Arkiv | Skit jag stör mig på RSS feed for this section

Detta har stört mig i tre år.

7 Nov

Jag må vara en enkel människa med fåniga hang-ups. Men jag klarar inte av detta. Det stör mig varje gång det blir aktuellt, och det blir aktuellt ofta. Klart över 200 timmar vid detta lag. Nåja, nog ordat. Titta bara:

Civilization_5_logo

Det kan väl inte bara vara jag? Visst är det något vidrigt, ja nästan sjukligt över hur den högra delet av V:t ligger i linje med Z:t, medan I:t fuckar upp symmetrin totalt på andra sidan? Visst håller ni med? Visst? Hallå? HALLÅ?

Hur kunniga är sportexperter egentligen?

14 Apr

Som sportälskare med viss faiblesse för siffror, logik och jämförelser har jag länge fascinerats över hur diskussioner om vem som är den bäste utövaren inom någon lagidrott (typiskt fotboll eller hockey om jag lyssnar engagerat eller deltar aktivt, andra sporter har jag inte lika bra koll på). I stort sett alltid blir svaret på frågorna ”Vem är bäst i världen idag?” eller ”Vem är den bäste du spelat mot?” något offensivt geni. Den store målgöraren, kreatören. Fotbollsspelare själva brukar alltid lyfta upp något bolltrollargeni som sin mest fruktade motståndare. Försvarsspelare, som ju själva borde ha en alldeles speciell förståelse och uppskattning för just försvarsspel tycks inte låta sina åsikter påverkas av detta. Forwards, däremot, nämner gärna någon från den egna positionen. Inom hockeyn pratar man väldigt ofta om målvaktens betydelse. ”Målvakten är halva laget” eller ”Utan en duktig målvakt är det omöjligt att vinna ett slutspel” kan det heta. Kanske något överdrivet tillspetsat om du frågar mig, men givetvis är den spelare som är på isen i 60 minuter i genomsnitt 2/3 av alla matcher väldigt betydelsefull, att jämföra med duktiga utespelare som gör kanske 20-25 minuter per match.

Jag tänkte försöka understryka det märkliga i detta fenomen med lite kalla fakta. Kvantifierbara tecken på att så kallade experter orimligen är så där vansinnigt duktiga på det de gör. Låt oss titta närmare på två stycken extremt prestigefyllda utmärkelser som båda har det gemensamt att pristagarna utses genom omröstningar bland journalister, så kallade ”experter”.

Europeiska guldbollen, ballon d’Or

Detta pris delades ut mellan åren 1956 och 2009 och har sedermera ersatts av en internationell utmärkelse, signerad FIFA. Mottagaren var ursprungligen tvungen att vara europé, men detta ändrades under 90-talet till att innefatta alla spelare aktiva inom Europa, oavsett nationalitet. Något som de facto inkluderade >95% av världseliten. Min blygsamma tes är att denna extremt prestigefyllda utmärkelse tillfallit forwards och offensiva mittfältare i extrem övervikt, sett till deras andel av det totala antalet spelare. Att få någon exakt uppfattning om hur stor del av ett typiskt fotbollslag som kan anses vara offensiva spelare är av naturliga skäl svårt. Dels för att taktiken varierat mycket under åren, samt mellan olika lag. Men också för att det ibland blir något av en bedömningsfråga. Jag har dock försökt att klassificera var och en av de 54 vinnarna som antingen forward, offensiv mittfältare, mittfältare, försvarare eller målvakt. Den fördelning som då uppenbarade sig var följande:

Forwards 31 vinster (57,4%)

Offensiva mittfältare 14 vinster (25,9%)

Mittfältare 5 vinster (9,3%)

Backar 3 vinster (5,6%)

Målvakter 1 vinst (1,9%)

Sammantaget står forwards och offensiva mittfältare för fem sjättedelar av samtliga vinster, samtidigt som de utgör i runda slängar en tredjedel av en typisk laguppställning. En helt enastående överrepresentation! Noterbart är också att den enda renodlade backen som vunnit omröstningen är Fabio Cannavaro (2006). Övrig back i sammanställningen var Franz Beckenbauer, som från sin liberoroll hade långt större offensivt inflytande än Cannavaro. Matthäus och Sammer spelade också som libero under delar av sina karriärer, men kvalade här in som mittfältare. Inga ytterbackar har vunnit utmärkelsen. Lev Jasjin är den ende målvakt som vunnit.

Zidane ballon d or

Hart Memorial Trophy – priset till NHL:s bäste

Den närmaste motsvarigheten till ballon d’Or inom ishockeyn är Hart Memorial Trophy, som tillfaller den som röstas fram till ligans bäste spelare efter varje avslutad säsong. I likhet med fotbollsutmärkelsen ovan kan man säga att Hart är en form av inofficiell världsbästaurmärkelse, då de allra flesta av de allra bästa kan tilldelas den (dvs, spelar i NHL).

Trofén har delats ut varje år sedan 1923, med undantag för 2005, då det inte spelades någon NHL-säsong. Fördelningen av vinnare ser ut så här:

Centrar 47 vinster (53,4%)

Ytterforwards 21 vinster (23,9%)

Backar 13 vinster (14,8%)

Målvakter 7 vinster (8,0%)

Också här syns en extrem överrepresentation för de offensiva positionerna. Låt vara för att centrar typiskt sett tar ett större defensivt ansvar än ytterforwards, men att någon som utgör 1/6 av manskapet och som dessutom har mindre istid än de främsta backarna (för att inte tala om målvakterna!) ska vinna över hälften av gångerna är naturligtvis absurt. Övervikten för ytterforwards gentemot backar (som det finns två av varje av på isen vid fulltaliga lag) är också anmärkningsvärd. För att inte tala om de extremt uppburna målvakterna, som inte ens vinner var tolfte gång.

Noterbart är också att förutom Chris Pronger (2000) har ingen back vunnit på över 40 år.

En tänkbar invändning är att det finns specifika utmärkelser i NHL som endast kan tillfalla backar (1 st) respektive målvakter (2 st), men att det skulle ligga en back i Hart Memorial-fatet att det finns en back-specifik utmärkelse vore märkligt. Dels för att det finns flera utmärkelser som i praktiken alltid tillfaller forwards, nämligen bäste målskytt och bäste poängplockare (även om Bobby Orr vann den utmärkelsen två gånger på sjuttiotalet), samt en utmärkelse specifikt tillägnad defensivt skickliga forwards. Men också för att det skulle gå stick i stäv med beteckningen ”ligans bäste spelare”.

Dessutom: är det inte märkligt att de forwards som vunnit nästan alltid gjort så på i mycket stor utsträckning offensiva meriter? Många av de mest uppburna och uppskattade centrarna idag är spelare som är väldigt begåvade både offensivt och defensivt, såsom Detroits Datsiuk och Zetterberg. Faktum är att det hänt endast en gång att en spelare vunnit både Hart Memorial och Frank J. Selke (som bäste defensive forward) under samma säsong. Också det en Detroitspelare, Sergej Fjodorov.

pronger hart memorial

Diskussion

Så är faktumet att offensivt begåvade spelare – skyttligavinnare med mera – långt mer sannolikt vinner dessa utmärkelser detsamma som att experttyckarna och analytikerna inte klarar av att bedöma defensivt spel med samma kritiska ackuratess som offensivt? Kanske inte, även om mycket pekar på det. Man kan till exempel fråga sig om utmärkelserna medvetet i stort sammanfaller med vad den breda allmänheten tycker, samt att denna breda allmänhet har en klar tendens att övervärdera offensiv produktion. Det skulle i sådana fall kunna bero på rena legitimitetsskäl; att kraftigt gå emot folkopinionen skulle kunna uppfattas som onödigt elitistiskt. Det är en tänkbar möjlighet. Inte som uttalad strategi (omröstningen sker ju individuellt), utan mer undermedvetet. En sådan inställning vore dock djupt problematisk av rena folkbildningsskäl, då denna typ av omröstningar i mångt och mycket är normativa och formar kollektiva uppfattningar.

Mer sannolikt tror jag anledningen är lathet och bekvämlighet. Offensiva siffror är nämligen lätta att jämföra rent kvantitativt. 50 mål är fler än 40. Det finns en svår, inneboende problematik i att jämföra kvalitén och betydelsen i en målvaktsräddning med den i en målgivande passning. Det blir i mångt och mycket en kvalitativ fråga som kräver kunnande, analys och en vilja att kasta sig ut i okända vatten. Men bara för att det är svårt finns inget som säger att det inte bör göras. För hur man än vrider och vänder på det påverkar både en forward och en målvakt utgången av en match. Någonstans kan de tillskrivas olika tyngd beroende på sina insatser. Självklart går det att med goda skäl peka ut vem av de två spelarna, vars roller och egenskaper är helt olika, som är bäst. Även om det inte finns någon magisk formel som sköter jobbet åt en.

Men det är klart att någonting är fel när halva fotbollsvärlden i princip är diskvalificerad från att utses till världens bäste, bara för att deras prestationer är svårare att kvantifiera. Men för i helvete, om inte de mest erfarna och skarpsynta experterna klarar av att göra den bedömningen (eller ens försöker!), vem ska då göra det?

Intressant i sammanhanget är att Conn Smythe Trophy, som i NHL tillfaller den spelare som bedömts vara mest värdefull för sitt lag i slutspelet, tillfallit målvakter 16 gånger av 47 (34,0%). En siffra som ligger klart mer i linje med hur retoriken annars ser ut gällande målvaktens betydelse. Beror det på att, som jag var inne på tidigare, att målvakter nedvärderas i grundserieutmärkelsen (Hart) för att det där finns målvaktsspecifika priser? Men hur kommer det sig då att backarna fortfarande bara vunnit Conn Smythe 9/47 (19,1%) gånger?

Nej, det är någonting som är ruttet här. Inom fotbollen långt mer än inom hockeyn. Om experter och proffstyckare inte förstår att värdera defensivt skickliga spelare, eller bara medvetet nedvärderar dem av populistiska skäl spelar ingen roll. Båda delarna är oacceptabla, om än av olika skäl. Vill dessa experter verkligen fortsätta skriva historia som innebar att sjufaldige Norris Trophy-vinnaren Nicklas Lidström ratades, medan namn som Corey Perry och Martin St. Louis (skitduktiga spelare, men en storleksordning under Lidström i dignitet) vunnit varsitt år? För att inte tala om situationen för backar och målvakter inom fotbollen. Sheesh.

Som bonusfakta kan nämnas att under de tre år som FIFAs egna ballon d’Or existerat har det ännu inte hänt att en försvarsspelare hamnat bland de tio första placeringarna i omröstningen. Noterbart är också att i denna omröstning deltar, förutom journalister, även förbunds- och lagkaptenerna för landslagen.

Avrundningsmärkligheter

10 Apr

Dags så för ännu en inblick i min hjärna och på vad den kan slösa närmast obegripliga mängder energi. Men allvarligt nu kära omvärld, hur jävla svårt ska det vara att göra rätt från början?

Jag vill illustrera denna min källa till upprördhet med ett par exempel. Efter att du som läsare har tagit del av dessa hyser jag dock inga som helst förhoppningar om förståelse.

Rädslan för nollan

Betrakta följande information, saxad ifrån Hudiksvalls kommuns hemsida, mer exakt från informationen om skidspåret Öster:

På Öster finns skidspår mellan 1,5 och 12 km. Elljusspår 1,5 / 2,5 / 3 / 4 / 4,3 och 6 km. Belysningen på sträckorna 2,5 / 4 och 6 km är tänd varje dag mellan kl 6-8 på morgonen och från skymningen fram till kl 22.

Jag tycker detta är motbjudande. Exakt vad jag har så svårt för? Skillnaderna i precisering mellan de olika angivelserna så klart! Alla som någon gång har gått ut högstadiet har kommit i kontakt med konceptet Värdesiffra eller Gällande siffra. Det tycks dock idag inte vara något som gemene man hanterar särskilt väl. Och tacka fan för det när samhället saknar nobla logiska kämpar (Ja, jag syftar här på mig själv) som ryter i!

Så vad är problemet? Låt oss börja med vad längdangivelsen 4,3 kilometer egentligen betyder. Nämligen att avrundat till närmaste tiondels kilometer är sträckan i fråga 4,3 km lång. Det vill säga, den faktiska sträckan ligger i intervallet [4,25, 4,35) kilometer. Så långt är inget konstigt. Ingen bör för ett ögonblick tro att någon lyckats konstruera ett spår som är exakt 4,3 kilometer långt (vad det nu skulle innebära, exakt intill minsta atom?). Men vad är då grejen med spåret som sägs vara 4 kilometer? Med samma resonemang som ovan kan man dra sig till att det spåret har en längd någonstans mellan 3,5 och 4,5 kilometer. Alltså: en osäkerhet på ±500 meter, mot ±50 meter på det kortare spåret. Kan detta verkligen stämma? Är det rimligt? Nej. Njet. No. Non. Med allra största sannolikhet är 4km-spåret uppmätt med samma exakthetskrav som det på 4,3 kilometer. Så varför anger man inte dess längd som 4,0 kilometer? Jag antar att det helt enkelt beror på att massor av människor inte förstår eller förstår att uppskatta skillanden mellan 4,0 och 4. Den som misstror denna slutsats kan med fördel googla sig igenom Sveriges motionsspår och se hur många av dem som har en längdangivelse som slutar på ,0. Eller för den delen, lyft blicken och se på samhället i stort. Jag är övertygad om att också du kommer se att nollor efter kommatecken är plågsamt underanvända.

Veckor och månader

Detta fenomen illustreras lämpligast med hjälp av sportspelet NHL 13 (eller snart sagt vilken som helst av dess föregångare, eftersom användargränssnittet inte har ändrats sedan Axel von Fersens dagar). Här finns på några håll en möjlighet att ange tidsangivelser i form av ett visst antal veckor. Detta sker exempelvis då man skickar ut sin talangscout för att leta efter framtidens storstjärnor, om någon tvunget ville veta. Maxantalet veckor som detta kan göras för är sex till antalet. Man ställs inför följande val:

1 vecka

2 veckor

3 veckor

1 månad

5  veckor

6 veckor

Vad ända in i Satans skrumplever?

Det för mig snudd på omöjligt att förstå hur någon av följande punkter kan vara uppfyllda. Än mindre samtliga.

  • En människa matar in dessa tidsangivelser
  • Ingen av dennes kollegor lägger märke till inkonsekvensen
  • Felet ligger kvar, okorrigerat under flera år

Alltså. Ja, visst. En månad är ungefär 4 veckor. Eller 4,5 om man vill vara på det humöret. Men det exakta antalet beror naturligtvis på vilken månad det rör sig om. Detta känner vi alla till. Begreppet ”en månad” är helt enkelt en usel tidsangivelse. Ibland förenklas den ibland till 4 veckor. Andra gånger till 30 dagar. En sådan inkonsekvens (att ”en månad” om med detta menas ”4 veckor” inte exakt motsvarar en kalendermånad) kan vara acceptabel. En följd i ett sätt att förenkla saker och ting, helt enkelt.

Men hur kan man tänka sig att det blir mer tydligt med ”en månad” än ”fyra veckor” när tidsangivelserna i övrigt är baserade i veckor? Obegripligt. Avskyvärt. Skottpengar. Kaskadspya.

Om ”proffs” i tid och otid

9 Apr

En obegriplig sak med samhället vi lever i är svenska sportjournalisters förhållande till begreppet professionalism. Inte på det här mossiga svunna tiders IOK-viset, där ingen skulle få tjäna pengar på sin idrott. Utan på ett ”Hur kan ni använda ordet [nej, suffixet!] ‘proffs’ på ett så enastående femtiotalsnaivt sätt?” Hur många gånger har jag inte läst om hur den och den Elitseriespelaren i hockey ”blivit NHL-proffs” eller hur en framgångsrik allsvensk spelare i fotboll ”tidigare var proffs i Europa”?

Rent sakligt har man naturligtvis rätt i att en spelare som lämnar Frölunda (låt oss säga) för den Nordamerikanska proffsligan blir proffs i NHL. Liksom det vore rätt att säga att spelaren i fråga blir ”NHL-människa” eller ”NHL-vuxen”. Allt stämmer, men det där med ”proffs” lär inte vara någon nyhet för den som redan tjänade sexsiffrigt i månadslön i sitt svenska lag. Begreppet ”utlandsproffs” och alla dess derivat härstammar från den tid då Tommy Engstrand-generationen käkade sin första sönderkokta vurre bland hattförsedda män i långrock på någon blåsig arena i en svensk storstad. Från den tid då Sverige fick någonting som började likna sportjournalistik och när de första svenska fotbollslirarna rest ner till kontinenten.

Nå, det var då. Idag när ytterst få svenska fotbolls- och hockeyspelare (jag talar här om män) på elitnivå är svetsare eller takläggare vid sidan av målgörandet kan vi kanske sluta upp med denna anskrämliga pleonasm? Kan vi inte istället enas om att ritualmörda det här ordet som ett avsked till en generation sportjournalister som förvisso gjort mycket gott för vår idrottskultur, men vars ande skulle kunna gå och vila över någon annan från och med nu?