Arkiv | Samhälle RSS feed for this section

Mediernakollen #2 & #3

4 Maj

Efter en skrattretande (men inte förvånande) usel inledning på den lilla bloggserie där jag avser att kommentera det eminenta ”Medierna” i P1 är det nu äntligen dags för en uppdatering. Det är alldeles strax dags för veckans avsnitt att sändas, men på grund av den tidigare nämnda uselheten har jag en backlogg på två hela avsnitt att tampas med. Här kommer därefter, något mer kondenserat kanske, mina tankar om dessa.

Medierna 20/4

Vecka 16 handlade programmet om främst två ämnen: Omar Mustafas avgång och ett nystande i historierna om eventuella rasistiska taxiväxlar och bussbolag.

I inslag som det om Mustafa är ofta ”Medierna” som allra skarpast. Vikten av ett kompetent och genomarbetat mediegranskande program i eterutbudet blir uppenbart när redaktionen gång på annan lyckas backa undan ett steg eller två från de fall där medierna är som allra mest involverade i historieskrivandet. Jag pratar alltså om de drev och påkostade granskningar där landets ledande redaktioner för nyheter och granskande journalistik genom att gräva och ställa rätt frågor kan fälla en mäktig politiker eller ge en underdebatterad fråga välförtjänt rampljus. Naturligtvis finns här också en komplex problematik. För när granskningen ger ganska omedelbara avtryck i samhället kan inte Aftonbladet, Ekot eller Kalla Fakta med rätta ses som helt fristående från den fråga de bevakar. I förlängningen gäller väl samma sak ”Medierna”, men i egenskap av metagranskare är man klart mer distanserade.

I inslaget om Mustafa märktes bland annat en intervju med Aftonbladets Jan Helin gällande de fullkomligt bisarra vändningarna i den djupt fördomsfulla krönika, signerad Monica Gunne, som i stort sett hela redaktionen sedan tog avstånd ifrån. Dessutom en av mina gamla lärare från JMK, Ester Pollack, i ett kanske inte allt för smickrande inslag. Tyvärr. Men förtroendet för henne är på intet sätt raserat.

Men mest intressant var nog ändå Katarina Anderssons inslag om kvinnan som hade beställt en taxi med ”svensk chaufför”. Får inte missas!

Avsnittet hittar du här.

Medierna 27/4

Det är alltid hörvärt när programmet uppmärksammar en redaktion som anlitar spåkvinnor och andra kvacksalvare och skönmålar dem som annat än charlataner. Denna gång var det P4 Sörmland som låter Linda Heed Bergsland låtsas att hon kan hjälpa lyssnare fatta livsavgörande beslut genom att stirra på några tarotkort. Naturligtvis ett avskyvärt och potentiellt farligt beteende som bör kväsas varhelst det visar sitt fula tryne.

Huvudinslaget hade också det vetenskaplig anknytning, fast då i form av ett tyngre ämne och med viss nyansering. Det handlar om ett Kalla Fakta-program som sporrat till oro inför HPV-vaccinationer på, visade det sig, tveksamma grunder. Katarina Andersson gjorde här ett hästjobb med tuffa och relevanta frågor till Kalla Fakta-redaktionen.

Det hela vidrör en väldigt intressant konflikt mellan medier och vetenskap, där de förstnämnda produceras av journalister som hela sina yrkesliv drillats i att vara opartiska och låta båda sidor komma till tals. En inställning som här tydligt visar sig problematisk när den inte ackompanjeras av ytterligare information. Att lyfta fram två motsatta hållningar inom forskningen som likvärdiga eller med omvända styrkeförhållanden kan vara förödande. I detta exempel har man gett stort utrymme till en kanadensisk forskare vars erfarenhet inom området överdrivs och vars slutsatser (Gardasil är konstaterat farligt men inte konstaterat verksamt) går stick i stäv med konsensus bland medicinare i övrigt. Man kan som reporter naturligtvis ge utrymme till en sådan person, men berättar man inte för tittaren att hen representerar en avart, en liten minoritet, gör man sig skyldig till vilseledande. Något som i fallet vaccinering kan få allvarliga konsekvenser både för samhällen och individer. Det krävs inte många vilseledda medborgare för att sjukdomar som mässling ska gå ifrån så gott som utrotade ur delar av världen till förekommande i nya epidemier.

Avsnittet bör inte missas av någon. Du finner det här.

Hen – ett gott litet exempel

30 Apr

Jag tänker inte orda särskilt mycket om det lilla pronomenet hen eftersom mycket av den så kallade debatten om ordet är på så fruktansvärt låg nivå att den är helt ointressant för mig att ge mig in i (igen). Debatt eller inte så upplever jag att ordet är kraftigt underutnyttjat, kanske framför allt inom journalistiken. Visst, fortfarande finns en air av ställningstagande kvar när någon drar till med ett hen, men samtidigt är det svårt att blunda för hur praktiskt ordet är i vardaglig, löpande text. Jag blev därför positivt överraskad av att ordet använts på ett alls inte konstlat sätt i en artikel i Arbetarbladet där skribenten Johanna Hejdenberg skriver om en mindre skandal vid Högskolan i Gävle. Det första stycket i brödet lyder:

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som hen varken varit behörig för eller antagits till.

Det är ju precis så där det ska se ut: diskret och självklart. Som det mest lämpade valet för det aktuella uppdraget. Helt klart finns en tydlig poäng i att inte signalera könet på personen i fråga, lika lite som man berättar om ålder, etnicitet, BMI eller annat. Andra, redan existerande omskrivningar då? Tja, testa själv att läsa följande meningar.

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som han eller hon varken varit behörig för eller antagits till.1

samt

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som han/hon varken varit behörig för eller antagits till.2

och

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som vederbörande varken varit behörig för eller antagits till.3

och även

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som denne varken varit behörig för eller antagits till.4

Personligen upplever jag (1) som något rörig. ”Hen” innehåller samma information men är mer koncist. Samma sak gäller (2) med det tillägg att det försämrar flytet att blanda in annat än bokstäver i löpande text. Alternativ (3) har i min mening helt fel tonläge. ”Vederbörande” är ett vackert, moget ord som väl kommer till pass vid många tillfällen. Jag tycker dock inte att nyhetstext är ett av dessa. Här eftersöker jag istället något klart mer informellt. Däremot rimmar (4) ganska väl med mitt språköra. Jag skulle nog läsa texten ungefär likadant, rent språkligt, om ”denne” använts istället för ”hen”. Något som i sig är härligt, för vilken skribent gläds inte åt att ha fler synonymer till sitt förfogande?

Alla vet hur det ligger till

29 Apr

Få saker kan få mig att flyga ur sängen en måndagsmorgon som att i Twitterflödet se Lars Beckman (M) posta en länk till någon form av artikel eller blogginlägg han skrivit. Just denna morgon hade Lars ondgjort sig över tiggandet på Gävles (och Sveriges) gator via en debattartikel i Arbetarbladet. Den är för övrigt någon form av bearbetning och förkortning av en månadsgammal DN-artikel signerad Beckmans moderata kollega Eva Solberg.

Det som främst slår mig, och faktiskt ger upphov till visst äckel, är själva perspektivet som anslås. Man ”tar avstånd ifrån” tiggeri och ”fördömer det generellt”. Vilken vettig människa som helst är ogillande inför tiggeri, men hur kan lägga energi på själva symptomet men inte de bakomliggande orsakerna? Rumänska romer reser i busslaster till Sverige för att förnedra sig själva i utbyte mot att få ihop en liten slant pengar som de hoppas ska förvandla en vedervärdig tillvaro i hemlandet till en marginellt bättre sådan. För en del går det säkert vägen, för andra är det säkert fel väg att gå. DN har som bekant skrivit massor om just detta. Säkert är det så att bilden av Sverige (och andra EU-länder) som trygg plats att tigga på är skönmålad hemma i Rumänien. Ibland till och med av folk som står att tjäna pengar på detta. Men vad tjänar det till om svenska parlamentsledamöter ”fördömer” tiggaren?

Jag tycker det är ett uttryck för en osmaklig människosyn att koncentrera sin ”analys” av företeelsen till dessa arma, i generationer förföljda och misstänkliggjorda romer, dessa det fattiga EU:s allra fattigaste medborgare. Att tiggare över huvud taget existerar i den här utsträckningen är ett misslyckande för Rumänien, för den globala integrationen av romer och för EU. Det är, krasst uttryckt, kanske ”någon annans problem”. Men var för fan inte motståndare till tiggeriet. Var motståndare till att tiggeriet uppstår.

Men i debattartikeln finns också ett värre problem. Det talas om ligor. Det talas om det organiserade tiggeriet. Ständigt valsas dessa begrepp och argumentationslinjer runt, oavsett om ämnet diskuteras i ett nätforum, i ett fikarum eller i plenisalen. Jag förstår att som välmående svensk vore det bekvämt ifall tiggarna halvt om halvt var hittvingade av människor som tjänade gott på deras självförnedring. Då kunde man ju utvisa alla i en handvändning med hänvisning till just detta. Tänk så härligt att inte längre behöva bli påmind om fattigdom! Men vari ligger substansen i dessa påståenden? Alla har vi läst i tidningarna om utländska kriminella som lurat till sig pengar och värdesaker genom att fejka ett handikapp och agera bakom ryggen på en intet ont anande pensionär. Kanske har vi också läst om någon som fällts just för att ha tjänat pengar genom att utpressa eller ockra romska tiggare.

Men hur går vi ifrån ”det förekommer” till ”det är så det i allmänhet går till”? Att förklaringen är bekväm gör den inte mer ursäktlig. Det gör den inte mer sann. I DN:s reportageserie ges inga övergripande svar på frågan hur vanliga dessa brottsliga inslag är, men väl några exempel på familjer som inte tigger här av den anledningen. Men svepande formuleringar som misstänkliggör en redan extremt utsatt folkgrupp, och vars motivering får antas vara annat än sanningsjakt i första hand tycker jag vi kan sluta med med en gång. Då tänker jag kanske främst på dig som ibland raljerar på Twitter eller på lunchrasten om tiggarligor du vare sig sett eller träffat någon som sett. När det gäller folkvalda politiker med Riksdagsmandat är mina krav betydligt högre. Att en person i Lars Beckmans ställning ifrån sin plattform spinner vidare på dessa råttan-i-pizzan-historier är högst beklämmande.

För att inte tala om hur märkligt de båda debattartiklarna använder sig av begreppet ”organiserat tiggeri”. Här antyds, utan belägg eller ens försök till motivation, att organisation är om inte synonym med kriminell aktivitet så i vart fall närbesläktad. Men i själva verket är det väl extremt naivt att föreställa sig tiggeri i denna skala helt oorganiserat? När nu en ansenlig mängd människor, en grupp vars etnicitet och geografiska hemvist är extremt homogen, befinner sig i likartade och utsatta situationer i ett främmande land, hur skulle det gå till om man inte organiserade sig? Nu är väl moderata politiker kanske inte kända som de främsta förkämparna för idéer om styrkan i kollektiv, men man kan tycka att även Beckman och Solberg borde kunna föreställa sig vilka synergieffekter det kan ge tiggarna att samarbeta. Rimligtvis menar de båda inte att man ska kriminalisera samåkning, gemensamma inköp, uppdelning av gatuhörn och så vidare (eller gör man det?!). Det vore då passande ifall man ansträngde sig mer för att nyansera och åtskilja begreppen.

Vem bryr sig om ett sargat debattklimat?

24 Apr

Jag läste nyss en debattartikel länkad på Facebook. Titeln var Psykolog: Sluta försöka göra barn könsneutrala och texten står att läsa här. Det spelar ingen egentlig roll att texten är några månader gammal, för den representerar ganska väl det rådande debattklimatet inom en lång rad ämnen. Frågan är dock om något frågebatteri upprör mer känslor på lösare grunder än sådant som rör genus, feminism och könsroller. Artikelförfattaren Alf B Svensson gör sig därför skyldig till en lång rad blatanta misstag, som den senaste i en lång, lång rad debattörer.

Den motpart Svensson går i polemik med anser tydligen följande:

  • Man bör ”förbjuda” flickor att använda rosa kläder
  • Barn ska ha könsneutrala namn
  • Dockskåp ska ”slängas ut” från dagis
  • Man ska börja använda ordet ”hen”

Dessa åsikter bärs tydligen av ”många genusfundamentalister”. En indelning och kvantifiering som säkert går hem hos de breda folksjok som exploderat i kollektiv hen-rage det senaste året, men som samtidigt är grovt missvisande. Eventuellt vet Svensson om detta, eventuellt inte. För ovanstående punkter, exklusive den sista, passar visserligen bra in under benämningen ”genusfundamentalism”, men blir genast inkompatibla med ordet ”många”. Dessa, det allra radikalaste (och i många fall världsfrånvända) perspektivet delas enligt min erfarenhet sällan av människor som kallar sig feminister. Märk väl att jag pratar om engagerade människor som diskuterar genusfrågor i diskussionsgrupper och i fikarum, inte om ej engagerade individer som delar många av den typiske feministens värderingar. Kort sagt: endast en pluttig avart av genusdebattörer och feminister tycker ungefär så där som Alf B Svensson lägger fram det. Jag har aldrig ens över nätet kommit i kontakt med någon som anser att något av det där ska ske. Däremot finns ju gott om människor som vill problematisera och ifrågasätta normer. Jag räknar mig till dem. Det handlar helt enkelt om att så självklara och enkla saker som att klä en pojke i rosa ibland eller inte slentrianmässigt köpa rosa till sin dotter. Att ibland säga ”Nu vet jag att du gav den rosa ballongen till lilla Flisa för att hon är flicka, men hon skulle hellre få en blå om det går för sig.” istället för att se ”kill- och tjejfärger” som naturlagar. Möjligen känns detta provocerande för konservativa människor. Säkert är det också den upprördheten, den inre konflikten som gör att man förvränger ”Varför ska just flickor bära rosa?” till ”Man bör förbjuda flickor att bära rosa!” Åtminstone tror jag att det är så det ligger till, att det är en förvrängning som sker inom en själv. Och jag tror den är omedveten till stora delar.

Här ska jag naturligtvis uttrycka mig försiktigt. Det kan ju nämligen vara så att dessa uppfattningar uppstått på något helt annat sätt, i ett helt annat sammanhang. Men givet att det jag skrev ovan stämmer så är det en förklaringsmodell jag allt oftare brukar landa i. För vilka är alternativen? 1) Man klarar inte av att förstå att ifrågasättandet, problematiserandet inte innebär ”Man bör förbjuda flickor att bära rosa!”. Att man helt enkelt gör den tolkningen för att man har svårt med läsförståelsen. Men kan så många människor vara så korkade? Jag har svårt att tro det. Alternativ 2) går ut på att det är en medveten förvanskning. Man förstår mycket väl att ovanstående koppling inte stämmer, men bygger ändå sin retorik på det, ity man ser att det fungerar. Det är i sådana fall djupt oärligt, samt bygger på att det finns tillräckligt många åhörare som inte kan genomskåda det.

Naturligtvis kan det vara så att Svensson medvetet konstruerar denna typ av påhittade meningsmotståndare, halmdockor, och angriper dem, fullt medveten om att tillräckligt många av det som tar del av hans ord inte genomskådar det. Men det förklarar ju inte det där sistnämnda, åhörarna. Om de inte är intellektuellt förhindrade att analysera de ganska simpla påståendena, vad är det då som sker? Min magkänsla säger mig att det rör sig om någon form av mental försvarsmekanism. Att människor som har lite svårare för intellektuella utmaningar och uppgifter liksom stänger ner verksamheten och reagerar genom att verbalt sparka bakut och slår dövörat till. Men jag ska inte fortsätta vandra längre ut i den spekulativa gungflyn. Jag ska försöka vara mer robust än så. Se därför det mesta av det som hittills står skrivet som en liten avstickare. Det är dags att åter dyka ner i inläggets huvudfåra. Men först ett relevant citat ifrån BBC:s makalöst underhållande och lärorika QI:

Pink was considered the traditional colour for boys and blue for girls in the 19th century.

Never forget, typ.

I alla fall. Om vi tar och glömmer mina resonemang och personliga uppfattningar gällande varför det i debatt så ofta förs parallella samtal – diskussioner där motparterna lägger åsikter i munnen hos motståndaren och sedan angriper dessa istället för vad som verkligen sägs – och istället koncentrerar oss på att det faktiskt ser ut så. Alf B Svenssons artikel innehöll ganska många fler exempel på detta. Det mest flagranta är väl kanske detta:

 Dubbelt så många flickor läser vidare vid universitet och högskola. De har däremot sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren. Förmodligen för att de har en medfödd större sårbarhet.

Alltså, vad fan? Låt vara för att skillnader mellan könen är både minerat både som samtalsämne och som forskningsområde, men hur kan någon ens föreställa sig att sitta inne med svaren på en så komplex fråga som unga kvinnors psykiska ohälsa? Det finns ju massor av sociala faktorer som man på goda grunder kan misstänka inverkar på sådant här: större krav på skötsamhet, utseendefixering och så vidare. Så att utan vidare omsvep kasta allt detta åt sidan och bara konstatera att det ”förmodligen” är totalt irrelevant känns… obegripligt? Liksom det motsatta, att säga att kvinnor och män är fullkomligt biologiskt överensstämmande så när som på fortplantningsorganen – som för övrigt inte alls inverkar på lynne, fysik, färdigheter eller intressen.  Inget gott kan komma ur en debatt mellan två dylika skyttegravar, där ingen ens för en sekund skulle komma på tanken att utmana den egna verklighetsuppfattningen – antingen det sker via inflytande från meningsmotståndaren, en meningskollega eller helt autonomt. Därför finns det i min mening bara en sak som är värre, nämligen när någon ur den ena skyttegraven fabricerar fantasimotståndare i den andra, eller placerar någon från slagfältets mitt i densamma.

Kan vi snälla börja ställa lite högre krav än så här på debattörer i våra stora opinionsbildande medier? Kan vi snälla börja tänka ”Gillar jag den här texten för att den bekräftar allt jag redan trodde mig veta, eller gör jag det för att den gav mig nya insikter?” innan vi glatt delar en länk i sociala medier?

Fritt spelrum för destruktivt muslimhat

22 Apr

Gefle Dagblad har idag på sin webb en artikel signerad duktige kriminalreportern Johan Ronge med titeln Likställde nazism och islam. Man kan se nyhetsinnehållet som ett sorgligt tecken i tiden: En 80-årig man har gått runt på Gävles största torg hållandes ett plakat med texten ”Islam nazistisk organisation” på. En handling som självfallet upprörde många shoppare och lördagsflanörer. Polisen gjorde här en rimlig insats: Man undersökte med Justitiekanslern och med jourhavande åklagare (på JK:s inrådan) om det kunde vara så att mannen i fråga gjorde sig skyldig till brott [I artikeln står det ”brott mot yttrandefriheten”, så jag antar att det i sådana fall rör sig om ett brott mot Regeringsformen]. Man fick svaret att det nog inte var så, och bestämde sig därför för att ge mannen beskydd. Den juridiska slutsatsen ska jag inte uttala mig om, jag tycker naturligtvis att påståendet är helt uppåt väggarna idiotiskt, men jag är ingen jurist. Det finns massor av idiotiska saker man får och bör få framföra i ett demokratiskt samhälle och var gränsen för hur långt detta sträcker sig går är inte självklart. Givet detta gör polisen helt rätt i att skydda mannen, som sannolikt upprörde långt fler än de som bemödat höra av sig till Polisen.

Det som jag dock vill leda uppmärksamheten till är kommentarsfältet till artikeln. Lokaltidningarna [samägda Arbetarbladet och Gefle Dagblad] har inte varit mer förskonade än andra svenska webbmedier från de antimuslimska tongångarna som sköljer över och färgar nätdiskursen. Man har dessutom nyligen infört ett system där läsare kan ge tummar upp eller ned för olika inlägg. En funktion som till viss del fungerar väl: välskrivna och snyggt argumenterade kommentarer brukar belönas mer än oneliners och plattityder, även om variansen är skyhög. Dock brakar systemet samman fullständigt när ämnet blir invandring eller islam i någon form. Titta bara på nedstående bild. De fem kommentarer som fanns vid tiden för detta blogginläggs start var samtliga i en eller annan form skrivna i stöd till den muslimhetsande gamle mannen och hade även belönats med en hel del uppröster.

gd kommentarer

Någonstans börjar jag känna mig… jag ska inte säga uppgiven. För så långt har det inte gått. Men jag är så infernaliskt trött. Dels på att dessa ganska perifera frågor så fullkomligt har dominerat samhällsdebatten så länge och fortsätter göra så med oförtruten styrka. Dels på hur drivkraften och frenesin hos rasisterna är så mycket större än den hos antirasisterna. Läs bara kommentarerna ovan. Eller ta detta axplock

Underbart att det finns folk som vågar stå upp mot denna totalitära ideologi förklädd till religion.

Det behövs fler sådana här vardagshjältar för att få upp ögonen på folk och politiker.

Vilken hjälte!!!

Jag vet inte om dessa människor verkligen inte klarar av att skilja på islam och islamism. Om de inte låter sig vara kapabla att skilja ut människan från religionen, eller om allt bara är en märkvärdigt orkestrerad charad. Men det är dags för oss hängivna antirasister att skruva upp tempot nu. Det är dags att börja bemöta detta snabbare och i större skala. Vi kan inte låta djupt kränkande, rasistiska tillmälen och ihopklumpningar stå oemotsagda. Låta dem forma unga eller identitetssökande hjärnor. Det får vara nog nu. Förenklingar av typen ”Det finns muslimer som i islams namn har fullkomligt vanvettiga åsikter, alltså är alla muslimer fullkomligt vanvettiga” är inte bara djupt korkade, de är också hatiska och destruktiva.

Jag tar det ogärna i min mun

17 Apr

Det finns ett ord jag inte gillar. Inte för vad det en gång betydde, för vad det skulle kunna representera. Bara delvis för hur det har kommit att användas. Främst för dess utbreddhet samt med vilken okritisk hållning det gång på annan upprepas. Det ordet är Alliansen.

Jag föreställer mig hur Per Schlingmann, den före detta chefsdraken för PR-maskineriet hos Moderaterna (Har du tankar för eller emot att jag inte kallade dem ”Nya Moderaterna” gör du klokt i att läsa vidare) sitter i en fin-de-siècle-våning på Östermalm och smuttar årgångssherry mitt på ekgolvet, endast iförd ett par handsydda lammullskalsonger, och skrattar åt det han ställt till med. – Hur fan kom han undan?

För det är ju anmärkningsvärt. De fyra borgerliga riksdagspartierna hade 2004 beslutat sig för att skapa en gemensam valplattform och marknadsföra sig som ett färdigt och alternativt regeringsalternativ. Inget konstigt i det. Man hade till och med en slagkraftig slogan, ”Allians för Sverige”, som sedermera bantades ner till ett namn — det långt mer koncisa ”Alliansen”. Det var smart gjort. ”Allians” är ett otvetydigt positivt ord (well, det var det då…) som signalerar motaktion och samarbete. Att slåss för en god sak. Det är rubbat nog att man framgångsrikt kunnat applicera detta på borgerlig politik. Men hur gick det till när alla andra — medier, opposition och utomstående — anammade begreppet?

Jag fattar ju att vare sig Aktuelltreportrar eller socialdemokratiska riksdagsmän har någon önskan om att framställa de borgerliga partierna i omotiverat god dager, men likförbannat har de samtliga varit med att banka in begreppet. Och hur någon som inte står på lönelistan till en PR-byrå så glatt kan hjälpa till att sälja in den imagen för en grupp politiska partier, det övergår mitt förstånd. Hur kan man låta dem själva slå an tonen? I min värld kan en journalist låta partierna inofficiellt kalla sig själva vad de vill, eller referera ”De borgerliga partierna: M, KD, C och FP kallar numera sig själva ‘Alliansen'”. Men att slentrianmässigt bygga deras image för att man inte klarar av att beskriva saker för vad de är, nej det håller inte. Att dessutom slänga sig med ”Nya Moderaterna” i tid och otid är dubbelbogey.

Mediernakollen #1

17 Apr

Den där något styltiga rubriken har sin enkla förklaring i att jag tänkte tillägna detta inlägg det fenomenala Medierna i P1 som sannolikt är Sveriges bästa radioprogram. Jag lyssnar ju ändå på vartenda avsnitt, så varför inte skriva någon rad om det? Möjligen kommer jag vara usel och oduglig och missa att delge läsarskaran mina tankar någon gång ibland, men förhoppningen är i varje fall att täcka rubbet. Dock kommer jag ofta vara otidsenligt inaktuell med mina reflektioner och leverera dem flera dagar efter det att programmet sänts. Jag lyssnar nämligen aldrig live på lördagsförmiddagarna, utan Martin Wicklin & co. får duktigt vänta på sin tur i poddkön. Här följer så en punktlista över högt och lågt från Medierna i P1 som sändes lördagen 13/4.

  • Duktiga reportern och ställföreträdande programledaren Katarina Andersson var denna gång i gott sällskap vad gäller att inte klara av den häpnadsväckande enkla uppgiften: uttala ordet ”intervju”. Även Anders Melbourn, prefekt vid Stockholm universitets institution för mediestudier hade vissa problem på området.
  • Ett oväntat och intressant inslag om radiojournalistik i Afrika var programmets höjdpunkt, även om det väckte långt mer intresse än det förmådde släcka. Inslaget tog avstamp i de ohyggliga hetsprogram som eldade på hatet i Rwanda, tragedins vår 1994 och fortsatte med en inblick i Kongo-Kinshasa.
  • Sölvesborg nämndes inte mindre än två gånger. Enligt obekräftade uppgifter är detta nytt Blekingerekord.
  • Massor av tugg med Anders Pihlblad och Niklas Svensson, inför deras talkshow Pihlblad & Svensson. Låt mig säga så här: Jag vet fortfarande inte vem Anders Pihlblad är och Niklas Svensson låter som världens minst intressanta människa att samtala med. Eller umgås med. Eller jobba med. Eller, huvaligen, jobba för.
  • Paul Frigyes, alltid bra.

    En idolbild på Martin Wicklin är aldrig fel.

    En idolbild på Martin Wicklin är aldrig fel.