Arkiv | Medier RSS feed for this section

Kan vi ställa några grundläggande krav?

1 Nov

Sofia Juvel, nöjeschef på Gävletidningen Arbetarbladet, skriver i ett blogginlägg från igår om sin redaktions beslut att inte bevaka det turnerande spektaklet Ladies’ Night (Evenemanget som sådant har tydligen missat apostrofen i sitt namn, men jag känner mig generös och bjuder dem på den). En ganska vettig ståndpunkt, kan jag tycka. Inte minst med anledning av den förmodade artistiska kvalitén, är min högst individuella ståndpunkt (Juvel är dock tydlig med att lyfta fram att detta inte spelar in i redaktionens beslut – en ståndpunkt som känns rimlig, ur ett redaktionellt perspektiv).

Jag tänker inte ägna någon ytterligare tid att skriva om sakfrågan. Mitt fokus hamnar istället på läsarkommentarerna. I skrivande stund räknar jag till 11 positiva och 12 negativa kommentarer. Ha då i åtanke att jag – klokt eller ej – bestämt mig för att binärt klassificera samtliga kommentarer på detta vis. Där fanns nämligen något enstaka tveksamt fall. Nå, kommentarerna ser ut att godkännas i högt tempo för tillfället, så antalet har säkert ökat betydligt när jag publicerar detta.

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga om folks ogillande av blogginlägget som sådant. Visst kan jag tycka det är obegripligt att det finns människor som inte skriver under på snart sagt vartenda ord i texten, men folk tycker ju som bekant olika, oavsett om samtalsämnet är Palestinafrågan eller om huruvida man bör tvångsmata föräldralösa pandaungar med infångade peruanska gatubarn.

Nej, det som istället fångar min uppmärksamhet, trots att ser det upprepas till leda så snart jag kastar mig in i någon form av diskussionstråd på det intrikata nätverk av piratkopieringsmaskiner vi kallar ”internet”, är sandlådenivån på mothuggen. Ett av de kritiska inläggen är hyggligt välformulerat, även om jag tycker att resonemanget har klara brister. Ytterligare något annat har ett anslag som hade kunnat bytas ut till vettig kritik. Resten av den uppiskade folkliga upprördheten är istället av typen:

”Vilken fjant du är!”

”Du är ful”

”Vilken vänsterpropaganda”

”Detta är skrattretande”

Och någonstans tänker jag att kanske borde jag ta mig uppgiften att plocka upp lans och banér tillhörandes landets svensklärarkår och bildligt sparka bakut i form av följande frustrerande skara ord: Ska det vara så jävla svårt att argumentera för sin sak? Att ta sig åtminstone ett par minuter till att försöka mejsla ut vad man menar, så att en utomstående förstår?

Jag tror nämligen att kommentarsfälten och den ständigt närvarande, påpassade och disktuerade journalistiken i grund och botten är något positivt. Men en sliten klyscha låter att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nå, ingen internetdiskussion är heller bättre än dess svagaste inlägg, något förenklat. Det är nämligen alltid en lågoddsare att just dessa inlägg är de som delar av diskussionen i, gärna ointressanta, sidospår som stjäl behövligt fokus ifrån den ursprungliga rubriken.

Är det verkligen så illa ställt med gemene man att hen inte kan skriva en någotsånär argumenterande text? Någon kanske invänder med att ”Folk brukar sällan argumentera särskilt elokvent för sin sak i muntliga diskussioner heller” och visst, det är tveklöst sant. Skillnaden är dock milsvid mellan den omedelbara kommunikation som kännetecknar det talade ordet och med det skrivna ord som medför privilegiet att redigera, sudda, skriva om och läsa igenom innan man trycker på ”skicka”. Hur jävla svårt kan det vara?

Alla är inte journalister

6 Maj

Jag ska nu försöka mig på något ganska svårt. En uppgift som kräver takt och balans, för att inte tala om ödmjukhet. Men även om jag tror att jag fixar detta vill jag inleda inlägget med följande förtydligande: Denna kritik riktas helt och hållet mot Gefle Dagblad och tidningens nöjesredaktion. Men jag gör avstamp i en artikel författad av någon som inte ska ses som föremål för min kritik:

Fullt ös i premiären av Rock the Night

Arrangemanget i fråga är en hårdrocksfestival i miniformat som ägde rum ishallen Nickback Arena i Valbo utanför Gävle under lördagen. Ett arenanamn som förresten sponsras av ortens store son, NHL-stjärnan Nicklas Bäckström, men som aldrig kan uttalas utan kårar längs ryggen pga likheten med ett bajsnödigt rockband ifrån Kanada vars namn inte bör nämnas av nån människa med självrespekt. Fem band ifrån Västergötland, Hälsingland och allt däremellan – inklusive de lokala hjältarna i The Storyteller – spelade till cirka femhundra hårdrockares stora glädje. För egen del är jag ytligt bekant med en av arrangörerna och vet att det har lagts ner enorma mängder mantimmar av främst två personer för att förverkliga en kväll som även inkluderade hyggliga doser av Ian Haugland ifrån hårsprayspionjärerna Europe.

För egen del var det aldrig ett alternativ att lösa en biljett och ta del av spelningarna. Inte ett enda av banden tilltalar mig för ett ögonblick, men det förhindrar inte att jag kan glädjas med hundratals nöjda besökare, en idrottsförening med tillskott i klubbkassan, samt ett par nöjda arrangörer. Tro därför inte att jag hakar upp mig på artikeln ovan utifrån personlig musiksmak – nej, mina invändningar är journalistiska.

För texten i Gefle Dagblad är tveklöst skriven av en person som inte arbetar som skribent till vardags. Inget ont i det – det finns gott om krönikor, gästrecensioner och annat skrivna av människor med helt andra bakgrunder än journalistutbildningar och murveljobb i de flesta tidningar. Ofta är kvalitén på dessa texter mycket hög. Man ser kanske från redaktionens håll en chans att bredda sig, knyta till sig en blick med ett annat perspektiv. Så är dock inte fallet denna gång.

Här har man istället tagit in en text som ligger långt under den nivå man annars kan förvänta sig av en dylik text i ett anrikt nyhetsmedium. Jag vill inte på något som helst sätt ta ifrån artikelförfattaren rätten att sätta ord på sina egna upplevelser. Hen är säkert väldigt nöjd med att ha fått chansen att sammanfatta en viktig kväll i det största lokalmediet och ingen ska behöva be om ursäkt för att inte besitta ordens gåva. Det vore absurt att förvänta sig att alla människor kan skriva en bra artikel, liksom det vore absurt att förvänta sig att vem som helst kan svinga en hammare eller balansera en budget som en yrkesman. Det som står där reflekterar med säkerhet hens intryck ifrån lördagen. Men hur kommer det sig att Gefle Dagblad kontrakterade och även publicerade hen?

Journalistiskt finns mycket litet värde i att lyfta upp en illa skriven fanzinetext till redaktionell status och om man på Gefle Dagblads nöjesredaktion tycker Rock the Night var ett viktigt arrangemang,  varför sätter man inte någon av sina egna skribenter på att bevaka tillställningen?

Mediernakollen #2 & #3

4 Maj

Efter en skrattretande (men inte förvånande) usel inledning på den lilla bloggserie där jag avser att kommentera det eminenta ”Medierna” i P1 är det nu äntligen dags för en uppdatering. Det är alldeles strax dags för veckans avsnitt att sändas, men på grund av den tidigare nämnda uselheten har jag en backlogg på två hela avsnitt att tampas med. Här kommer därefter, något mer kondenserat kanske, mina tankar om dessa.

Medierna 20/4

Vecka 16 handlade programmet om främst två ämnen: Omar Mustafas avgång och ett nystande i historierna om eventuella rasistiska taxiväxlar och bussbolag.

I inslag som det om Mustafa är ofta ”Medierna” som allra skarpast. Vikten av ett kompetent och genomarbetat mediegranskande program i eterutbudet blir uppenbart när redaktionen gång på annan lyckas backa undan ett steg eller två från de fall där medierna är som allra mest involverade i historieskrivandet. Jag pratar alltså om de drev och påkostade granskningar där landets ledande redaktioner för nyheter och granskande journalistik genom att gräva och ställa rätt frågor kan fälla en mäktig politiker eller ge en underdebatterad fråga välförtjänt rampljus. Naturligtvis finns här också en komplex problematik. För när granskningen ger ganska omedelbara avtryck i samhället kan inte Aftonbladet, Ekot eller Kalla Fakta med rätta ses som helt fristående från den fråga de bevakar. I förlängningen gäller väl samma sak ”Medierna”, men i egenskap av metagranskare är man klart mer distanserade.

I inslaget om Mustafa märktes bland annat en intervju med Aftonbladets Jan Helin gällande de fullkomligt bisarra vändningarna i den djupt fördomsfulla krönika, signerad Monica Gunne, som i stort sett hela redaktionen sedan tog avstånd ifrån. Dessutom en av mina gamla lärare från JMK, Ester Pollack, i ett kanske inte allt för smickrande inslag. Tyvärr. Men förtroendet för henne är på intet sätt raserat.

Men mest intressant var nog ändå Katarina Anderssons inslag om kvinnan som hade beställt en taxi med ”svensk chaufför”. Får inte missas!

Avsnittet hittar du här.

Medierna 27/4

Det är alltid hörvärt när programmet uppmärksammar en redaktion som anlitar spåkvinnor och andra kvacksalvare och skönmålar dem som annat än charlataner. Denna gång var det P4 Sörmland som låter Linda Heed Bergsland låtsas att hon kan hjälpa lyssnare fatta livsavgörande beslut genom att stirra på några tarotkort. Naturligtvis ett avskyvärt och potentiellt farligt beteende som bör kväsas varhelst det visar sitt fula tryne.

Huvudinslaget hade också det vetenskaplig anknytning, fast då i form av ett tyngre ämne och med viss nyansering. Det handlar om ett Kalla Fakta-program som sporrat till oro inför HPV-vaccinationer på, visade det sig, tveksamma grunder. Katarina Andersson gjorde här ett hästjobb med tuffa och relevanta frågor till Kalla Fakta-redaktionen.

Det hela vidrör en väldigt intressant konflikt mellan medier och vetenskap, där de förstnämnda produceras av journalister som hela sina yrkesliv drillats i att vara opartiska och låta båda sidor komma till tals. En inställning som här tydligt visar sig problematisk när den inte ackompanjeras av ytterligare information. Att lyfta fram två motsatta hållningar inom forskningen som likvärdiga eller med omvända styrkeförhållanden kan vara förödande. I detta exempel har man gett stort utrymme till en kanadensisk forskare vars erfarenhet inom området överdrivs och vars slutsatser (Gardasil är konstaterat farligt men inte konstaterat verksamt) går stick i stäv med konsensus bland medicinare i övrigt. Man kan som reporter naturligtvis ge utrymme till en sådan person, men berättar man inte för tittaren att hen representerar en avart, en liten minoritet, gör man sig skyldig till vilseledande. Något som i fallet vaccinering kan få allvarliga konsekvenser både för samhällen och individer. Det krävs inte många vilseledda medborgare för att sjukdomar som mässling ska gå ifrån så gott som utrotade ur delar av världen till förekommande i nya epidemier.

Avsnittet bör inte missas av någon. Du finner det här.

Mediernakollen #1

17 Apr

Den där något styltiga rubriken har sin enkla förklaring i att jag tänkte tillägna detta inlägg det fenomenala Medierna i P1 som sannolikt är Sveriges bästa radioprogram. Jag lyssnar ju ändå på vartenda avsnitt, så varför inte skriva någon rad om det? Möjligen kommer jag vara usel och oduglig och missa att delge läsarskaran mina tankar någon gång ibland, men förhoppningen är i varje fall att täcka rubbet. Dock kommer jag ofta vara otidsenligt inaktuell med mina reflektioner och leverera dem flera dagar efter det att programmet sänts. Jag lyssnar nämligen aldrig live på lördagsförmiddagarna, utan Martin Wicklin & co. får duktigt vänta på sin tur i poddkön. Här följer så en punktlista över högt och lågt från Medierna i P1 som sändes lördagen 13/4.

  • Duktiga reportern och ställföreträdande programledaren Katarina Andersson var denna gång i gott sällskap vad gäller att inte klara av den häpnadsväckande enkla uppgiften: uttala ordet ”intervju”. Även Anders Melbourn, prefekt vid Stockholm universitets institution för mediestudier hade vissa problem på området.
  • Ett oväntat och intressant inslag om radiojournalistik i Afrika var programmets höjdpunkt, även om det väckte långt mer intresse än det förmådde släcka. Inslaget tog avstamp i de ohyggliga hetsprogram som eldade på hatet i Rwanda, tragedins vår 1994 och fortsatte med en inblick i Kongo-Kinshasa.
  • Sölvesborg nämndes inte mindre än två gånger. Enligt obekräftade uppgifter är detta nytt Blekingerekord.
  • Massor av tugg med Anders Pihlblad och Niklas Svensson, inför deras talkshow Pihlblad & Svensson. Låt mig säga så här: Jag vet fortfarande inte vem Anders Pihlblad är och Niklas Svensson låter som världens minst intressanta människa att samtala med. Eller umgås med. Eller jobba med. Eller, huvaligen, jobba för.
  • Paul Frigyes, alltid bra.

    En idolbild på Martin Wicklin är aldrig fel.

    En idolbild på Martin Wicklin är aldrig fel.