det förvisso så att påfallande många av de 50- och 60-talister som formade spelmediets tidiga år fortfarande spelar avgörande roller idag. Men för varje Keiji Inafune och Sid Meier finns idag tre sjuttiotalister och två åttiotalister som stigit till ledande roller i sina företag, eller helt sonika startat sina egna.

Bland kritikerna räknas de födda före 1970 på ena fotens fingrar. Bland de obeskrivligt och obegripligt populära Youtube-spelvideomakarna är den gamla journalistklyschan om att ”hitta en egen röst” i allra högsta grad aktuell, då målbrottet fortfarande är en realitet för många av de inblandade.

Så vart är jag på väg med allt detta? En diskussion om hur spelmediet ännu inte hittat sig självt, inte tagit ut svängarna tillräckligt? Nej, det är visserligen ett intressant diskussionsämne, men rör ett område där framstegen varit legio på senare år. Ingen omedelbar anledning till oro där, således. Vad gäller själva spelkritiken är problemet något större, även om där skett en betydande ökning av problematisering, akademisering (inte alltid av godo) och generellt medvetande. Men nej, det är inte heller detta som kommer uppta resten av detta inlägg. Jag är inte ute efter att peka finger eller klanka ner på någon.

Betänk istället att ledande speljournalister idag påfallande ofta är 30 – 35 år gamla, med gissningsvis ganska blygsamma ambitioner på att helt plötsligt sadla om till möbelsnickare eller operasångerskor. Vi kommer alltså att dras med Tobias Bjarneby och hans internationella kollegor i 30, kanske 40 år till. På gott och ont (mest gott). Detta i kombination med att det före denna generation tyckare och analytiker knappt fanns någon kritikertradition värd namnet, samt att de välformulerade texter som ändå letade sig ner på papper idag näppeligen finns lättåtkomliga för moderna läsare. Om de alls finns i digitalt skick.

Det är alltså ingen stor överdrift att hävda att spelkritik som litterär form uppstod runt år 1990. En naturlig följd av detta är det som fanns till buds vid denna tidpunkt låg väldigt bra till när sanningar skulle etableras. Och när man i nästa våg, ett decennium eller så senare, på allvar började blicka bakåt för att etablera förklaringsmodeller och skapelseberättelser, fick dessa gärna, i likhet med tidigare nämnda sanningar, gärna allmängiltig karaktär. Sällan var de fullständigt rigida – samla ihop fem random 35-åriga män på något större spelkonvent och be dem rangordna Contra, Mario och Mega Man som spelserier så får du säkert åtminstone tre olika svar. Men sätt dig ner med dem en längre stund och styr in samtalet på sådant som milstolpar i spelhistorien eller viktigaste producenter så är sannolikheten hög för rätt skaplig konsensusfaktor.

Så hur var det då med andra kultur- och underhållningsformer? Jo, populärmusiken – och inte minst bevakningen av den – har gått igenom något likartat, även om det skedde 30 år tidigare. Visst hade människor i alla tider njutit av allt ifrån barder med luta till kammarmusik och storbandsjazz. Men när Little Richard, Elvis Presley, med flera, gjorde entré så inleddes inte bara ett nytt kapitel i musikens historia, utan en hel romansvit. Inte så mycket på grund av dessa herrar, utan för att tiden var mogen. Ungdomar blev helt plötsligt kommersiellt intressanta och kulturellt inflytelserika, vilket i någon mån har förändrat hela västvärlden. Nu har musiker och initierade kritiker i alla tider varit noggranna med att påpeka att bakom varje megastjärna fanns fem influenser och tio låtskrivare – de jättar på vilkas axlar Elvis och de andra fått förmånen att stå. Men det har inte förhindrat kanoniseringsprocessen.

Nu förekommer ordet ”kanonisering” vanligtvis i sin ursprungliga betydelse: religiös helgonförklaring. Men ska här förstås som den organiska process som mynnar ut i en kulturell kanon – en mer eller mindre officiell lista verk som anses vara de allra viktigaste och estetiskt mest fulländade i sin genre. Pratar man litterär kanon dyker namn som Moliére, Sofokles och Schiller upp. Sätter vi istället fokus på en populärmusikalisk dito så är den starkt färgad av rock-, pop-, blues- och soulmusik ifrån 50-, 60- och 70-talen. Som av en händelse har den stark slagsida mot kulturformens själva födelse.

Naturligtvis har detta till viss del naturliga förklaringar: Ju nyare något är, desto svårare blir det att förstå dess relevans för sin eftertid. Och när Beatles släppte sin Revolver fanns i princip tio år av populärmusik att jämföra med, varför det inte var lika trångt i kanon som när Arcade Fire släppte Neon Bible 40 år senare. Någonstans här skönjs en antydan till det problematiska i etablerade sanningar. Sanningar som till råga på allt kan vara svåra eller till och med läskiga att utmana.

Du som läser detta känner säkert igen tankemönstret ifrån spelens värld. Pac-Man och Donkey Kong födde det moderna spelandet, Super Mario Bros. gjorde mediet omöjligt att inte ta på allvar, Doom fick en hel genre uppkallad efter sig, med mer sentida milstolpekollegor som Half-Life och Halo. Så vad är det jag försöker säga, är det dags att sluta ta dessa spel på så stort allvar? Nja, visserligen kan det aldrig vara en dålig idé att ifrågasätta sanningar med relevanta frågor, men min poäng är denna: Jag är ett barn av 80-talet. Just en sådan konsensusperson som de fem männen ifrån mitt blygsamma tankeexperiment ovan. Jag är uppvuxen i, delformgivare av och i någon mån slav under dessa kanoniserade sanningar. Förvänta er inga kvantsprång i spelförståelse från mig.

Styr istället blicken till de där målbrottskämpande Youtube-videomakarna, din systerson och din dotter. Till alla de som med 15, 20 eller 30 års större distans till spelkritikens genesis har, om inte färre förutfattade meningar, så i varje fall andra förutfattade meningar. Reagera inte instinktivt med ogillande eller överlägsenhet när någon ifrågasätter storheten i Gradius eller aldrig har spelat Final Fantasy VII – ta istället tillfället i akt och se det som privilegium att ta del av tankar från någon med helt andra referensramar än dina. Det finns nämligen inget rätt eller fel vad gäller vilket år en person råkar vara född. Och lika lite som dagens musiker är genetiskt mindre kapabla än 60-talets så är tidernas bästa plattforms- skjutar- eller basketspel knappast skapat ännu. Inte på långa vägar. För att inte tala om hur framtiden hyser oändliga mängder spelkännare som, trots att de ännu inte är födda, kommer säga hundra gånger mer insiktsfulla saker om detta medium än du någonsin kommer göra. Jobbigt, va?

Annonser

3 svar to “Den unga spelkritiken del 1: kanoniseringen”

  1. Martin 12 november, 2013 den 08:55 #

    Kul att bloggen är igång igen! Följt dig sen din period på GR och måste säga att du var den överlägset klokaste och intressantaste skribenten.

  2. Christofer 12 november, 2013 den 10:14 #

    Just precis sånt här är det bränsle en stackars skribentsjäl behöver. Tack!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Det är väl inte detta vi behöver | Maldrogado - feldrogad, raljant och ganska rolig. - 27 november, 2013

    […] skrev för ett par veckor sedan lite om hur jag ser på spel och spelkritik. Då nämnde jag bland annat hur dagens spelkritiker […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: