Wesley Stace, eller omedelbar kärlek

10 Dec

a-boylan-harding

En av de stora sorgerna i mitt liv på sistone är att jag inte haft viljan, energin eller det där naturliga drivet att konsumera ny musik. Ibland knappt ens gammal. Det fanns en tid då jag skulle rädda min Ipod först ur ett brinnande hem och när världens bästa tidning i mitt tycke hette Sonic. Nå, jag känner fortfarande att Sonic är det bästa som finns att tillgå i tryck, eftersom inget jag börjat läsa på sistone kunnat mäta sig med de nummer jag alltid plöjde igenom, gång på gång, innan denna min tillvaros mörka medeltid.

När jag tänker på och längtar efter ny musik är det dock fortfarande påfallande ofta Sonic som blir föremål för mitt begär. Om än oftast på webb eller Twitter. Igår drabbades jag så av en underbar energikick i form av ett sug efter nämnda redaktions årsbästalistor. Inte för att jag vill ”lyssna ikapp” och kunna framstå som en helt vanlig, flitig musiklyssnare i sociala sammanhang, utan för att jag inte kan tänka mig ett bättre koncentrat av musiktips som är både aktuella och sannolikt bra. Sagt och gjort. Jag hittade uppskattningsvis en miljard skivtips och har nu börjat lyssna på de mest spännande.

Jag hann dock inte längre än till det tredje eller fjärde valet innan jag helt tappade lusten att fortsätta leta vidare. Glädjande nog beror detta inte på ett lika hastigt slocknat som uppvaknat sug efter ny musik – tvärt om är jag om möjligt ännu hungrigare än igår på nästa platta – nej, jag har bara fallit pladask för Wesley Stace. Här skulle jag kunna skriva några paragrafer nygooglad och -wikipediad kunskap om honom, men det vore så jävla ogenuint av mig. Jag tänker heller inte försöka beskriva hans musik. Istället lär jag få tillfälle att återkomma.

Och det häftigaste av allt? Jag har börjat känna mig trött, nästan utled på gitarrmusik. Faktiskt tänkte jag det under lyssnandet på Sleighbells ”Bitter Rivals”, som var skivan jag lyssnade på innan. Också den gav ett riktigt bra första intryck, förresten. Men sen hinner Wesley Stace ungefär en minut på sitt självbetitlade album innan jag känner att hans röst, mjuka komp och fantastiska texter är allt jag någonsin behövt. Coolt utav bara helvete.

Och vet ni? Jag tror jag ska teckna mig en prenumeration på Sonic. Tacka Jud Cost för det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: