Arkiv | Feminism RSS feed for this section

Kan vi ställa några grundläggande krav?

1 Nov

Sofia Juvel, nöjeschef på Gävletidningen Arbetarbladet, skriver i ett blogginlägg från igår om sin redaktions beslut att inte bevaka det turnerande spektaklet Ladies’ Night (Evenemanget som sådant har tydligen missat apostrofen i sitt namn, men jag känner mig generös och bjuder dem på den). En ganska vettig ståndpunkt, kan jag tycka. Inte minst med anledning av den förmodade artistiska kvalitén, är min högst individuella ståndpunkt (Juvel är dock tydlig med att lyfta fram att detta inte spelar in i redaktionens beslut – en ståndpunkt som känns rimlig, ur ett redaktionellt perspektiv).

Jag tänker inte ägna någon ytterligare tid att skriva om sakfrågan. Mitt fokus hamnar istället på läsarkommentarerna. I skrivande stund räknar jag till 11 positiva och 12 negativa kommentarer. Ha då i åtanke att jag – klokt eller ej – bestämt mig för att binärt klassificera samtliga kommentarer på detta vis. Där fanns nämligen något enstaka tveksamt fall. Nå, kommentarerna ser ut att godkännas i högt tempo för tillfället, så antalet har säkert ökat betydligt när jag publicerar detta.

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga om folks ogillande av blogginlägget som sådant. Visst kan jag tycka det är obegripligt att det finns människor som inte skriver under på snart sagt vartenda ord i texten, men folk tycker ju som bekant olika, oavsett om samtalsämnet är Palestinafrågan eller om huruvida man bör tvångsmata föräldralösa pandaungar med infångade peruanska gatubarn.

Nej, det som istället fångar min uppmärksamhet, trots att ser det upprepas till leda så snart jag kastar mig in i någon form av diskussionstråd på det intrikata nätverk av piratkopieringsmaskiner vi kallar ”internet”, är sandlådenivån på mothuggen. Ett av de kritiska inläggen är hyggligt välformulerat, även om jag tycker att resonemanget har klara brister. Ytterligare något annat har ett anslag som hade kunnat bytas ut till vettig kritik. Resten av den uppiskade folkliga upprördheten är istället av typen:

”Vilken fjant du är!”

”Du är ful”

”Vilken vänsterpropaganda”

”Detta är skrattretande”

Och någonstans tänker jag att kanske borde jag ta mig uppgiften att plocka upp lans och banér tillhörandes landets svensklärarkår och bildligt sparka bakut i form av följande frustrerande skara ord: Ska det vara så jävla svårt att argumentera för sin sak? Att ta sig åtminstone ett par minuter till att försöka mejsla ut vad man menar, så att en utomstående förstår?

Jag tror nämligen att kommentarsfälten och den ständigt närvarande, påpassade och disktuerade journalistiken i grund och botten är något positivt. Men en sliten klyscha låter att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nå, ingen internetdiskussion är heller bättre än dess svagaste inlägg, något förenklat. Det är nämligen alltid en lågoddsare att just dessa inlägg är de som delar av diskussionen i, gärna ointressanta, sidospår som stjäl behövligt fokus ifrån den ursprungliga rubriken.

Är det verkligen så illa ställt med gemene man att hen inte kan skriva en någotsånär argumenterande text? Någon kanske invänder med att ”Folk brukar sällan argumentera särskilt elokvent för sin sak i muntliga diskussioner heller” och visst, det är tveklöst sant. Skillnaden är dock milsvid mellan den omedelbara kommunikation som kännetecknar det talade ordet och med det skrivna ord som medför privilegiet att redigera, sudda, skriva om och läsa igenom innan man trycker på ”skicka”. Hur jävla svårt kan det vara?

Vem bryr sig om ett sargat debattklimat?

24 Apr

Jag läste nyss en debattartikel länkad på Facebook. Titeln var Psykolog: Sluta försöka göra barn könsneutrala och texten står att läsa här. Det spelar ingen egentlig roll att texten är några månader gammal, för den representerar ganska väl det rådande debattklimatet inom en lång rad ämnen. Frågan är dock om något frågebatteri upprör mer känslor på lösare grunder än sådant som rör genus, feminism och könsroller. Artikelförfattaren Alf B Svensson gör sig därför skyldig till en lång rad blatanta misstag, som den senaste i en lång, lång rad debattörer.

Den motpart Svensson går i polemik med anser tydligen följande:

  • Man bör ”förbjuda” flickor att använda rosa kläder
  • Barn ska ha könsneutrala namn
  • Dockskåp ska ”slängas ut” från dagis
  • Man ska börja använda ordet ”hen”

Dessa åsikter bärs tydligen av ”många genusfundamentalister”. En indelning och kvantifiering som säkert går hem hos de breda folksjok som exploderat i kollektiv hen-rage det senaste året, men som samtidigt är grovt missvisande. Eventuellt vet Svensson om detta, eventuellt inte. För ovanstående punkter, exklusive den sista, passar visserligen bra in under benämningen ”genusfundamentalism”, men blir genast inkompatibla med ordet ”många”. Dessa, det allra radikalaste (och i många fall världsfrånvända) perspektivet delas enligt min erfarenhet sällan av människor som kallar sig feminister. Märk väl att jag pratar om engagerade människor som diskuterar genusfrågor i diskussionsgrupper och i fikarum, inte om ej engagerade individer som delar många av den typiske feministens värderingar. Kort sagt: endast en pluttig avart av genusdebattörer och feminister tycker ungefär så där som Alf B Svensson lägger fram det. Jag har aldrig ens över nätet kommit i kontakt med någon som anser att något av det där ska ske. Däremot finns ju gott om människor som vill problematisera och ifrågasätta normer. Jag räknar mig till dem. Det handlar helt enkelt om att så självklara och enkla saker som att klä en pojke i rosa ibland eller inte slentrianmässigt köpa rosa till sin dotter. Att ibland säga ”Nu vet jag att du gav den rosa ballongen till lilla Flisa för att hon är flicka, men hon skulle hellre få en blå om det går för sig.” istället för att se ”kill- och tjejfärger” som naturlagar. Möjligen känns detta provocerande för konservativa människor. Säkert är det också den upprördheten, den inre konflikten som gör att man förvränger ”Varför ska just flickor bära rosa?” till ”Man bör förbjuda flickor att bära rosa!” Åtminstone tror jag att det är så det ligger till, att det är en förvrängning som sker inom en själv. Och jag tror den är omedveten till stora delar.

Här ska jag naturligtvis uttrycka mig försiktigt. Det kan ju nämligen vara så att dessa uppfattningar uppstått på något helt annat sätt, i ett helt annat sammanhang. Men givet att det jag skrev ovan stämmer så är det en förklaringsmodell jag allt oftare brukar landa i. För vilka är alternativen? 1) Man klarar inte av att förstå att ifrågasättandet, problematiserandet inte innebär ”Man bör förbjuda flickor att bära rosa!”. Att man helt enkelt gör den tolkningen för att man har svårt med läsförståelsen. Men kan så många människor vara så korkade? Jag har svårt att tro det. Alternativ 2) går ut på att det är en medveten förvanskning. Man förstår mycket väl att ovanstående koppling inte stämmer, men bygger ändå sin retorik på det, ity man ser att det fungerar. Det är i sådana fall djupt oärligt, samt bygger på att det finns tillräckligt många åhörare som inte kan genomskåda det.

Naturligtvis kan det vara så att Svensson medvetet konstruerar denna typ av påhittade meningsmotståndare, halmdockor, och angriper dem, fullt medveten om att tillräckligt många av det som tar del av hans ord inte genomskådar det. Men det förklarar ju inte det där sistnämnda, åhörarna. Om de inte är intellektuellt förhindrade att analysera de ganska simpla påståendena, vad är det då som sker? Min magkänsla säger mig att det rör sig om någon form av mental försvarsmekanism. Att människor som har lite svårare för intellektuella utmaningar och uppgifter liksom stänger ner verksamheten och reagerar genom att verbalt sparka bakut och slår dövörat till. Men jag ska inte fortsätta vandra längre ut i den spekulativa gungflyn. Jag ska försöka vara mer robust än så. Se därför det mesta av det som hittills står skrivet som en liten avstickare. Det är dags att åter dyka ner i inläggets huvudfåra. Men först ett relevant citat ifrån BBC:s makalöst underhållande och lärorika QI:

Pink was considered the traditional colour for boys and blue for girls in the 19th century.

Never forget, typ.

I alla fall. Om vi tar och glömmer mina resonemang och personliga uppfattningar gällande varför det i debatt så ofta förs parallella samtal – diskussioner där motparterna lägger åsikter i munnen hos motståndaren och sedan angriper dessa istället för vad som verkligen sägs – och istället koncentrerar oss på att det faktiskt ser ut så. Alf B Svenssons artikel innehöll ganska många fler exempel på detta. Det mest flagranta är väl kanske detta:

 Dubbelt så många flickor läser vidare vid universitet och högskola. De har däremot sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren. Förmodligen för att de har en medfödd större sårbarhet.

Alltså, vad fan? Låt vara för att skillnader mellan könen är både minerat både som samtalsämne och som forskningsområde, men hur kan någon ens föreställa sig att sitta inne med svaren på en så komplex fråga som unga kvinnors psykiska ohälsa? Det finns ju massor av sociala faktorer som man på goda grunder kan misstänka inverkar på sådant här: större krav på skötsamhet, utseendefixering och så vidare. Så att utan vidare omsvep kasta allt detta åt sidan och bara konstatera att det ”förmodligen” är totalt irrelevant känns… obegripligt? Liksom det motsatta, att säga att kvinnor och män är fullkomligt biologiskt överensstämmande så när som på fortplantningsorganen – som för övrigt inte alls inverkar på lynne, fysik, färdigheter eller intressen.  Inget gott kan komma ur en debatt mellan två dylika skyttegravar, där ingen ens för en sekund skulle komma på tanken att utmana den egna verklighetsuppfattningen – antingen det sker via inflytande från meningsmotståndaren, en meningskollega eller helt autonomt. Därför finns det i min mening bara en sak som är värre, nämligen när någon ur den ena skyttegraven fabricerar fantasimotståndare i den andra, eller placerar någon från slagfältets mitt i densamma.

Kan vi snälla börja ställa lite högre krav än så här på debattörer i våra stora opinionsbildande medier? Kan vi snälla börja tänka ”Gillar jag den här texten för att den bekräftar allt jag redan trodde mig veta, eller gör jag det för att den gav mig nya insikter?” innan vi glatt delar en länk i sociala medier?

Genusblindhet i vardagen

14 Apr

Jag ser mig själv som en ganska påläst och vaken person. Engagerad emot alla möjliga och omöjliga former av diskriminering, van vid att diskutera samhälleliga strukturer och så vidare. Men jag fick nyss en liten påminnelse om hur ganska anmärkningsvärda saker kan gå mig helt förbi. Jag sneglade nämligen på fodralet till filmen True Grit (den från 2010) som låg på mitt middagsbord

32529

Och så slog det mig – ”Bridges, Damon, Brolin”. Underbara skådespelare, åtminstone överlag. Firade och uppburna stjärnor är de då i alla fall allihopa. Men även om de har framträdande roller i filmen så spelar ju ingen av dem huvudrollen. Det gör istället [Här var jag tvungen att leta upp rätt svar] Hailee Steinfeld, en med största sannolikhet blivande stjärna, men som var i det närmaste totalt okänd, innan hon blott 13 år gammal slog igenom på allvar just i denna film. Ta förresten gärna en titt på resumén på hennes Wikipediasida för en väldigt påtaglig bild av denna films betydelse för henne som skådespelare.

Filmen är rakt igenom mycket välgjord, inte minst vad gäller skådespeleriet. Men enligt min mening spelade Hailee skjortan av övriga ensemblen, trots att Jeff Bridges tillhör mina allra största favoriter. En fullkomligt bländande insats, ett genombrott och en huvudroll. Men inte ens sitt namn på omslaget. Inte sin bild centrerad, med birollerna flankerandes henne. Och nej, jag köper inte att detta endast beror på att de andra tre är mycket mer kända. För visst är de det! Men när DVD:n släpptes hade Hailee för länge sedan Oscarsnominerats för sin roll i filmen. Visst, hon vann inte statyetten (det gjorde Melissa Leo, ser jag nu, som för övrigt gjorde en av få karaktärer jag inte gillade i ”Uppdrag Mord”), men hur mycket större kan ett genombrott bli för en trettonåring (vid den tidpunkten fjortonåring)? Var det verkligen för mycket begärt att sätta hennes fucking namn på omslaget till filmen?