Arkiv | Vardag RSS feed for this section

Secret Santa 2013

20 Dec

Snabb sammanfattning för den oinvigde: Reddit är en av världens mest besökta webbplatser och är kort sammanfattat en enorm länksamling, där användare röstar upp eller ner varandras bidrag, vilka är sorterade efter oräkneliga kategorier (”subreddits”). Jag är själv ingen extremt inbiten användare ”redditör” men både skriver och läser halvmycket i perioder. I år var dessutom första året som jag ställde upp i sajtens stora, nej obegripligt skitstora julklappsbyte, Secret Santa.

Det går kortfattat ut så att man anmäler sitt intresse och sedan lottas ihop med andra Secret Santas (man köper till en person och får en gåva ifrån en annan). För egen del var båda mina ihopparningar ifrån Ohio, vilket kanske kan roa någon läsare med stort intresse för sammanträffanden och ikväll kunde jag slutligen hämta ut min julklapp. Jag hade lämnat en del information om mig själv, bland annat Reddit- och Facebook-konton där min välgörare fritt kunde snoka runt. Men hon ställde också en del frågor – anonymt, märk väl, för att bättre kalibrera sitt inköp. Hon verkade i största allmänhet vara ambitiös och påhittig, så förväntningarna var verkligen på topp från den dag i förra veckan då jag fick veta att min julklapp var på väg. Inte tonades de heller ner av att jag igår, hemkommen för sent och med för trött son för att hinna hämta ut paketet, såg att paketet vägde över fem kilo!

Så här efter att ha öppnat, undersökt, fotograferat och provsmakat det generösa innehållet är ändå det bestående intrycket att all tankemöda som låg bakom trumfar allt. Själva öppnandet blev snabbt en liten ceremoni, då det överst i paketet låg ett papper som löd som följer:

Hi Christofer,

Before you read this, if you’re able, go to Youtube and play ”Somewhere Over the Rainbow” by Israel Kamakawiwo’ole.

Now that you hopefully have a nice soundtrack going, Merry Christmas! I hope you enjoy everything here. If you haven’t opened up the packages yet, do that first, and then read on for some more notes about why I’ve picked these things for you. I will skip to the next page to avoid spoilers.

Sagt och gjort.

Ivrigt påhejad av familj och svägerskor och med hjälp av en allt piggare elvaåring gick jag sedan igenom lådan i maklig takt i vad som kan vara det mest barndomsjulaftonsliknande jag upplevt sedan, ptja, barndomens julaftnar. I bilden nedan syns ju alla de fantastiska, spännande, goda eller roliga prylar som köptes inte bara med mig utan med hela min familj i åtanke. Det var dock de övriga två pappren med tankegångar bakom köpen, beskrivningar av hennes barns engagemang, tankar om Sverige och tusen andra saker (för att att inte tala om de gulliga post-it-lapparna!) som lyfte det hela till en sådan otrolig nivå. Jag är så oerhört rörd och var detta även innan jag drack upp en souvenirflaska med björnbärsbourbon.

Ukulelen och låten då? Tja, jag nämnde i en formulärfråga att jag alltid önskat att jag kunde spela ett instrument. Så nu ska jag tydligen lära mig. Oerhört häftigt!

secrent santa 2013

Annonser

På bröstfronten intet nytt

25 Nov

Jag önskar att jag kunde inleda denna text med en stor utläggning om hur Günther Wallraff är min stora idol och hur jag i år, ja nästan decennier har längtat efter en chans att med list och skärpa infiltrera någon hemlig organisation, i ivrig jakt på ett stort avslöjande. Men, nej. Jag tillbringade visserligen hela lördagen som en högst delaktig part i något så typiskt kvinnligt som en möhippa. Men jag skulle ljuga om jag varit med om en dramatisk, livsomvälvande upplevelse.

I själva verket var resonemanget bakom mitt deltagande väldigt enkelt: Sara ska gifta sig med Markus. Jag är Saras vän. Alltså passar jag bäst in på möhippan. Könsroller är trams.

Min första reaktion var dock mer tveksam än jag nu ger sken av. Inte så mycket av rädsla att ha tråkigt eller inte passa in. Men kanske till viss del ändå för att de tjejer jag inte träffat tidigare kanske skulle känna sig lite berövade på sin heldag i de dubbla x-kromosomernas tecken. En fullt rimlig reaktion i sådana fall, kan jag tycka, även om jag inte hade resonerat så för egen del. Nå, det lilla tvivlet byttes ganska snart mot ett ”Hur ofta får man egentligen en sådan här chans?” och ytterligare lite senare till ett något mindre dramatiskt ”Yay, en trevlig dag och kväll med bra människor”.

Så när du, Googlebrukande socialantropolog ifrån 2071 söker igenom bloggar ifrån det tidiga 2000-talet i jakt på könsidentiteternas upplösning och ett första steg mot det postpatriarkala Gehenna du kallar ”idag” läser detta, dra inte för stora växlar på dessa enkla ord. Det är faktiskt utomordentligt odramatiskt för män och kvinnor att umgås. I själva verket kan jag, trots min blygsamma erfarenhet ifrån båda delar, tycka att möhippor verkar ha ganska mycket gemensamt med svensexor: Ett tiotal personer i 30-årsåldern spenderar stora delar av dagen instoppade i bilar och fyller ut resten av tiden med skratt och alkohol. Visst, öl och vin förekommer i lite olika proportioner på de två, men på plats finns alltid fem personer du känner väl och en udda filur med utmärkande ansiktsbehåring. Åtminstone är det så jag minns dessa tillställningar.

Så vad gjorde vi mer konkret i lördags? Och framför allt, vad gjorde den blivande bruden?

Äsch, det vanliga. Baka lite margherita med oxfilé här, gå på kräftskiva iförd krabbdräkt där.

Själv njöt jag för det mesta. Även om ”smyckestillverkning” inte lyckades motsvara de lågt ställda förväntningarna. Bäst blev istället kvällen. Givetvis. Självklart. Det hela påminde mycket om delar av sällskapets legendariska ”vin och älta”-kvällar, fast med mindre ältande och med mer skratt. Och faktiskt, att försöka hänga med i svängarna när en skvadron småbarnsmammor pratar förlossning och amning är inte så svårt. Då var det, enligt min ringa mening, lite knepigare att hålla jämna steg när heminredning och -renovering stod på dagordningen. Hoppas nu bara att min lycka lyckas lysa igenom viljan att försöka sätta in min upplevelse ur sitt odramatiska sammanhang, för skoj, det var det verkligen. Till skillnad från min blogg, som tydligen är ”sjukt tråkig och bara handlar om spel”.

Wow,märkte just min ”lycka lyckas lysa”-allitteration. Nåja, bäst att sätta punkt. En vill ju inte verka långrandig.

Våra irrationella rädslor

30 Apr

Det finns viss risk här för att jag outar mig själv som aningen märklig och till och med en smula äcklig. Fast själva poängen med inlägget är ju att just slutsatsen ”du är äcklig” är jävligt märklig i detta fall… nåväl. Alltså, vad är problemet med att någon person (låt oss för enkelhets skull kalla denna person ”Christofer”) äter popcorn ur den gemensamma skålen/kartongen med sin tunga? Möjligen är denna företeelse så pass barock för det stora flertalet läsare att den tarvar en mer ingående förklaring. Men tänk dig följande scenario:

Du sitter i en biosalong. Intill dig sitter den person du valt att se filmen i fråga med, Christofer. Ni delar på smörgula popcorn i en gigantisk kartong som ni efter många års studier, hårt slit och strålande karriärer äntligen haft råd med. Denne Christofer kan egentligen vara vem som helst. En vän, en familjemedlem, en kollega, en älskare. Er relation är inte viktig. Denna lilla uppblossning till blogginlägg har mindre att göra med kroppsvätskor än en kan tro. Men. I alla fall. Till saken. Du tar dina popcorn. Sex, sju stycken i handen. Mums, mums. Tugg, tugg. Yummy. Salt, smör och hjärtsvikt. Sedan är det Christofers tur. Han tar ungefär lika många popcorn. Hans tillvägagångssätt skiljer sig dock från ditt. Han plockar inte upp sina popcorn med handen – han gör det med sin tunga. Han sticker ner tungan i kartongen, varpå alla alla små blodtrycksförhöjande majspuffar som vidrör nämnda tunga fastnar därpå och följer med.

Here’s the kicker: Alla popcorn som vidrör Christofers tunga hamnar i hans mun. Samtliga av tungan ej vidrörda popcorn ligger kvar i behållaren. När du däremot, din smutsiga knöl, plockar upp dem med din hand vidrör din handrygg, dina knogar massor av popcorn som aldrig gör resan från kartongen till din mun. Är inte det ganska äckligt gjort av dig? Kanske, men Christofer bryr sig inte. Han är ingen bakteriofob.

popcorn

Fan vet varför jag köpte detta satans chokladvatten

27 Apr

20130427-180959.jpg

Premiärbloggning från mobilen, så detta inlägg lär väl inte bli särskilt saftigt. Endast begränsad mastodontrisk, således.

I alla fall. Jag slog till. Köpte en sån där jävla ångestbrygd med Loka-sigill. ”Hälsokällan i Bergslagen” har ju som bekant fått dubbelsidig inflation i fotfästet på sistone och formligen spytt ur sig rent av provocerande smaker. Så jag kände mig tvungen att testa. Inte vilken av dem som helst heller utan den allra värsta. Vattensmakernas slutboss, ”Chocolate shake”. Ett jävla vatten med fucking chokladsmak.

Flaskans samtliga 2 000 000 000 000 000 000 000 000 molekyler smakade naturligtvis vedervärdigt, så låt oss prata om det större sammanhanget istället. Den här trenden är väl ca 15 år gammal nu, även om den accelererat på sistone. GB Glace säljer Daimstrutar först med päronsmak, därefter med jordgubbsdito. Sannolikt fortsätter man på utstakad kurs så länge Moder Natur har nya frukter att bjuda. På samma vis finns lika många chipssmaker som binomialfördelningen av världens samlade lök- och ostsorter. Häromdagen såg jag till och med disktrasor i begränsad utgåva! Och mängden olika kampanjburgare som stekts på McDonald’s stekbord genom åren vill jag inte ens tänka på.

Som den enkle man jag är har jag ofta också köpt. Bara en gång. Jag har inte kunnat acceptera tanken på ett liv utan att ha testat Snickers med vit choklad eller guacamole på hamburgare. Så jag köper ju. Eller köpte. Jag känner mig markant mindre enfaldig i det avseendet nu. Det får vara nog. Jag väntar nu med spänning på vilket konfektyrbranschens nästa drag blir.

Pantalongtrångmål

18 Apr

Jag har överlag trivts rätt bra som student. Rent ekonomiskt alltså. Själva biten med personlig frihet och att lära sig intressanta saker är självklart positivt. Men många tänker ju att studenter lever på indraget vetekli och soppkök, men riktigt så har det inte varit. Jag har kunnat mig något restaurangbesök ibland, småsemestrar andra gånger. Barnen får idrotta, allt det där. Man får det att gå ihop. Dock är säkerhetsmarginalerna inte särskilt imponerande. Någon buffert av undanstoppade pengar finns inte och utslitna möbler byts inte ut i första taget. För att inte tala om kläder. Idag genomlever jag detta med all önskvärd tydlighet. Det problematiska med att bara ha två par vardagsbyxor som känns snygga och bekväma nog att ha närsomhelst.

Incident ett: ritsch-ratsch

Jag lämnar ofta på dagis innan jag går iväg till exjobbet. Lämningen brukar ske strax före 0800 och därefter går jag de cirka femton minuterna till arbetsplatsen. De femton minuterna vore antagligen i runda slängar sjutton om det inte vore för att jag har för vana att göra en liten fuling. Dagiset har nämligen två grindar: den stora, som vetter mot hemmet och den lilla, som är låst med kätting och har så varit under vintern. Kanske blir det snart ändring på det. I alla fall. Om den stora grinden ligger klockan sex och den lilla klockan nio så är optimal utgångsvinkel från dagisområdet för mig ungefär klockan elva. Alltså försöker jag gena. När snöhögarna fortfarande var höga gick detta enkelt. Jag smög runt hörnet på dagisbyggnaden och behövde skutta kanske en halvmeter över stängslet på den lämpligaste platsen. Helt ur sikte för såväl dagispersonal som andra föräldrar, tror jag. När nu våren börjat knoppa fram har snöhögen naturligtvis smält, vilket lett till att jag fått ta till allt mer akrobatiska knep för att ta mig över staketet. Fortfarande rör det sig inte om några avancerade övningar, utan att på sin höjd hålla i en stolpe och sätta upp foten på staketet innan jag skuttar över. En simpel trestegsraket. Nå, i morse var snön nästan helt borta och språnget blev således det största hittills. Men det gick ju bra! Eller? Jag hörde ett ilsket, rivande ljud från mina mellersta regioner och eftersom jag inte ätit särskilt kryddstark mat dagen innan var jag ganska säker: det hade uppstått en reva i byxan! Det fanns bara en sak att göra. Jag stoppade ogenerat ner handen i skrevtrakten och grävde runt mellan tygveck och sömmar och kunde bistert konstatera att byxorna var i det närmaste obrukbara.

Incident två: skrammelpling!

Efter morgonincidenten gick jag raka vägen hem och bytte ifrån de sönderrivna grå byxorna till de något nyare och snyggare, samt nytvättade bruna. En stund senare är jag på arbetsplatsen och dagen kan ta sin början. Allt går bra, inledningsvis. Sedan känner jag hur min skjorta gått upp ur byxlinningen lite, lite nere vid ena höften. Så jag går in på en toalett för att rätta till. Jag knäpper upp det hopplöst luggslitna bältet och drar ner skjortan och rättar till. Det är en stökig procedur, full av nävar och textiler. Men skjortan sitter nu fint. Då! Ett ljud hörs, sedan ett annat. Först ett skramlande, sedan en gällt klingande signal. Jag förstår omedelbart vad som hänt – den översta knappen måste ha skjutits ur sin vanligtvis så fasta position med en kraft fullt kapabel att dräpa en krigarkonung. Och, javisst, intill väggen, under ett par vattenledningar låg den mycket riktigt. Låt vara för att det vore värre om byxorna exploderat enkom av min kroppshyddas påfrestningar, men att också dessa byxor gjordes obrukbara mindre än tre timmar efter de första känns aningen jobbigt. Nog för att de sitter uppe hyggligt med hjälp av tidigare nämnda bälte. Men bältet har en förmåga att knäppa upp sig självt i tid och otid… kanske ska jag göra tidig sorti idag och handla byxor hela eftermiddagen.