En minnesvärd fredag

18 Nov

Jag köpte min biljett den 2 juli och i fredags var det äntligen dags – Pixies på Münchenbryggeriet. Kvällen började dock i avgrundsdjup värdelöshet då jag under mitt intrikata reseschema (sammanlagt fyra tågbyten, tunnelbana inräknat, från Hudiksvall till Södermalm) stötte på ett rekordstort personligt underlag. Jag fastnade nämligen, emot mitt bättre vetande (samt, vill jag gärna hävda, som en följd av dålig information) i en biljettkontroll på ett pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm. Jag orkar inte gå in på några detaljer, men avgiften var på 1 200 kronor och en utförlig bestridan är inskickad till UL (som utförde kontrollen på detta SL-tåg).

Skitsamma. 1 200 spänn är inga pengar när vi pratar Pixies. Jag mötte upp ett ganska stort sällskap vänner och vana konsertbesökare på något småsunkigt Bajenhak och hann ungefär kramas och skaka hand innan vi skulle styra stegen mot spelningen. Jag hann dock träffa den mytomspunna Lollo. En stor upplevelse.’

Nåja, Münchenbryggeriet. Hade aldrig varit där förr. Stort och mäktigt, på något sätt. Överprissatt 33cl-öl. Ett förband som kallade sig Mono Town och lät ganska bra. Sedan: Charles/Francis/Frank, Joey, Dave och nya Kim. Jag höll mig inledningsvis på medeldistans. Tyckte valet av Gouge Away var riktigt smart. Har alltid älskat den låten. Mycket stämningsfull. Men redan under River Euphrates rusade jag och sällskapets andra energiknippe längre fram. Jag tänker dock inte försöka mig på någon recension. Jag kan bara inte göra någon av låtarna rättvisa med mina små mänskliga ord.

Men vet detta: Hey var lysande, genomsupermäktig allsång. Caribou ett strålande extranummer. Den totala energin i publiken under Something against you var svårtoppad. Och visst är Debaser något av en indierockens nationalsång, åtminstone i Stockholm? Och ja, Kim Shattuck var cool like Kim Deal.

En mysig detalj: När jag efter spelningen gick längs Söder Mälarstrand på väg  mot Slussen och tåget hem gick några snubbar bakom mig och sjöng på Dig for fire. En låt som, ganska väntat egentligen, inte fick plats på den 35 låtar stora setlistan. Gillade starkt att fler hade saknat den. Ett inslag som var mer surrealistiskt än mysigt var dock att mellan låtar och i andra lugna partier plocka fram mobilen och kräma ur några av dess sista lagrade elektronvolt för att få sig en uppdatering ifrån fotbollsmatchen. Trots påtaglig risk för att en Break my body skulle bryta ut och mosha igång publiken runt omkring, till stor fara för den nyinförskaffade mobiltelefonen.

Missade du spelningen finns förresten en tidigare spelning i sin helhet att avnjuta i videoform. Ifrån Paris 30/9 i år, närmare bestämt. Jag vill dock inte påstå att jag kände mig golvad av briljans vid en första provlyssning.pixies

Annonser

Som om vi behövde fler skäl

15 Nov

Civilisationens eventuella undergång stundar som bekant, i och med de dubbla landskamper mellan Sverige och Portugal som kan släcka Sveriges drömmar om ett fotbolls-VM i Brasilien (engelsmän kan prata hur mycket det vill om att football’s coming home, ett världsmästerskap i Brasilien lär utklassa allt).

Nu finns också nya skäl att heja fram sina morska svenska grabbar, för den som inte kände nog med motivation av att det portugisiska språkets fulhet endast matchas av landets mittbackars spelstil. Den portugisiska sporttidningen A Bola (att förväxla med ebola) har nämligen slagit an lyteskomik-med-uppenbara-rasistiska-undertoner-tonen rejält med följande framsida.

BZGVvY0IQAARQFG

 

Sug på en bajskorv, Portugal.

 

Detta är ingen grundkurs i Pixies

14 Nov

I morgon är det dags igen. Pixies spelar på Münchenbryggeriet och jag ska få se dem för tredje gången. Sist var på Where the Action is 2009, tre dagar efter det att min son föddes. Dessförinnan, 2004 på Roskildefestivalen, i samband med den stora världsturné bandet gav sig ut på efter att ha återförenats efter mer än ett decennium isär. Den gången öppnade de med Bone Machine, vilket är en på alla sätt utomordentlig låt att inleda en spelning med. En typisk ”albumlåt”, ifrån ett album fyllt av lysande sådana.

Jag protesterar inte om de börjar på samma vis i morgon. Ej heller om de mäktar med 32 låtar, vilket skedde i Danmark häromkvällen. För att inte tala om ifall de 36 låtarna från Portugalspelningen matchas. I övrigt är det mest intressanta naturligtvis att se hur Kimbytet yttrar sig. Världens coolaste basist och universums bästa rock-körsångerska, Kim Deal har ju lämnat bandet och ersatts av (åtminstone tillfälligt?) av Kim Shattuck. Det blir nog med andra ord inga typiska ”Kimlåtar”, i stil med Gigantic eller Into the White i morgon. Men förhoppningsvis kan de leverera en trevlig Down to the Well eller Dead, vad gäller kvinnosång.

Annars? Ge mig gärna Cactus, I’ve Been Tired, Winterlong, Broken Face och Dig for Fire.

För en tid sedan gjorde jag förresten en Spotifylista med tio låtar. Tror den passar riktigt bra som uppvärmning för er som ska gå och lyssna på spelningen. Det är dock inte de tio låtar jag skulle rekommendera en nybörjare att ge sig på.

Lyssna på listan här

original

Så här ser Pixies anno 2013 ut (Bild: DN)

Ganska upprörande, juh

14 Nov

Kollision med mina egna vanor

13 Nov

(Jag hittade nedanstående text i ett dammigt hörn av mitt Google Drive-konto. Det är en gammal krönika från i våras som aldrig blev publicerad. Well, på min egen blogg är jag redaktör, så håll till godo.)

Jag har under den senaste tiden haft det tveksamma nöjet att få min psykologiska profil som spelare utförligt granskad. Med en brännande blick värdig Sauron själv har min psykoanalytiker vare sig backat för intima sanningar eller ansett någon detalj vara för liten. ”För vetenskapen” har han förklarat sina avsikter. ”Var är tårtan?” har jag tafatt undrat. Resultatet av den utförliga genomgången av min hjärnas samtliga skrymslen, märk väl ur ett spelperspektiv, är nedslående.

”Fäster onödigt fokus vid petitesser” (Ska du säga, din snokande skrynkelfarbror!) lyder ett omdöme. ”Uppvisar anmärkningsvärda svårigheter att bryta invanda tankemönster” heter det längre ner i rapporten. Det fortsätter likadant, sida upp och sida ner. 17 Megabyte av själskrossande antismicker i Word 2000-format. Min psykoanalytiker tycks inte omfamna nymodigheter utan vidare.

Så slår det mig för ett ögonblick: Det är kanske honom det är fel på? Är jag ett kärnfriskt offer för en klåpare till hjärnskrynklare? Sedan minns jag. Visst sjutton, det är ju jag själv som är psykoanalytikern. Jag knölar ihop förhoppningen om mental hälsa och kastar den i papperskorgen, sedan lägger jag ”Svår personlighetsklyvning” till listan över mina mentala problem.

Vad jag faktiskt har försökt ägna mig åt på sistone är att försöka ta ett steg tillbaka när jag spelar, för att försöka hitta eventuella ovanor eller tråkiga mönster. Det låter kanske överambitiöst eller pretentiöst. ”Varför kan man inte bara spela och ha roligt?”, liksom. Men det är just det som är grejen. I likhet med alla andra gör jag massor av saker slentrianmässigt. Kan jag bryta bara några sådana mönster är jag säker på att jag har igen eventuellt förlorat nöje mångfalt genom att kunna se på framtida spelupplevelser med mer öppna ögon.

Paradexemplet på ett invant mönster som jag alltid varit medveten om, men som jag tidigare inte riktigt förstått vidden av, är mitt sätt att angripa näst intill alla strategispel av så kallad 4X-modell. Det vill säga storskaliga spel som handlar om att balansera forskning, utforskning och krigföring i kamp med rivaliserande nationer, lag eller raser.

Här har jag sedan urminnes tider, alltså nittiotalets mitt, alltid haft samma fokus: Forska, forska, forska. Alla bra spel ur den här skolan har det gemensamt att det finns massor av vettiga strategier för att nå världsherravälde. Så varför försöker jag alltid utplåna mina motståndare genom teknologisk överlägsenhet, snarare än med enorma arméer eller listig diplomati? Och detta alldeles oavsett om skådeplatsen är Jorden i Civilization eller världsrymden i Master of Orion. Vad säger det om mig?

Tja, riktigt så långt som till svaret på frågan ”Varför?” har jag ännu inte hunnit men det har heller inte varit mitt syfte. Poängen är att en liten medveten ansträngning numer resulterar i att jag ser underbara sidor av Civilization V som tidigare helt gått mig förbi. På liknande vis inser jag plötsligt hur mycket mer jag hade uppskattat Vanquish om jag inte använt den tunga kulsprutan 90% av tiden. Dessutom har jag fått nya insikter i varför mitt anfallsspel i NHL 13 tenderar att bli ganska enformigt.

Allt detta efter några veckors arbete med att identifiera ett mönster, samt kritiskt granska mina spelvanor efter dess förekomster. Ett lovande resultat efter en ganska blygsam arbetsinsats. Jag hoppas därför på liknande framgångar för mitt nästa projekt ”Köp inte allt du ser med reaprislapp, du hinner ändå aldrig spela allt.” Man kan ju alltid hoppas.

Något mer lättläst inlägg – ett strålande intro

12 Nov

Hur kände du då du första gången startade igång Papers, Please? För du har väl spelat Papers, Please?

För egen del kan jag bara beskriva introskärmen som ren och skär förhäxning, av allra bästa sort. Att en 80-talskommunismsimulator så perfekt lyckas fånga både stråk av en ångestfylld, svunnen verklighet och tidsenlig pixel- och ljudperfektion är så jävla vackert i sig. Det är briljant utfört varje enskild sekund, men på något vis lyckas ändå introskärmen stå ut. Sällan har ett stycke text känts så här hotfull.

Den unga spelkritiken del 1: kanoniseringen

11 Nov

Under de åtta månader som gått sedan jag skrev om spelbranschen på regelbunden basis har jag ömsom veckat pannan, djupt försjunken i funderingar på spelmediet i stort och ömsom aktivt sett till att tänka på annat. Det har gått riktigt bra, båda delar. Med detta sagt är det naturligtvis upplagt för att bli sågad jäms med fotknölarna när jag nu har tänkt försöka mig på att portionera ut frukterna av dessa omsorgsfullt vårdade tankar i några blogginlägg. Men det skiter jag i. Jag vill för egen del nämligen mest se mina tankar i textform. Fast det är klart, all tänkbar respons vore skitrolig. Men först: irrelevant-bild-dags. Den här bloggen tenderar annars att bli ganska, eh, textig.

Sådärja, var var vi? Just det, spelmediet.

Bland det mest uttjatade som finns vad gäller analyser av spelmediet är att jämföra det med andra kultur- och underhållningsformer. Låt mig därför jämföra spelmediet med andra kultur- och underhållningsformer, men först några ord om huvudämnet. Spel som en någotsånär relevant underhållningsnisch har existerat i cirka 25-30 år. Naturligtvis kan vän av ordning invända med Pong, Magnavox Odyssey och andra sjuttiotalsdoftande ord. Men det var inte förrän NES gjorde intåg i svenska hem 1986 och sparkade till en boll som Commodore 64 fått att börja rulla något år tidigare, som spel på allvar började bli var mans angelägenhet. Åtminstone var man som var en del av en barnfamiljs angelägenhet.

Poängen här är att ett ungt medium också har en ganska ung självbild, författad av relativt unga människor med ett ungt… ni fattar. Nu är det förvisso så att påfallande många av de 50- och 60-talister som formade spelmediets tidiga år fortfarande spelar avgörande roller idag. Men för varje Keiji Inafune och Sid Meier finns idag tre sjuttiotalister och två åttiotalister som stigit till ledande roller i sina företag, eller helt sonika startat sina egna.

Bland kritikerna räknas de födda före 1970 på ena fotens fingrar. Bland de obeskrivligt och obegripligt populära Youtube-spelvideomakarna är den gamla journalistklyschan om att ”hitta en egen röst” i allra högsta grad aktuell, då målbrottet fortfarande är en realitet för många av de inblandade.

Så vart är jag på väg med allt detta? En diskussion om hur spelmediet ännu inte hittat sig självt, inte tagit ut svängarna tillräckligt? Nej, det är visserligen ett intressant diskussionsämne, men rör ett område där framstegen varit legio på senare år. Ingen omedelbar anledning till oro där, således. Vad gäller själva spelkritiken är problemet något större, även om där skett en betydande ökning av problematisering, akademisering (inte alltid av godo) och generellt medvetande. Men nej, det är inte heller detta som kommer uppta resten av detta inlägg. Jag är inte ute efter att peka finger eller klanka ner på någon.

Betänk istället att ledande speljournalister idag påfallande ofta är 30 – 35 år gamla, med gissningsvis ganska blygsamma ambitioner på att helt plötsligt sadla om till möbelsnickare eller operasångerskor. Vi kommer alltså att dras med Tobias Bjarneby och hans internationella kollegor i 30, kanske 40 år till. På gott och ont (mest gott). Detta i kombination med att det före denna generation tyckare och analytiker knappt fanns någon kritikertradition värd namnet, samt att de välformulerade texter som ändå letade sig ner på papper idag näppeligen finns lättåtkomliga för moderna läsare. Om de alls finns i digitalt skick.

Det är alltså ingen stor överdrift att hävda att spelkritik som litterär form uppstod runt år 1990. En naturlig följd av detta är det som fanns till buds vid denna tidpunkt låg väldigt bra till när sanningar skulle etableras. Och när man i nästa våg, ett decennium eller så senare, på allvar började blicka bakåt för att etablera förklaringsmodeller och skapelseberättelser, fick dessa gärna, i likhet med tidigare nämnda sanningar, gärna allmängiltig karaktär. Sällan var de fullständigt rigida – samla ihop fem random 35-åriga män på något större spelkonvent och be dem rangordna Contra, Mario och Mega Man som spelserier så får du säkert åtminstone tre olika svar. Men sätt dig ner med dem en längre stund och styr in samtalet på sådant som milstolpar i spelhistorien eller viktigaste producenter så är sannolikheten hög för rätt skaplig konsensusfaktor.

Så hur var det då med andra kultur- och underhållningsformer? Jo, populärmusiken – och inte minst bevakningen av den – har gått igenom något likartat, även om det skedde 30 år tidigare. Visst hade människor i alla tider njutit av allt ifrån barder med luta till kammarmusik och storbandsjazz. Men när Little Richard, Elvis Presley, med flera, gjorde entré så inleddes inte bara ett nytt kapitel i musikens historia, utan en hel romansvit. Inte så mycket på grund av dessa herrar, utan för att tiden var mogen. Ungdomar blev helt plötsligt kommersiellt intressanta och kulturellt inflytelserika, vilket i någon mån har förändrat hela västvärlden. Nu har musiker och initierade kritiker i alla tider varit noggranna med att påpeka att bakom varje megastjärna fanns fem influenser och tio låtskrivare – de jättar på vilkas axlar Elvis och de andra fått förmånen att stå. Men det har inte förhindrat kanoniseringsprocessen.

Nu förekommer ordet ”kanonisering” vanligtvis i sin ursprungliga betydelse: religiös helgonförklaring. Men ska här förstås som den organiska process som mynnar ut i en kulturell kanon – en mer eller mindre officiell lista verk som anses vara de allra viktigaste och estetiskt mest fulländade i sin genre. Pratar man litterär kanon dyker namn som Moliére, Sofokles och Schiller upp. Sätter vi istället fokus på en populärmusikalisk dito så är den starkt färgad av rock-, pop-, blues- och soulmusik ifrån 50-, 60- och 70-talen. Som av en händelse har den stark slagsida mot kulturformens själva födelse.

Naturligtvis har detta till viss del naturliga förklaringar: Ju nyare något är, desto svårare blir det att förstå dess relevans för sin eftertid. Och när Beatles släppte sin Revolver fanns i princip tio år av populärmusik att jämföra med, varför det inte var lika trångt i kanon som när Arcade Fire släppte Neon Bible 40 år senare. Någonstans här skönjs en antydan till det problematiska i etablerade sanningar. Sanningar som till råga på allt kan vara svåra eller till och med läskiga att utmana.

Du som läser detta känner säkert igen tankemönstret ifrån spelens värld. Pac-Man och Donkey Kong födde det moderna spelandet, Super Mario Bros. gjorde mediet omöjligt att inte ta på allvar, Doom fick en hel genre uppkallad efter sig, med mer sentida milstolpekollegor som Half-Life och Halo. Så vad är det jag försöker säga, är det dags att sluta ta dessa spel på så stort allvar? Nja, visserligen kan det aldrig vara en dålig idé att ifrågasätta sanningar med relevanta frågor, men min poäng är denna: Jag är ett barn av 80-talet. Just en sådan konsensusperson som de fem männen ifrån mitt blygsamma tankeexperiment ovan. Jag är uppvuxen i, delformgivare av och i någon mån slav under dessa kanoniserade sanningar. Förvänta er inga kvantsprång i spelförståelse från mig.

Styr istället blicken till de där målbrottskämpande Youtube-videomakarna, din systerson och din dotter. Till alla de som med 15, 20 eller 30 års större distans till spelkritikens genesis har, om inte färre förutfattade meningar, så i varje fall andra förutfattade meningar. Reagera inte instinktivt med ogillande eller överlägsenhet när någon ifrågasätter storheten i Gradius eller aldrig har spelat Final Fantasy VII – ta istället tillfället i akt och se det som privilegium att ta del av tankar från någon med helt andra referensramar än dina. Det finns nämligen inget rätt eller fel vad gäller vilket år en person råkar vara född. Och lika lite som dagens musiker är genetiskt mindre kapabla än 60-talets så är tidernas bästa plattforms- skjutar- eller basketspel knappast skapat ännu. Inte på långa vägar. För att inte tala om hur framtiden hyser oändliga mängder spelkännare som, trots att de ännu inte är födda, kommer säga hundra gånger mer insiktsfulla saker om detta medium än du någonsin kommer göra. Jobbigt, va?