Arkiv | Gävle RSS feed for this section

Kan vi ställa några grundläggande krav?

1 Nov

Sofia Juvel, nöjeschef på Gävletidningen Arbetarbladet, skriver i ett blogginlägg från igår om sin redaktions beslut att inte bevaka det turnerande spektaklet Ladies’ Night (Evenemanget som sådant har tydligen missat apostrofen i sitt namn, men jag känner mig generös och bjuder dem på den). En ganska vettig ståndpunkt, kan jag tycka. Inte minst med anledning av den förmodade artistiska kvalitén, är min högst individuella ståndpunkt (Juvel är dock tydlig med att lyfta fram att detta inte spelar in i redaktionens beslut – en ståndpunkt som känns rimlig, ur ett redaktionellt perspektiv).

Jag tänker inte ägna någon ytterligare tid att skriva om sakfrågan. Mitt fokus hamnar istället på läsarkommentarerna. I skrivande stund räknar jag till 11 positiva och 12 negativa kommentarer. Ha då i åtanke att jag – klokt eller ej – bestämt mig för att binärt klassificera samtliga kommentarer på detta vis. Där fanns nämligen något enstaka tveksamt fall. Nå, kommentarerna ser ut att godkännas i högt tempo för tillfället, så antalet har säkert ökat betydligt när jag publicerar detta.

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga om folks ogillande av blogginlägget som sådant. Visst kan jag tycka det är obegripligt att det finns människor som inte skriver under på snart sagt vartenda ord i texten, men folk tycker ju som bekant olika, oavsett om samtalsämnet är Palestinafrågan eller om huruvida man bör tvångsmata föräldralösa pandaungar med infångade peruanska gatubarn.

Nej, det som istället fångar min uppmärksamhet, trots att ser det upprepas till leda så snart jag kastar mig in i någon form av diskussionstråd på det intrikata nätverk av piratkopieringsmaskiner vi kallar ”internet”, är sandlådenivån på mothuggen. Ett av de kritiska inläggen är hyggligt välformulerat, även om jag tycker att resonemanget har klara brister. Ytterligare något annat har ett anslag som hade kunnat bytas ut till vettig kritik. Resten av den uppiskade folkliga upprördheten är istället av typen:

”Vilken fjant du är!”

”Du är ful”

”Vilken vänsterpropaganda”

”Detta är skrattretande”

Och någonstans tänker jag att kanske borde jag ta mig uppgiften att plocka upp lans och banér tillhörandes landets svensklärarkår och bildligt sparka bakut i form av följande frustrerande skara ord: Ska det vara så jävla svårt att argumentera för sin sak? Att ta sig åtminstone ett par minuter till att försöka mejsla ut vad man menar, så att en utomstående förstår?

Jag tror nämligen att kommentarsfälten och den ständigt närvarande, påpassade och disktuerade journalistiken i grund och botten är något positivt. Men en sliten klyscha låter att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nå, ingen internetdiskussion är heller bättre än dess svagaste inlägg, något förenklat. Det är nämligen alltid en lågoddsare att just dessa inlägg är de som delar av diskussionen i, gärna ointressanta, sidospår som stjäl behövligt fokus ifrån den ursprungliga rubriken.

Är det verkligen så illa ställt med gemene man att hen inte kan skriva en någotsånär argumenterande text? Någon kanske invänder med att ”Folk brukar sällan argumentera särskilt elokvent för sin sak i muntliga diskussioner heller” och visst, det är tveklöst sant. Skillnaden är dock milsvid mellan den omedelbara kommunikation som kännetecknar det talade ordet och med det skrivna ord som medför privilegiet att redigera, sudda, skriva om och läsa igenom innan man trycker på ”skicka”. Hur jävla svårt kan det vara?

Annonser

Alla är inte journalister

6 Maj

Jag ska nu försöka mig på något ganska svårt. En uppgift som kräver takt och balans, för att inte tala om ödmjukhet. Men även om jag tror att jag fixar detta vill jag inleda inlägget med följande förtydligande: Denna kritik riktas helt och hållet mot Gefle Dagblad och tidningens nöjesredaktion. Men jag gör avstamp i en artikel författad av någon som inte ska ses som föremål för min kritik:

Fullt ös i premiären av Rock the Night

Arrangemanget i fråga är en hårdrocksfestival i miniformat som ägde rum ishallen Nickback Arena i Valbo utanför Gävle under lördagen. Ett arenanamn som förresten sponsras av ortens store son, NHL-stjärnan Nicklas Bäckström, men som aldrig kan uttalas utan kårar längs ryggen pga likheten med ett bajsnödigt rockband ifrån Kanada vars namn inte bör nämnas av nån människa med självrespekt. Fem band ifrån Västergötland, Hälsingland och allt däremellan – inklusive de lokala hjältarna i The Storyteller – spelade till cirka femhundra hårdrockares stora glädje. För egen del är jag ytligt bekant med en av arrangörerna och vet att det har lagts ner enorma mängder mantimmar av främst två personer för att förverkliga en kväll som även inkluderade hyggliga doser av Ian Haugland ifrån hårsprayspionjärerna Europe.

För egen del var det aldrig ett alternativ att lösa en biljett och ta del av spelningarna. Inte ett enda av banden tilltalar mig för ett ögonblick, men det förhindrar inte att jag kan glädjas med hundratals nöjda besökare, en idrottsförening med tillskott i klubbkassan, samt ett par nöjda arrangörer. Tro därför inte att jag hakar upp mig på artikeln ovan utifrån personlig musiksmak – nej, mina invändningar är journalistiska.

För texten i Gefle Dagblad är tveklöst skriven av en person som inte arbetar som skribent till vardags. Inget ont i det – det finns gott om krönikor, gästrecensioner och annat skrivna av människor med helt andra bakgrunder än journalistutbildningar och murveljobb i de flesta tidningar. Ofta är kvalitén på dessa texter mycket hög. Man ser kanske från redaktionens håll en chans att bredda sig, knyta till sig en blick med ett annat perspektiv. Så är dock inte fallet denna gång.

Här har man istället tagit in en text som ligger långt under den nivå man annars kan förvänta sig av en dylik text i ett anrikt nyhetsmedium. Jag vill inte på något som helst sätt ta ifrån artikelförfattaren rätten att sätta ord på sina egna upplevelser. Hen är säkert väldigt nöjd med att ha fått chansen att sammanfatta en viktig kväll i det största lokalmediet och ingen ska behöva be om ursäkt för att inte besitta ordens gåva. Det vore absurt att förvänta sig att alla människor kan skriva en bra artikel, liksom det vore absurt att förvänta sig att vem som helst kan svinga en hammare eller balansera en budget som en yrkesman. Det som står där reflekterar med säkerhet hens intryck ifrån lördagen. Men hur kommer det sig att Gefle Dagblad kontrakterade och även publicerade hen?

Journalistiskt finns mycket litet värde i att lyfta upp en illa skriven fanzinetext till redaktionell status och om man på Gefle Dagblads nöjesredaktion tycker Rock the Night var ett viktigt arrangemang,  varför sätter man inte någon av sina egna skribenter på att bevaka tillställningen?

Lars Beckman och väderkvarnarna

13 Apr

Bland de bästa beslut jag någonsin fattat som twittrare var att följa den moderate Riksdagsledamoten Lars Beckman, som sitter för mitt hemmalän, Gävleborg. Den gode Beckman har nämligen en närmast unik förmåga att hitta politik i vardagen, samt att alltid vinkla det till Socialdemokratisk ondska. Denna dogmatiska persona blir naturligtvis ofta humoristisk absurd, men givet hans faktiska maktposition i samhället så väger faktiskt hans ord också tungt. Eller… det gör de ju inte. Men folk måste ta notis om honom, och mediautrymme det får han. Som nu senast då det rasat en absurd kampanj i lokalpressen där Lars Beckman i ena ringhörnan utmålar Gävle som ett Sveriges Gomorra, vars enda Kristusbefrielse kan komma genom ett borgerligt maktövertagande. I den andra ringhörnan står Carina Blanck, ofta kritiserat (inte minst sedan skandalen med de 20 förskingrade miljonerna) kommunalråd för S.

Lars Beckman

Men nog med bakgrund, låt oss gå till väders med det faktiska ämnet för dagen, denna tweet var det som stal mitt intresse på lördagskvällen:

Detta lät intressant! Jag håller sällan med Beckman i politiska frågor, men här låter det som att han har på fötterna. Det skulle inte förvåna mig ifall P4 Gävleborg tabbat sig, även om det vore än mindre förvånande att Beckman i sådana fall skulle påpeka det (givet att tabben framställde Gävle i för positiv dager). Nåväl, jag läste blogginlägget och därefter den artikel hos P4 Gävleborg som allting handlade om. Tydligen hade lokalradion hävdat att Högskolan i Gävle (hädanefter HiG)- som rankas på plats 20 av 29 svenska högskolor/universitet – har flest sökanden i hela landet. Det låter fullkomligt förbluffande! Jag förstår att Beckman högg på detta.

Så vad är det, rent konkret som sägs i nyhetsartikeln? Jo:

  1. HiG hade med nästan 18 000 sökande till VT 2013 fler sökande än någon annan svensk högskola
  2. HiG hade HT 2012 större andel förstahandssökande än Uppsala Universitet

Märk väl att för 1) menar man sannolikt just högskolor, det vill säga att universitet inte är medräknade. Det är i min mening inte orimligt att högskolor jämför sig med andra högskolor, då det ligger i sakens natur att universitet är framför allt bredare, men gärna också större än högskolor. Det framgick kanske inte helt och hållet i artikeln att det var så man menade. Åtminstone inte i direkt anslutning till just det påståendet. Längre ner (och senare i det ljudinslag som ligger till grund för texten) hittar man dock följande:

Sveriges stora universitet som Uppsala, Lund och Stockholm har förstås totalt sett fler sökande än Högskolan i Gävle.

Det bör alltså inte ha gått Beckman förbi att det var så man hade jämfört. Eller Beckman förresten… jag ska kanske skriva Beckman et al., då han använder sig av ett vi i sin bloggtext. Såsom varandes moderat misstänker jag starkt att han inte svänger sig med pluralis majestatis hur som helst. Han har väl helt enkelt haft hjälp med sitt blogginlägg. Vilket bara gör det än märkligare att det resulterade i en sådan sörja.

Han har nämligen nöjt sig med att jämföra siffrorna för HiG och UU för VT 2013, separerade för program och enskilda kurser. Det vill säga, en jämförelse som ligger utanför omfånget i 1) (Då UU är ett universitet och inte en högskola) och som gäller en helt annan termin än vad som åsyftas i 2). Trots detta är Lars Beckman så självgod att han inte bara mailat P4 Gävleborg, utan också hängt ut dem i offentligheten, via Twitter.

Så gällande 1) ovan vidhåller jag att man kunde varit tydligare från P4 Gävleborgs sida med distinktionen högskola / universitet (som jag utgår att man lutat sig mot). Men det gör naturligtvis inte Beckmans kritik mindre fånig och malplacerad. Han kunde istället gott lagt allt sitt krut på punkt 2. Om anledningen till att han inte alls bemötte den (utan att för den sakens skull göra avkall på sin stridslusta) var att han medvetet försökte förvränga bilden, gjorde ett ärligt misstag eller har svårt att läsa innantill ska jag inte uttala mig om. Samtliga är dock långt under den nivå man bör kunna förvänta sig av en Riksdagsledamot. Särskilt med detta tonläge.

För Beckman har sannolikt rätt i att andelen förstahandssökande till HiG var lägre än det till UU VT2013 (jag har inte bekräftat siffrorna), men P4 Gävleborg hade ju hela tiden rätt om det saken faktiskt gällde – höstterminen 2012!

UU kurser 14 961 / 67 537 ~ 22,15%
UU program 12 331 / 63 230 ~ 19,50%

HiG kurser 6 444 / 28 214 ~ 22,84%
HiG program 3 705 / 17 491 ~ 21,18%

Så medan Lars Beckman väntar på svar på hur P4 Gävleborg räknat (”precis så som man gjort gällande”, tycks det) kan han med fördel läsa sig till detta här hos mig. Är inte det fantastiskt?

Men diskussionen om hur intressant det är att veta hur stor andel av sökande som är förstahandssökande kan vi lämna därhän, åtminstone för stunden.

Märk väl: Jag har INTE undersökt ifall HiG verkligen hade fler sökande än alla andra högskolor till VT2013. Den övningen lämnar jag åt Lars Beckman med anhang.