Arkiv | Aktualiteter RSS feed for this section

Kan vi ställa några grundläggande krav?

1 Nov

Sofia Juvel, nöjeschef på Gävletidningen Arbetarbladet, skriver i ett blogginlägg från igår om sin redaktions beslut att inte bevaka det turnerande spektaklet Ladies’ Night (Evenemanget som sådant har tydligen missat apostrofen i sitt namn, men jag känner mig generös och bjuder dem på den). En ganska vettig ståndpunkt, kan jag tycka. Inte minst med anledning av den förmodade artistiska kvalitén, är min högst individuella ståndpunkt (Juvel är dock tydlig med att lyfta fram att detta inte spelar in i redaktionens beslut – en ståndpunkt som känns rimlig, ur ett redaktionellt perspektiv).

Jag tänker inte ägna någon ytterligare tid att skriva om sakfrågan. Mitt fokus hamnar istället på läsarkommentarerna. I skrivande stund räknar jag till 11 positiva och 12 negativa kommentarer. Ha då i åtanke att jag – klokt eller ej – bestämt mig för att binärt klassificera samtliga kommentarer på detta vis. Där fanns nämligen något enstaka tveksamt fall. Nå, kommentarerna ser ut att godkännas i högt tempo för tillfället, så antalet har säkert ökat betydligt när jag publicerar detta.

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga om folks ogillande av blogginlägget som sådant. Visst kan jag tycka det är obegripligt att det finns människor som inte skriver under på snart sagt vartenda ord i texten, men folk tycker ju som bekant olika, oavsett om samtalsämnet är Palestinafrågan eller om huruvida man bör tvångsmata föräldralösa pandaungar med infångade peruanska gatubarn.

Nej, det som istället fångar min uppmärksamhet, trots att ser det upprepas till leda så snart jag kastar mig in i någon form av diskussionstråd på det intrikata nätverk av piratkopieringsmaskiner vi kallar ”internet”, är sandlådenivån på mothuggen. Ett av de kritiska inläggen är hyggligt välformulerat, även om jag tycker att resonemanget har klara brister. Ytterligare något annat har ett anslag som hade kunnat bytas ut till vettig kritik. Resten av den uppiskade folkliga upprördheten är istället av typen:

”Vilken fjant du är!”

”Du är ful”

”Vilken vänsterpropaganda”

”Detta är skrattretande”

Och någonstans tänker jag att kanske borde jag ta mig uppgiften att plocka upp lans och banér tillhörandes landets svensklärarkår och bildligt sparka bakut i form av följande frustrerande skara ord: Ska det vara så jävla svårt att argumentera för sin sak? Att ta sig åtminstone ett par minuter till att försöka mejsla ut vad man menar, så att en utomstående förstår?

Jag tror nämligen att kommentarsfälten och den ständigt närvarande, påpassade och disktuerade journalistiken i grund och botten är något positivt. Men en sliten klyscha låter att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nå, ingen internetdiskussion är heller bättre än dess svagaste inlägg, något förenklat. Det är nämligen alltid en lågoddsare att just dessa inlägg är de som delar av diskussionen i, gärna ointressanta, sidospår som stjäl behövligt fokus ifrån den ursprungliga rubriken.

Är det verkligen så illa ställt med gemene man att hen inte kan skriva en någotsånär argumenterande text? Någon kanske invänder med att ”Folk brukar sällan argumentera särskilt elokvent för sin sak i muntliga diskussioner heller” och visst, det är tveklöst sant. Skillnaden är dock milsvid mellan den omedelbara kommunikation som kännetecknar det talade ordet och med det skrivna ord som medför privilegiet att redigera, sudda, skriva om och läsa igenom innan man trycker på ”skicka”. Hur jävla svårt kan det vara?

Annonser