Arkiv | Sport RSS feed for this section

Som om vi behövde fler skäl

15 Nov

Civilisationens eventuella undergång stundar som bekant, i och med de dubbla landskamper mellan Sverige och Portugal som kan släcka Sveriges drömmar om ett fotbolls-VM i Brasilien (engelsmän kan prata hur mycket det vill om att football’s coming home, ett världsmästerskap i Brasilien lär utklassa allt).

Nu finns också nya skäl att heja fram sina morska svenska grabbar, för den som inte kände nog med motivation av att det portugisiska språkets fulhet endast matchas av landets mittbackars spelstil. Den portugisiska sporttidningen A Bola (att förväxla med ebola) har nämligen slagit an lyteskomik-med-uppenbara-rasistiska-undertoner-tonen rejält med följande framsida.

BZGVvY0IQAARQFG

 

Sug på en bajskorv, Portugal.

 

Annonser

En drömmotståndare

13 Maj

Resultaten gick min väg i nattens hockeymatcher. Stanley Cup-slutspelet är som bekant igång och alltmedan mitt älskade Chicago klarade av sin motståndare Minnesota utan större problem i den första omgången har det spelats flera sjätte- och sjundematcher i andra serier. En sådan serie var den mellan Anaheim – ett av grundseriens allra starkaste lag – och Detroit, som med nöd och näppe tog sig till slutspel. För 22:a året i följd.

Det står därför klart att Chicago i egenskap av toppseedat lag får möta ”lokalkonkurrenten” (det skiljer ca 45 mil mellan städerna) i slutspelets andra omgång. Hade Anaheim gått segrande ur nattens drabbning hade indianerna ifrån den blåsiga staden istället ställts emot San Jose Sharks. En utmaning som av allt att döma hade varit minst lika svår rent sportslig, men mina förhoppningar om en match mellan Chicago Blackhawks och Detroit Red Wings har naturligtvis ingenting med sannolikheter för seger att göra. Nej, det rör sig istället om något så mossigt som historik och nostalgi.

Båda lagen är en del av ”The Original Six” och har mötts oändligt många gånger i slutspelen genom åren (”oändligt” betyder här 15, vilket gör det till den fjärde mest spelade slutspelsserien). Två klassiska rivaler och divisionskamrater sedan 30 år som nu kan mötas i slutspelet för sista gången på mycket länge. Anledningen till detta är enkel: NHL struktureras om från och med nästa säsong, med en flytt av Detroit till ligans östra konferens blir en av följderna. Därmed reduceras inte bara antalet grundseriemöten kraftigt – det får också som följd att det enda sätt på vilket de två kan mötas i slutspelet är i final, som vinnare av respektive konferens. Nog för att det  säkert lär komma att ske någon gång, men det lär bli till att prata buddhistiska evighetsdefinitioner innan lagen har mötts ytterligare 16 gånger i slutspelssammanhang. Oerhört tråkigt, naturligtvis. Särskilt för Detroit som nu dessutom slås ut i fem matcher. Chicago får i varje fall en buckla att trösta sig med.Chicago Blackhawks v Detroit Red Wings - Game One

Den otrolige Ronnie O’Sullivan

5 Maj

Snooker är utan någon som helst tvekan en av de allra mest rafflande sporter som går att följa på tv. Särskilt bra blir det då den svenska snookerns nestor, Kim Hartman sköter kommenterandet. Återhållsamt, värdigt och informativt som egentligen ingen annan aktiv svensk sportkommentator. Nu för tiden har jag förstått att han också ofta bisitts av Maria Wetterstrand, bara en sån sak! Det är dock sällan jag själv får tillfälle att avnjuta direktsända tävlingar sedan Eurosport ersatts av poänglösa TV4 Sport i basutbudet. Allra mest smärtar det så här års, då VM spelas på The Crucible Theatre i stålstaden Sheffield.

ronnie crucible 2013

Sportens stora fixstjärna under det senaste decenniet och tronarvinge till den utomjordiske skotten Stephen Hendry är engelsmannen Ronnie ”the Rocket” O’Sullivan. Vid tiden för sitt genombrott fick han lika delar uppmärksamhet för sitt utseende, sin häpnadsväckande förmåga att tänka snooker i expressfart, samt sin ambidextruösitet. Ronnie spelar nämligen i princip lika bra med vänster hand som med höger. Något som ibland leder till att han flyttar över kön till sin andra hand och sänker en svår boll i ett läge där andra behöver ta till hjälpredskap, och detta till synes utan att stanna upp och analysera situationen.

För ett år sedan vann Ronnie sin fjärde världsmästartitel. Vad som följt på detta är uppseendeväckande på en nivå som med rätta bör ge eko långt utanför sportens gränser. Ronnie bestämde sig nämligen för att ställa upp i årets mästerskap, trots att han endast spelat en enda match sedan förra årets VM-final. En match han för övrigt förlorade. Men i egenskap av regerande världsmästare, och kanske det faktum att sportens världsranking löper över två år, till skillnad från till exempel tennisens, hade han därmed en plats i det seedade startfältet. Därefter har det tyckts som om Ronnie inte gjort annat än spelat under de senaste tolv månaderna. Han har gått fram som en slåttermaskin genom världseliten och har nått finalen.

Efter ett inledande finalpass mot landsmannen Barry Hawkins – som nyligen vunnit sin första stora titel, efter 16 år som professionell – leder O’Sullivan med 5 – 3. Matchen är dock på intet sätt avgjord då den spelas i bäst av 35 upplägg, eller frames. Låter det mycket? Tja, det tar fyra spelpass utspridda över två dagar att spela klart en final, men är ändå inget emot gamla tiders finaler som kunde vara bisarrt långa. 1952 till exempel, vann australiensaren Horace Lindrum finalen med 94 – 49 mot sin nyazeeländske motståndare.

Under detta första pass har O’Sullivan förresten hunnit med att notera två stycken poängsummor över 100 poäng, som stilfullt nog kallas centuries inom sporten, och därmed tangera Stephen Hendrys karriärsrekord i VM.

Om du förresten tillhör den förhatiska del av befolkningen som ännu inte fattat tycke för sporten kan det vara läge att titta på följande, inom sporten mycket berömda klipp, föreställandes Ronnie O’Sullivans inofficiella världsrekord. Han presterar där 147 poäng, vilket i princip är maximalt antal poäng som kan samlas i ett upplägg, på kortast tid någonsin. Drygt fem minuter tar det honom att sänka de 36 bollarna. Ordningen måste vara röd/svart femton gånger i rad, följt av gul, grön, brun, blå, rosa, svart. 36 bollar i rad. Mindre än nio sekunder per stöt krävdes denna gång. Är det inte fantastiskt?

Slutspelsdags

1 Maj

Såsom varandes småbarnsförälder är allt efter midnatt på fel sida händelsehorisonten för min del. Helt absurt sent. Men ibland lyckas även jag uppbåda herakliska krafter (läs: dricka grogg) och hålla mig vaken senare än så. Som nu, någon minut efter ett på natten. Klockan 02.00 inleds Stanley Cup-slutspelet, bland annat med mitt älskade Chicago Blackhawks emot något brödgäng ifrån Minnesota. Jag har varit ett Blackhawks-fan sedan jag charmades av Jeremy Roenicks förträfflighet i NHL ’94 på Sega Megadrive (något jag inte är ensam om) men det har mestadels varit en obesvarad kärlek. Under 00-talet till exempel gick man nästan aldrig till slutspel. Allt vände dock via draftval som Jonathan Toews och Patrick Kane. 2010 blev laget mästare. I år är man favoriter till titeln, efter att ha gått i mål med grundseriens bästa facit. Denna grundserie innehöll dock exakt noll matcher konferenserna emellan, så det är av naturliga skäl svårt att avgöra hur lagen från väst står sig mot de från väst. Och framför allt då, hur Chicago står sig mot Pittsburgh. Oh well, den som lever får se. Allt annat än 4-0 eller 4-1 i de två första rundorna vore dock en oändlig besvikelse. Hoppas på 5-0-ledning efter två perioder i natt så att jag tjänar in lite sömn. Därefter får man gärna köra över Wild och ställas emot Detroit i nästa omgång. I sådana fall ett klassiskt möte mellan två Original Six-lag som snart spelar i olika konferenser.

blawksmössa

Ett annat perspektiv på Gretzky et al.

24 Apr

Ingen som känner mig förvånas om jag säger att jag gärna frossar i idrottsstatistik. Helst snöar jag in på fotboll, hockey och friidrott, men ingenting är heligt. Allra roligast brukar det bli att vrida och vända på siffror från hockeyn. Detta beror antagligen på att man där har en liga i form av NHL som är två huvuden högre än allt motstånd och som samlar de bästa spelarna på ett sätt som inte  har något motstycke inom fotbollen, samt förstås att där finns så mycket siffror att arbeta med.

Ett intressant användningsområde för all denna statistik är att försöka jämföra nu och då. Går det att dra paralleller mellan Stamkos och Hull? Kan man nämna Crosby i samma andetag som Gretzky? Jag vill nog säga ”ja” på båda frågorna. Det är av naturliga skäl mycket svårt att jämföra åttiotalet med tiotalet. Helt klart är dock att lägga siffror sida vid sida, utan att ge dem kontext, inte är någon bra metod. Jag vill i det här inlägget inte försöka detronisera Wayne Gretzky och idén om honom som den otvivelaktigt största till dess att bergen slipats till sand, men jag vill nyansera bilden av honom och av andra fornstora hjältar. För dessa spelare är just det, hjältar, som inte riktigt låter sig utmanas och jämföras, utöver tidigare nämnda problematik i att jämföra siffror mellan olika eror.

Så, till saken. Jag har försökt räkna om det antal mål spelare i NHL gjort enstaka säsonger till ett mått som viktar resultatet mot hur många mål som gjordes per match den säsongen i helhet. För går vi tillbaka till 80- och 90-talen haglade det av 70-målssäonger, något som aldrig händer längre. Detta beror naturligtvis inte på att någon halvdominant spelare då var mycket bättre än världens bäste idag. Rimligen är väl den bäste och den tionde bäste idag ungefär lika bra som då (sett till talang och sett till sina samtida motståndare, generellt sett har spelare idag naturligtvis bättre fysik, utrustning och taktisk skolning). Men betänk att det 81/82 gjordes i genomsnitt 8,025 mål per match, att jämföra med 03/04 då man bara gjorde 5,136 mål per match. För en fördjupning, se Quanthockey för denna trend åskådliggjord (det var även härifrån jag hämtade snittmålsdata).

Metod

Jag har tittat på alla säsonger där det spelats 80 eller fler matcher per lag. Detta innebär samtliga säsonger från 1974/75 och framåt, minus inställda eller lockoutade säsonger. Denna begränsning känns rimlig då äldre tiders säsonger inte bara var ännu lite omodernare, utan också hade klart färre matcher. [Jag har förresten tittat på alla inkluderade säsonger viktade till 82 matcher, men denna viktning har inte ändrat resultaten nämnvärt. Den ingår därför inte i kommande tabell.] Vidare har jag endast tittat på skytteligavinnaren varje år. Eller vinnarna de säsonger det är aktuellt. Fler noteringar för varje säsong hade naturligtvis styrkt studien ytterligare, men begränsningen var nödvändig av tidsskäl. Dessutom markerar ju skytteligavinnaren själva toppen för varje år, vilket är den intressantaste siffran i sig, enligt mig. Nå, samtliga dessa spelare har fått sitt målantal omräknat till hur många det motsvarar under en säsong med 5,32 mål per match, vilket motsvarar 2011/12, den senaste avslutade fullängdssäsongen. 60 mål 11/12 skulle alltså motsvara 120 mål en fiktiv säsong med 10,64 mål per match eller 30 mål en säsong med 2,66 mål per match.

nhl målskyttar viktat

 

Jag ska inte kommentera tabellen allt för mycket, då jag tycker den gör sig väldigt väl i sin egen prakt. Men det finns några detaljer jag inte kan låta bli att nämna:

  • Steven Stamkos 60 mål från viktningssäsongen 2011/12 är det femte bästa resultatet någonsin
  • Gretzkys målrekord på 92 ifrån 81/82 (8,025 mpm) motsvarar knappt 61 mål viktat. Det tredje bästa resultatet.
  • Klar etta är dock Brett Hulls 86 mål från 90/91 (6,911 mpm)
  • Aleksandr Ovetjkin är lika klar tvåa han, med de 65 målen från 2007/08, en marginellt målgladare säsong än 11/12
  • Exakt hälften av vinnarresultaten motsvarar 50 mål eller fler med dagens värde

Slutord

Nu är denna sammanställning naturligtvis inte perfekt. Men den är tveklöst mer rättvisande än att bara jämföra det totala antalet mål per spelare, rakt av. För även om sporten ändrats mycket under decennierna så tycker åtminstone jag att det är uppfriskande att inte behöva dela upp statistiken i ett ”nu” och ett ”då”, utan att istället kunna se på Hull och Stamkos med nästan samma linser.

Hur kunniga är sportexperter egentligen?

14 Apr

Som sportälskare med viss faiblesse för siffror, logik och jämförelser har jag länge fascinerats över hur diskussioner om vem som är den bäste utövaren inom någon lagidrott (typiskt fotboll eller hockey om jag lyssnar engagerat eller deltar aktivt, andra sporter har jag inte lika bra koll på). I stort sett alltid blir svaret på frågorna ”Vem är bäst i världen idag?” eller ”Vem är den bäste du spelat mot?” något offensivt geni. Den store målgöraren, kreatören. Fotbollsspelare själva brukar alltid lyfta upp något bolltrollargeni som sin mest fruktade motståndare. Försvarsspelare, som ju själva borde ha en alldeles speciell förståelse och uppskattning för just försvarsspel tycks inte låta sina åsikter påverkas av detta. Forwards, däremot, nämner gärna någon från den egna positionen. Inom hockeyn pratar man väldigt ofta om målvaktens betydelse. ”Målvakten är halva laget” eller ”Utan en duktig målvakt är det omöjligt att vinna ett slutspel” kan det heta. Kanske något överdrivet tillspetsat om du frågar mig, men givetvis är den spelare som är på isen i 60 minuter i genomsnitt 2/3 av alla matcher väldigt betydelsefull, att jämföra med duktiga utespelare som gör kanske 20-25 minuter per match.

Jag tänkte försöka understryka det märkliga i detta fenomen med lite kalla fakta. Kvantifierbara tecken på att så kallade experter orimligen är så där vansinnigt duktiga på det de gör. Låt oss titta närmare på två stycken extremt prestigefyllda utmärkelser som båda har det gemensamt att pristagarna utses genom omröstningar bland journalister, så kallade ”experter”.

Europeiska guldbollen, ballon d’Or

Detta pris delades ut mellan åren 1956 och 2009 och har sedermera ersatts av en internationell utmärkelse, signerad FIFA. Mottagaren var ursprungligen tvungen att vara europé, men detta ändrades under 90-talet till att innefatta alla spelare aktiva inom Europa, oavsett nationalitet. Något som de facto inkluderade >95% av världseliten. Min blygsamma tes är att denna extremt prestigefyllda utmärkelse tillfallit forwards och offensiva mittfältare i extrem övervikt, sett till deras andel av det totala antalet spelare. Att få någon exakt uppfattning om hur stor del av ett typiskt fotbollslag som kan anses vara offensiva spelare är av naturliga skäl svårt. Dels för att taktiken varierat mycket under åren, samt mellan olika lag. Men också för att det ibland blir något av en bedömningsfråga. Jag har dock försökt att klassificera var och en av de 54 vinnarna som antingen forward, offensiv mittfältare, mittfältare, försvarare eller målvakt. Den fördelning som då uppenbarade sig var följande:

Forwards 31 vinster (57,4%)

Offensiva mittfältare 14 vinster (25,9%)

Mittfältare 5 vinster (9,3%)

Backar 3 vinster (5,6%)

Målvakter 1 vinst (1,9%)

Sammantaget står forwards och offensiva mittfältare för fem sjättedelar av samtliga vinster, samtidigt som de utgör i runda slängar en tredjedel av en typisk laguppställning. En helt enastående överrepresentation! Noterbart är också att den enda renodlade backen som vunnit omröstningen är Fabio Cannavaro (2006). Övrig back i sammanställningen var Franz Beckenbauer, som från sin liberoroll hade långt större offensivt inflytande än Cannavaro. Matthäus och Sammer spelade också som libero under delar av sina karriärer, men kvalade här in som mittfältare. Inga ytterbackar har vunnit utmärkelsen. Lev Jasjin är den ende målvakt som vunnit.

Zidane ballon d or

Hart Memorial Trophy – priset till NHL:s bäste

Den närmaste motsvarigheten till ballon d’Or inom ishockeyn är Hart Memorial Trophy, som tillfaller den som röstas fram till ligans bäste spelare efter varje avslutad säsong. I likhet med fotbollsutmärkelsen ovan kan man säga att Hart är en form av inofficiell världsbästaurmärkelse, då de allra flesta av de allra bästa kan tilldelas den (dvs, spelar i NHL).

Trofén har delats ut varje år sedan 1923, med undantag för 2005, då det inte spelades någon NHL-säsong. Fördelningen av vinnare ser ut så här:

Centrar 47 vinster (53,4%)

Ytterforwards 21 vinster (23,9%)

Backar 13 vinster (14,8%)

Målvakter 7 vinster (8,0%)

Också här syns en extrem överrepresentation för de offensiva positionerna. Låt vara för att centrar typiskt sett tar ett större defensivt ansvar än ytterforwards, men att någon som utgör 1/6 av manskapet och som dessutom har mindre istid än de främsta backarna (för att inte tala om målvakterna!) ska vinna över hälften av gångerna är naturligtvis absurt. Övervikten för ytterforwards gentemot backar (som det finns två av varje av på isen vid fulltaliga lag) är också anmärkningsvärd. För att inte tala om de extremt uppburna målvakterna, som inte ens vinner var tolfte gång.

Noterbart är också att förutom Chris Pronger (2000) har ingen back vunnit på över 40 år.

En tänkbar invändning är att det finns specifika utmärkelser i NHL som endast kan tillfalla backar (1 st) respektive målvakter (2 st), men att det skulle ligga en back i Hart Memorial-fatet att det finns en back-specifik utmärkelse vore märkligt. Dels för att det finns flera utmärkelser som i praktiken alltid tillfaller forwards, nämligen bäste målskytt och bäste poängplockare (även om Bobby Orr vann den utmärkelsen två gånger på sjuttiotalet), samt en utmärkelse specifikt tillägnad defensivt skickliga forwards. Men också för att det skulle gå stick i stäv med beteckningen ”ligans bäste spelare”.

Dessutom: är det inte märkligt att de forwards som vunnit nästan alltid gjort så på i mycket stor utsträckning offensiva meriter? Många av de mest uppburna och uppskattade centrarna idag är spelare som är väldigt begåvade både offensivt och defensivt, såsom Detroits Datsiuk och Zetterberg. Faktum är att det hänt endast en gång att en spelare vunnit både Hart Memorial och Frank J. Selke (som bäste defensive forward) under samma säsong. Också det en Detroitspelare, Sergej Fjodorov.

pronger hart memorial

Diskussion

Så är faktumet att offensivt begåvade spelare – skyttligavinnare med mera – långt mer sannolikt vinner dessa utmärkelser detsamma som att experttyckarna och analytikerna inte klarar av att bedöma defensivt spel med samma kritiska ackuratess som offensivt? Kanske inte, även om mycket pekar på det. Man kan till exempel fråga sig om utmärkelserna medvetet i stort sammanfaller med vad den breda allmänheten tycker, samt att denna breda allmänhet har en klar tendens att övervärdera offensiv produktion. Det skulle i sådana fall kunna bero på rena legitimitetsskäl; att kraftigt gå emot folkopinionen skulle kunna uppfattas som onödigt elitistiskt. Det är en tänkbar möjlighet. Inte som uttalad strategi (omröstningen sker ju individuellt), utan mer undermedvetet. En sådan inställning vore dock djupt problematisk av rena folkbildningsskäl, då denna typ av omröstningar i mångt och mycket är normativa och formar kollektiva uppfattningar.

Mer sannolikt tror jag anledningen är lathet och bekvämlighet. Offensiva siffror är nämligen lätta att jämföra rent kvantitativt. 50 mål är fler än 40. Det finns en svår, inneboende problematik i att jämföra kvalitén och betydelsen i en målvaktsräddning med den i en målgivande passning. Det blir i mångt och mycket en kvalitativ fråga som kräver kunnande, analys och en vilja att kasta sig ut i okända vatten. Men bara för att det är svårt finns inget som säger att det inte bör göras. För hur man än vrider och vänder på det påverkar både en forward och en målvakt utgången av en match. Någonstans kan de tillskrivas olika tyngd beroende på sina insatser. Självklart går det att med goda skäl peka ut vem av de två spelarna, vars roller och egenskaper är helt olika, som är bäst. Även om det inte finns någon magisk formel som sköter jobbet åt en.

Men det är klart att någonting är fel när halva fotbollsvärlden i princip är diskvalificerad från att utses till världens bäste, bara för att deras prestationer är svårare att kvantifiera. Men för i helvete, om inte de mest erfarna och skarpsynta experterna klarar av att göra den bedömningen (eller ens försöker!), vem ska då göra det?

Intressant i sammanhanget är att Conn Smythe Trophy, som i NHL tillfaller den spelare som bedömts vara mest värdefull för sitt lag i slutspelet, tillfallit målvakter 16 gånger av 47 (34,0%). En siffra som ligger klart mer i linje med hur retoriken annars ser ut gällande målvaktens betydelse. Beror det på att, som jag var inne på tidigare, att målvakter nedvärderas i grundserieutmärkelsen (Hart) för att det där finns målvaktsspecifika priser? Men hur kommer det sig då att backarna fortfarande bara vunnit Conn Smythe 9/47 (19,1%) gånger?

Nej, det är någonting som är ruttet här. Inom fotbollen långt mer än inom hockeyn. Om experter och proffstyckare inte förstår att värdera defensivt skickliga spelare, eller bara medvetet nedvärderar dem av populistiska skäl spelar ingen roll. Båda delarna är oacceptabla, om än av olika skäl. Vill dessa experter verkligen fortsätta skriva historia som innebar att sjufaldige Norris Trophy-vinnaren Nicklas Lidström ratades, medan namn som Corey Perry och Martin St. Louis (skitduktiga spelare, men en storleksordning under Lidström i dignitet) vunnit varsitt år? För att inte tala om situationen för backar och målvakter inom fotbollen. Sheesh.

Som bonusfakta kan nämnas att under de tre år som FIFAs egna ballon d’Or existerat har det ännu inte hänt att en försvarsspelare hamnat bland de tio första placeringarna i omröstningen. Noterbart är också att i denna omröstning deltar, förutom journalister, även förbunds- och lagkaptenerna för landslagen.