Arkiv | Musik RSS feed for this section

Två som blev 50

31 Dec

Jag tänkte runda av 2013 med att uppmärksamma två kulturskapande personer som har betytt ganska mycket för mig, inte just i år kanske, men under väldigt lång tid. Två personer som av en slump båda fyllde 50 år under året som gått, men som av olika anledningar inte fick något gratulationskort signerat mig i sin brevlåda på den stora dagen. Men det är väl aldrig för sent att skicka någon en liten, men kärleksfull hälsning?

Rieko Kodama, Japan
Speldesigner och 50-åring sedan den 23 maj

Kodama började på Sega för nästan 30 år sedan och gjorde sig initialt ett namn som grafisk karaktärsdesigner. Men med tid och framgångar växte dock ansvaret till att inkludera såväl författande som producentroller. Hennes produktion har mattats av betänkligt på senare år och karriären mådde väl egentligen bäst under 80-talet och fram till det tidiga nittiotalet, där hon nådde sina största publika framgångar via en framskjuten roll i det team som gav spelvärlden en blå igelkott vid namn Sonic.

Mina främsta Kodama-relaterade minnen är dock sammankopplade med Phantasy Star, en serie hon designade, utvecklade och sjösatte och som kom att tillhöra pionjärerna vad gäller japanska rollspel. Särskilt sett till hur tidigt de översattes och släpptes här i väst. Jag förstod från början knappt vad jag gjorde i det första Phantasy Star. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag väl var åtta år eller så, och inte hade spelat något i närheten så avancerat tidigare. Följden blev ett inbyte på TV-spelsbörsen och ett uppehåll på… jag vet inte, ett par år kanske? innan dess att jag inte längre kunde stå emot nyfikenheten längre. Jag skaffade mig alltså ett nytt begagnat exemplar och kastade mig in i den så typiskt japanska blandningen mellan yxor och lasergevär, där hjältinnan Alis ledde den talande katten Myau, magikern Noah och den väldige Odin emot den mörka kraften, Dark Falz (skulle väl vara Dark Force, kan en tänka) på planeterna Palma, Dezoris och Motavia.

Jag förstod det naturligtvis inte då, men Phantasy Star blev det första i en oändlig rad rollspel, både japanska och västerländska, som jag skulle komma att plöja igenom. Främst under mina tonår. Och i någon mån är väl också ”mitt första” lätt att jämföra allt nytt som dyker upp. Något som inte minst stämmer för Kodamas eget Skies of Arcadia, som släpptes år 2000 och väl egentligen markerar slutet för hennes verkligt intressanta produktion. ”Hittills”, kostar jag väl på mig att säga. 50 år är ingen ålder för en speldesigner. Och ja, omslaget till Phantasy Star ger mig fortfarande rysningar:

Nå nå. Raskt vidare.

Tori Amos, USA
Musiker/halvgud, 50-åring sedan den 22 augusti

Om jag någon gång ibland hävt ur mig fina ord om Rieko Kodama på internet, i senakvällsdiskussioner och annorstädes så är det ingenting mot all den kärlek som den fysiskt nätta pastorsdottern med en röst som kan försätta berg har fått emotta (och inte en endaste gång har hon tackat mig personligen, *fnys*) ifrån den här pennan. Jag har inte bara i glada utspel förkunnat att hon är den sexigaste varelse som någonsin existerat – inte så mycket för sitt utseende som för sin enastående talang, utstrålning och integritet – och utsett (med all upptänklig, tillhörande dramatik) Winter till tidernas bästa låt. Jag har också, oftare än jag kanske skulle vilja erkänna, beklagat mig för olyckliga förbipasserande över att jag aldrig fått se henne uppträda. Av någon anledning verkar hon sky Sverige såsom falska toner skyr hennes hals, men jag har åtminstone gjort några halvhjärtade planer på att resa till Danmark, England och någonmerstans för att se henne. Förhoppningvis är det värt något.

I likhet med många andra artister upplever jag att Amos solodebut, Little Earthquakes som den heter i hennes fall, representerar den självklara toppen i hennes konstnärliga produktion. I en värld med Spotify finns faktiskt inga ursäkter för att inte ha lyssnat den skivan sönder och samman. Om några sådana ursäkter nu någonsin existerat. Avslutningsvis, ett litet låttips och ett intervjudito. Se dem i ordning.

Må ni leva i 50 år till, nej vad fan – vi säger 60 år till, käraste Rieko och Tori!

Wesley Stace, eller omedelbar kärlek

10 Dec

a-boylan-harding

En av de stora sorgerna i mitt liv på sistone är att jag inte haft viljan, energin eller det där naturliga drivet att konsumera ny musik. Ibland knappt ens gammal. Det fanns en tid då jag skulle rädda min Ipod först ur ett brinnande hem och när världens bästa tidning i mitt tycke hette Sonic. Nå, jag känner fortfarande att Sonic är det bästa som finns att tillgå i tryck, eftersom inget jag börjat läsa på sistone kunnat mäta sig med de nummer jag alltid plöjde igenom, gång på gång, innan denna min tillvaros mörka medeltid.

När jag tänker på och längtar efter ny musik är det dock fortfarande påfallande ofta Sonic som blir föremål för mitt begär. Om än oftast på webb eller Twitter. Igår drabbades jag så av en underbar energikick i form av ett sug efter nämnda redaktions årsbästalistor. Inte för att jag vill ”lyssna ikapp” och kunna framstå som en helt vanlig, flitig musiklyssnare i sociala sammanhang, utan för att jag inte kan tänka mig ett bättre koncentrat av musiktips som är både aktuella och sannolikt bra. Sagt och gjort. Jag hittade uppskattningsvis en miljard skivtips och har nu börjat lyssna på de mest spännande.

Jag hann dock inte längre än till det tredje eller fjärde valet innan jag helt tappade lusten att fortsätta leta vidare. Glädjande nog beror detta inte på ett lika hastigt slocknat som uppvaknat sug efter ny musik – tvärt om är jag om möjligt ännu hungrigare än igår på nästa platta – nej, jag har bara fallit pladask för Wesley Stace. Här skulle jag kunna skriva några paragrafer nygooglad och -wikipediad kunskap om honom, men det vore så jävla ogenuint av mig. Jag tänker heller inte försöka beskriva hans musik. Istället lär jag få tillfälle att återkomma.

Och det häftigaste av allt? Jag har börjat känna mig trött, nästan utled på gitarrmusik. Faktiskt tänkte jag det under lyssnandet på Sleighbells ”Bitter Rivals”, som var skivan jag lyssnade på innan. Också den gav ett riktigt bra första intryck, förresten. Men sen hinner Wesley Stace ungefär en minut på sitt självbetitlade album innan jag känner att hans röst, mjuka komp och fantastiska texter är allt jag någonsin behövt. Coolt utav bara helvete.

Och vet ni? Jag tror jag ska teckna mig en prenumeration på Sonic. Tacka Jud Cost för det.

En minnesvärd fredag

18 Nov

Jag köpte min biljett den 2 juli och i fredags var det äntligen dags – Pixies på Münchenbryggeriet. Kvällen började dock i avgrundsdjup värdelöshet då jag under mitt intrikata reseschema (sammanlagt fyra tågbyten, tunnelbana inräknat, från Hudiksvall till Södermalm) stötte på ett rekordstort personligt underlag. Jag fastnade nämligen, emot mitt bättre vetande (samt, vill jag gärna hävda, som en följd av dålig information) i en biljettkontroll på ett pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm. Jag orkar inte gå in på några detaljer, men avgiften var på 1 200 kronor och en utförlig bestridan är inskickad till UL (som utförde kontrollen på detta SL-tåg).

Skitsamma. 1 200 spänn är inga pengar när vi pratar Pixies. Jag mötte upp ett ganska stort sällskap vänner och vana konsertbesökare på något småsunkigt Bajenhak och hann ungefär kramas och skaka hand innan vi skulle styra stegen mot spelningen. Jag hann dock träffa den mytomspunna Lollo. En stor upplevelse.’

Nåja, Münchenbryggeriet. Hade aldrig varit där förr. Stort och mäktigt, på något sätt. Överprissatt 33cl-öl. Ett förband som kallade sig Mono Town och lät ganska bra. Sedan: Charles/Francis/Frank, Joey, Dave och nya Kim. Jag höll mig inledningsvis på medeldistans. Tyckte valet av Gouge Away var riktigt smart. Har alltid älskat den låten. Mycket stämningsfull. Men redan under River Euphrates rusade jag och sällskapets andra energiknippe längre fram. Jag tänker dock inte försöka mig på någon recension. Jag kan bara inte göra någon av låtarna rättvisa med mina små mänskliga ord.

Men vet detta: Hey var lysande, genomsupermäktig allsång. Caribou ett strålande extranummer. Den totala energin i publiken under Something against you var svårtoppad. Och visst är Debaser något av en indierockens nationalsång, åtminstone i Stockholm? Och ja, Kim Shattuck var cool like Kim Deal.

En mysig detalj: När jag efter spelningen gick längs Söder Mälarstrand på väg  mot Slussen och tåget hem gick några snubbar bakom mig och sjöng på Dig for fire. En låt som, ganska väntat egentligen, inte fick plats på den 35 låtar stora setlistan. Gillade starkt att fler hade saknat den. Ett inslag som var mer surrealistiskt än mysigt var dock att mellan låtar och i andra lugna partier plocka fram mobilen och kräma ur några av dess sista lagrade elektronvolt för att få sig en uppdatering ifrån fotbollsmatchen. Trots påtaglig risk för att en Break my body skulle bryta ut och mosha igång publiken runt omkring, till stor fara för den nyinförskaffade mobiltelefonen.

Missade du spelningen finns förresten en tidigare spelning i sin helhet att avnjuta i videoform. Ifrån Paris 30/9 i år, närmare bestämt. Jag vill dock inte påstå att jag kände mig golvad av briljans vid en första provlyssning.pixies

Detta är ingen grundkurs i Pixies

14 Nov

I morgon är det dags igen. Pixies spelar på Münchenbryggeriet och jag ska få se dem för tredje gången. Sist var på Where the Action is 2009, tre dagar efter det att min son föddes. Dessförinnan, 2004 på Roskildefestivalen, i samband med den stora världsturné bandet gav sig ut på efter att ha återförenats efter mer än ett decennium isär. Den gången öppnade de med Bone Machine, vilket är en på alla sätt utomordentlig låt att inleda en spelning med. En typisk ”albumlåt”, ifrån ett album fyllt av lysande sådana.

Jag protesterar inte om de börjar på samma vis i morgon. Ej heller om de mäktar med 32 låtar, vilket skedde i Danmark häromkvällen. För att inte tala om ifall de 36 låtarna från Portugalspelningen matchas. I övrigt är det mest intressanta naturligtvis att se hur Kimbytet yttrar sig. Världens coolaste basist och universums bästa rock-körsångerska, Kim Deal har ju lämnat bandet och ersatts av (åtminstone tillfälligt?) av Kim Shattuck. Det blir nog med andra ord inga typiska ”Kimlåtar”, i stil med Gigantic eller Into the White i morgon. Men förhoppningsvis kan de leverera en trevlig Down to the Well eller Dead, vad gäller kvinnosång.

Annars? Ge mig gärna Cactus, I’ve Been Tired, Winterlong, Broken Face och Dig for Fire.

För en tid sedan gjorde jag förresten en Spotifylista med tio låtar. Tror den passar riktigt bra som uppvärmning för er som ska gå och lyssna på spelningen. Det är dock inte de tio låtar jag skulle rekommendera en nybörjare att ge sig på.

Lyssna på listan här

original

Så här ser Pixies anno 2013 ut (Bild: DN)

Kan vi ställa några grundläggande krav?

1 Nov

Sofia Juvel, nöjeschef på Gävletidningen Arbetarbladet, skriver i ett blogginlägg från igår om sin redaktions beslut att inte bevaka det turnerande spektaklet Ladies’ Night (Evenemanget som sådant har tydligen missat apostrofen i sitt namn, men jag känner mig generös och bjuder dem på den). En ganska vettig ståndpunkt, kan jag tycka. Inte minst med anledning av den förmodade artistiska kvalitén, är min högst individuella ståndpunkt (Juvel är dock tydlig med att lyfta fram att detta inte spelar in i redaktionens beslut – en ståndpunkt som känns rimlig, ur ett redaktionellt perspektiv).

Jag tänker inte ägna någon ytterligare tid att skriva om sakfrågan. Mitt fokus hamnar istället på läsarkommentarerna. I skrivande stund räknar jag till 11 positiva och 12 negativa kommentarer. Ha då i åtanke att jag – klokt eller ej – bestämt mig för att binärt klassificera samtliga kommentarer på detta vis. Där fanns nämligen något enstaka tveksamt fall. Nå, kommentarerna ser ut att godkännas i högt tempo för tillfället, så antalet har säkert ökat betydligt när jag publicerar detta.

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga om folks ogillande av blogginlägget som sådant. Visst kan jag tycka det är obegripligt att det finns människor som inte skriver under på snart sagt vartenda ord i texten, men folk tycker ju som bekant olika, oavsett om samtalsämnet är Palestinafrågan eller om huruvida man bör tvångsmata föräldralösa pandaungar med infångade peruanska gatubarn.

Nej, det som istället fångar min uppmärksamhet, trots att ser det upprepas till leda så snart jag kastar mig in i någon form av diskussionstråd på det intrikata nätverk av piratkopieringsmaskiner vi kallar ”internet”, är sandlådenivån på mothuggen. Ett av de kritiska inläggen är hyggligt välformulerat, även om jag tycker att resonemanget har klara brister. Ytterligare något annat har ett anslag som hade kunnat bytas ut till vettig kritik. Resten av den uppiskade folkliga upprördheten är istället av typen:

”Vilken fjant du är!”

”Du är ful”

”Vilken vänsterpropaganda”

”Detta är skrattretande”

Och någonstans tänker jag att kanske borde jag ta mig uppgiften att plocka upp lans och banér tillhörandes landets svensklärarkår och bildligt sparka bakut i form av följande frustrerande skara ord: Ska det vara så jävla svårt att argumentera för sin sak? Att ta sig åtminstone ett par minuter till att försöka mejsla ut vad man menar, så att en utomstående förstår?

Jag tror nämligen att kommentarsfälten och den ständigt närvarande, påpassade och disktuerade journalistiken i grund och botten är något positivt. Men en sliten klyscha låter att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nå, ingen internetdiskussion är heller bättre än dess svagaste inlägg, något förenklat. Det är nämligen alltid en lågoddsare att just dessa inlägg är de som delar av diskussionen i, gärna ointressanta, sidospår som stjäl behövligt fokus ifrån den ursprungliga rubriken.

Är det verkligen så illa ställt med gemene man att hen inte kan skriva en någotsånär argumenterande text? Någon kanske invänder med att ”Folk brukar sällan argumentera särskilt elokvent för sin sak i muntliga diskussioner heller” och visst, det är tveklöst sant. Skillnaden är dock milsvid mellan den omedelbara kommunikation som kännetecknar det talade ordet och med det skrivna ord som medför privilegiet att redigera, sudda, skriva om och läsa igenom innan man trycker på ”skicka”. Hur jävla svårt kan det vara?

Alla är inte journalister

6 Maj

Jag ska nu försöka mig på något ganska svårt. En uppgift som kräver takt och balans, för att inte tala om ödmjukhet. Men även om jag tror att jag fixar detta vill jag inleda inlägget med följande förtydligande: Denna kritik riktas helt och hållet mot Gefle Dagblad och tidningens nöjesredaktion. Men jag gör avstamp i en artikel författad av någon som inte ska ses som föremål för min kritik:

Fullt ös i premiären av Rock the Night

Arrangemanget i fråga är en hårdrocksfestival i miniformat som ägde rum ishallen Nickback Arena i Valbo utanför Gävle under lördagen. Ett arenanamn som förresten sponsras av ortens store son, NHL-stjärnan Nicklas Bäckström, men som aldrig kan uttalas utan kårar längs ryggen pga likheten med ett bajsnödigt rockband ifrån Kanada vars namn inte bör nämnas av nån människa med självrespekt. Fem band ifrån Västergötland, Hälsingland och allt däremellan – inklusive de lokala hjältarna i The Storyteller – spelade till cirka femhundra hårdrockares stora glädje. För egen del är jag ytligt bekant med en av arrangörerna och vet att det har lagts ner enorma mängder mantimmar av främst två personer för att förverkliga en kväll som även inkluderade hyggliga doser av Ian Haugland ifrån hårsprayspionjärerna Europe.

För egen del var det aldrig ett alternativ att lösa en biljett och ta del av spelningarna. Inte ett enda av banden tilltalar mig för ett ögonblick, men det förhindrar inte att jag kan glädjas med hundratals nöjda besökare, en idrottsförening med tillskott i klubbkassan, samt ett par nöjda arrangörer. Tro därför inte att jag hakar upp mig på artikeln ovan utifrån personlig musiksmak – nej, mina invändningar är journalistiska.

För texten i Gefle Dagblad är tveklöst skriven av en person som inte arbetar som skribent till vardags. Inget ont i det – det finns gott om krönikor, gästrecensioner och annat skrivna av människor med helt andra bakgrunder än journalistutbildningar och murveljobb i de flesta tidningar. Ofta är kvalitén på dessa texter mycket hög. Man ser kanske från redaktionens håll en chans att bredda sig, knyta till sig en blick med ett annat perspektiv. Så är dock inte fallet denna gång.

Här har man istället tagit in en text som ligger långt under den nivå man annars kan förvänta sig av en dylik text i ett anrikt nyhetsmedium. Jag vill inte på något som helst sätt ta ifrån artikelförfattaren rätten att sätta ord på sina egna upplevelser. Hen är säkert väldigt nöjd med att ha fått chansen att sammanfatta en viktig kväll i det största lokalmediet och ingen ska behöva be om ursäkt för att inte besitta ordens gåva. Det vore absurt att förvänta sig att alla människor kan skriva en bra artikel, liksom det vore absurt att förvänta sig att vem som helst kan svinga en hammare eller balansera en budget som en yrkesman. Det som står där reflekterar med säkerhet hens intryck ifrån lördagen. Men hur kommer det sig att Gefle Dagblad kontrakterade och även publicerade hen?

Journalistiskt finns mycket litet värde i att lyfta upp en illa skriven fanzinetext till redaktionell status och om man på Gefle Dagblads nöjesredaktion tycker Rock the Night var ett viktigt arrangemang,  varför sätter man inte någon av sina egna skribenter på att bevaka tillställningen?

Du är borta men berör mig fortfarande

22 Apr

Det är kanske inget besked som skakar om musikvärlden, men det gör mig illa till mods. Chrissy Amphlett, sångerska i australiensiska Divinyls, har förlorat kampen mot cancern. Sjukdomsförloppet låter allt för välbekant: illusionen av tillfrisknande, följt av en aggressiv återkomst. Bröstcancern tog den tillika MS-sjuka Amphletts liv och jag känner mig märkbart berörd. Hennes bortgång kan inte jämföras med hur omskakande det var att inte längre dela planet med Michael Jackson, Nina Simone, Joe Strummer eller Johnny Cash, men känslor ljuger inte; jag är nedstämd för att hon betydde något. På min personliga Richterskala över musiker som dött är hennes bortgång definitivt tyngre än såväl Gerry Rafferty och Nate Dogg, som båda fått fåniga små dödsrunor av mig. Och allt för en enda låt. Den nästan omöjligt medryckande popdängan och tillika tabu-utmanaren här nedan. Men det räcker så. Jag är en enkel man. En magnifik poplåt är större än de flesta andra livsverk i min värld.