Arkiv | december, 2013

Två som blev 50

31 Dec

Jag tänkte runda av 2013 med att uppmärksamma två kulturskapande personer som har betytt ganska mycket för mig, inte just i år kanske, men under väldigt lång tid. Två personer som av en slump båda fyllde 50 år under året som gått, men som av olika anledningar inte fick något gratulationskort signerat mig i sin brevlåda på den stora dagen. Men det är väl aldrig för sent att skicka någon en liten, men kärleksfull hälsning?

Rieko Kodama, Japan
Speldesigner och 50-åring sedan den 23 maj

Kodama började på Sega för nästan 30 år sedan och gjorde sig initialt ett namn som grafisk karaktärsdesigner. Men med tid och framgångar växte dock ansvaret till att inkludera såväl författande som producentroller. Hennes produktion har mattats av betänkligt på senare år och karriären mådde väl egentligen bäst under 80-talet och fram till det tidiga nittiotalet, där hon nådde sina största publika framgångar via en framskjuten roll i det team som gav spelvärlden en blå igelkott vid namn Sonic.

Mina främsta Kodama-relaterade minnen är dock sammankopplade med Phantasy Star, en serie hon designade, utvecklade och sjösatte och som kom att tillhöra pionjärerna vad gäller japanska rollspel. Särskilt sett till hur tidigt de översattes och släpptes här i väst. Jag förstod från början knappt vad jag gjorde i det första Phantasy Star. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag väl var åtta år eller så, och inte hade spelat något i närheten så avancerat tidigare. Följden blev ett inbyte på TV-spelsbörsen och ett uppehåll på… jag vet inte, ett par år kanske? innan dess att jag inte längre kunde stå emot nyfikenheten längre. Jag skaffade mig alltså ett nytt begagnat exemplar och kastade mig in i den så typiskt japanska blandningen mellan yxor och lasergevär, där hjältinnan Alis ledde den talande katten Myau, magikern Noah och den väldige Odin emot den mörka kraften, Dark Falz (skulle väl vara Dark Force, kan en tänka) på planeterna Palma, Dezoris och Motavia.

Jag förstod det naturligtvis inte då, men Phantasy Star blev det första i en oändlig rad rollspel, både japanska och västerländska, som jag skulle komma att plöja igenom. Främst under mina tonår. Och i någon mån är väl också ”mitt första” lätt att jämföra allt nytt som dyker upp. Något som inte minst stämmer för Kodamas eget Skies of Arcadia, som släpptes år 2000 och väl egentligen markerar slutet för hennes verkligt intressanta produktion. ”Hittills”, kostar jag väl på mig att säga. 50 år är ingen ålder för en speldesigner. Och ja, omslaget till Phantasy Star ger mig fortfarande rysningar:

Nå nå. Raskt vidare.

Tori Amos, USA
Musiker/halvgud, 50-åring sedan den 22 augusti

Om jag någon gång ibland hävt ur mig fina ord om Rieko Kodama på internet, i senakvällsdiskussioner och annorstädes så är det ingenting mot all den kärlek som den fysiskt nätta pastorsdottern med en röst som kan försätta berg har fått emotta (och inte en endaste gång har hon tackat mig personligen, *fnys*) ifrån den här pennan. Jag har inte bara i glada utspel förkunnat att hon är den sexigaste varelse som någonsin existerat – inte så mycket för sitt utseende som för sin enastående talang, utstrålning och integritet – och utsett (med all upptänklig, tillhörande dramatik) Winter till tidernas bästa låt. Jag har också, oftare än jag kanske skulle vilja erkänna, beklagat mig för olyckliga förbipasserande över att jag aldrig fått se henne uppträda. Av någon anledning verkar hon sky Sverige såsom falska toner skyr hennes hals, men jag har åtminstone gjort några halvhjärtade planer på att resa till Danmark, England och någonmerstans för att se henne. Förhoppningvis är det värt något.

I likhet med många andra artister upplever jag att Amos solodebut, Little Earthquakes som den heter i hennes fall, representerar den självklara toppen i hennes konstnärliga produktion. I en värld med Spotify finns faktiskt inga ursäkter för att inte ha lyssnat den skivan sönder och samman. Om några sådana ursäkter nu någonsin existerat. Avslutningsvis, ett litet låttips och ett intervjudito. Se dem i ordning.

Må ni leva i 50 år till, nej vad fan – vi säger 60 år till, käraste Rieko och Tori!

Annonser

Secret Santa 2013

20 Dec

Snabb sammanfattning för den oinvigde: Reddit är en av världens mest besökta webbplatser och är kort sammanfattat en enorm länksamling, där användare röstar upp eller ner varandras bidrag, vilka är sorterade efter oräkneliga kategorier (”subreddits”). Jag är själv ingen extremt inbiten användare ”redditör” men både skriver och läser halvmycket i perioder. I år var dessutom första året som jag ställde upp i sajtens stora, nej obegripligt skitstora julklappsbyte, Secret Santa.

Det går kortfattat ut så att man anmäler sitt intresse och sedan lottas ihop med andra Secret Santas (man köper till en person och får en gåva ifrån en annan). För egen del var båda mina ihopparningar ifrån Ohio, vilket kanske kan roa någon läsare med stort intresse för sammanträffanden och ikväll kunde jag slutligen hämta ut min julklapp. Jag hade lämnat en del information om mig själv, bland annat Reddit- och Facebook-konton där min välgörare fritt kunde snoka runt. Men hon ställde också en del frågor – anonymt, märk väl, för att bättre kalibrera sitt inköp. Hon verkade i största allmänhet vara ambitiös och påhittig, så förväntningarna var verkligen på topp från den dag i förra veckan då jag fick veta att min julklapp var på väg. Inte tonades de heller ner av att jag igår, hemkommen för sent och med för trött son för att hinna hämta ut paketet, såg att paketet vägde över fem kilo!

Så här efter att ha öppnat, undersökt, fotograferat och provsmakat det generösa innehållet är ändå det bestående intrycket att all tankemöda som låg bakom trumfar allt. Själva öppnandet blev snabbt en liten ceremoni, då det överst i paketet låg ett papper som löd som följer:

Hi Christofer,

Before you read this, if you’re able, go to Youtube and play ”Somewhere Over the Rainbow” by Israel Kamakawiwo’ole.

Now that you hopefully have a nice soundtrack going, Merry Christmas! I hope you enjoy everything here. If you haven’t opened up the packages yet, do that first, and then read on for some more notes about why I’ve picked these things for you. I will skip to the next page to avoid spoilers.

Sagt och gjort.

Ivrigt påhejad av familj och svägerskor och med hjälp av en allt piggare elvaåring gick jag sedan igenom lådan i maklig takt i vad som kan vara det mest barndomsjulaftonsliknande jag upplevt sedan, ptja, barndomens julaftnar. I bilden nedan syns ju alla de fantastiska, spännande, goda eller roliga prylar som köptes inte bara med mig utan med hela min familj i åtanke. Det var dock de övriga två pappren med tankegångar bakom köpen, beskrivningar av hennes barns engagemang, tankar om Sverige och tusen andra saker (för att att inte tala om de gulliga post-it-lapparna!) som lyfte det hela till en sådan otrolig nivå. Jag är så oerhört rörd och var detta även innan jag drack upp en souvenirflaska med björnbärsbourbon.

Ukulelen och låten då? Tja, jag nämnde i en formulärfråga att jag alltid önskat att jag kunde spela ett instrument. Så nu ska jag tydligen lära mig. Oerhört häftigt!

secrent santa 2013

Wesley Stace, eller omedelbar kärlek

10 Dec

a-boylan-harding

En av de stora sorgerna i mitt liv på sistone är att jag inte haft viljan, energin eller det där naturliga drivet att konsumera ny musik. Ibland knappt ens gammal. Det fanns en tid då jag skulle rädda min Ipod först ur ett brinnande hem och när världens bästa tidning i mitt tycke hette Sonic. Nå, jag känner fortfarande att Sonic är det bästa som finns att tillgå i tryck, eftersom inget jag börjat läsa på sistone kunnat mäta sig med de nummer jag alltid plöjde igenom, gång på gång, innan denna min tillvaros mörka medeltid.

När jag tänker på och längtar efter ny musik är det dock fortfarande påfallande ofta Sonic som blir föremål för mitt begär. Om än oftast på webb eller Twitter. Igår drabbades jag så av en underbar energikick i form av ett sug efter nämnda redaktions årsbästalistor. Inte för att jag vill ”lyssna ikapp” och kunna framstå som en helt vanlig, flitig musiklyssnare i sociala sammanhang, utan för att jag inte kan tänka mig ett bättre koncentrat av musiktips som är både aktuella och sannolikt bra. Sagt och gjort. Jag hittade uppskattningsvis en miljard skivtips och har nu börjat lyssna på de mest spännande.

Jag hann dock inte längre än till det tredje eller fjärde valet innan jag helt tappade lusten att fortsätta leta vidare. Glädjande nog beror detta inte på ett lika hastigt slocknat som uppvaknat sug efter ny musik – tvärt om är jag om möjligt ännu hungrigare än igår på nästa platta – nej, jag har bara fallit pladask för Wesley Stace. Här skulle jag kunna skriva några paragrafer nygooglad och -wikipediad kunskap om honom, men det vore så jävla ogenuint av mig. Jag tänker heller inte försöka beskriva hans musik. Istället lär jag få tillfälle att återkomma.

Och det häftigaste av allt? Jag har börjat känna mig trött, nästan utled på gitarrmusik. Faktiskt tänkte jag det under lyssnandet på Sleighbells ”Bitter Rivals”, som var skivan jag lyssnade på innan. Också den gav ett riktigt bra första intryck, förresten. Men sen hinner Wesley Stace ungefär en minut på sitt självbetitlade album innan jag känner att hans röst, mjuka komp och fantastiska texter är allt jag någonsin behövt. Coolt utav bara helvete.

Och vet ni? Jag tror jag ska teckna mig en prenumeration på Sonic. Tacka Jud Cost för det.