Tag Archives: Arbetarbladet

Det extremhögern inte förmår

25 Nov

Arbetarbladets engagerade chefredaktör Daniel Nordström skriver i ett blogginlägg om det högerextrema hatpartiet Svenskarnas Partis senaste aktion. Jag satt och funderade över vilket epitet jag borde välja framför partiets namn, en fråga som ju för övrigt dryftats på sistone i fallet Sverigedemokraterna. Jag bestämde mig dock för att vad jag eller någon annan än väljer att kalla SvP är det antagligen inte fråga om några överdrifter. Det finns gott fog för att kalla dem nazister, nynazister, fascister, högerextremister, nationalister, för att inte tala om rasister. Men för att inte halka in i några hårklyverier om politiska definitioner väljer jag att ta till fasta på det hat partiet vilar på. Vad själva slutmålet är för SvP vare sig vågar jag själv tänka på, eller tror att de själva har någon enighet kring, men vägen dit går uppenbarligen via hat av alla som inte är ljushyade antidemokrater.

I den aktuella kampanjen har partiet vänt sig emot det man på koordinerat vis ifrån hathögern brukar kalla ”svenskfientlighet”. Värt att tänka på för alla oss som inte vältrar oss i rasistiska tankedogmer om dagarna är då detta:

Svenskarnas parti själva vet inte vad de menar med begreppet svenskfientlighet.

Hur vet jag då detta? Jo, ingen av dem vet nämligen vad som avses med ”svenskhet”. Jag brukar roa mig med att fråga allehanda rasister vad de syftar på när de slänger sig med det och några närbesläktade begrepp. Jag tror att de själva vet med sig att det är lönlöst att ens försöka, varför de genast brukar ta till mothugg av typen ”sluta tramsa!”, som efter ytterligare något replikskifte gärna blir mer hotfullt. Lite som när jag för inte så länge sedan hotades med våld av en anonym högerextremist för att jag bad denne att svara på den enkla frågan ”Hur lyder din definition av ‘svensk’?”

En högerextrem nationalist vet att hen älskar Sverige, såsom det var förr. Mest troligt utan att veta när ”förr” var. Vidare är Sverige till för svenskarna. Men inkluderas romer, med anfäder ifrån svenskt 1600-tal i detta begrepp? Eller svenska judar vars släktingar flyttade hit på 1500-talet? Mest troligt inte. Rasisten känner ett instinktivt hat emot dessa grupper. De är mest troligt ”osvenska”. Men till sitt stora förtret lyckas inte rasisten sätta ord på den uppdelning av människor som utesluter dessa svenskar, men inkluderar mer nyligt införlivade svenskar, begåvade med mer fördelaktigt, ljust utseende. Det är sannerligen inte lätt att vara rasist.

I den mån det är intressant att dela upp folk utifrån nationalitet (det är sällan det) är naturligtvis medborgarskap den naturliga tillflyktsorten. Men rasister begår samma typ av djupt förankrade tankefel som sexister gör då de definierar kön utifrån föreställningar grundade på sociala påfund, snarare än biologi. De är dessutom minst lika fanatiska i sin eviga vilja att tillämpa dessa suddiga stämplar på folk. Om det hela stannade vid ett dylikt intellektuellt självmål av ”Brynäs – AIK”-proportioner hade vi också kunnat sätta punkt här. Samt möjligen skratta lite. Men nu förs denna galna retorik som bekant i kretsar som inte är främmande för att hota politiska motståndare eller organisera sig militäriskt.

Men minns i varje fall att varje gång du hör ordet ”svenskfientlighet” yttras i allvarliga sammanhang är det egentligen ”motstånd till mitt irrationella människohat” som avses. Amatörpsykologen inom mig misstänker att detta är någon form av spärr i hjärnan som skyddar jaget ifrån att konfronteras med att den egna världsbilden är ett luftslott. Det krävs ju som bekant inte mycket till begåvning för att hitta de enorma luckorna i rasisternas resonemang. Så om vi kan utesluta att eftersatt intellekt (helt och hållet) förklarar galenskapen, vad annat än undermedvetna spärrar återstår?

Annonser

Kan vi ställa några grundläggande krav?

1 Nov

Sofia Juvel, nöjeschef på Gävletidningen Arbetarbladet, skriver i ett blogginlägg från igår om sin redaktions beslut att inte bevaka det turnerande spektaklet Ladies’ Night (Evenemanget som sådant har tydligen missat apostrofen i sitt namn, men jag känner mig generös och bjuder dem på den). En ganska vettig ståndpunkt, kan jag tycka. Inte minst med anledning av den förmodade artistiska kvalitén, är min högst individuella ståndpunkt (Juvel är dock tydlig med att lyfta fram att detta inte spelar in i redaktionens beslut – en ståndpunkt som känns rimlig, ur ett redaktionellt perspektiv).

Jag tänker inte ägna någon ytterligare tid att skriva om sakfrågan. Mitt fokus hamnar istället på läsarkommentarerna. I skrivande stund räknar jag till 11 positiva och 12 negativa kommentarer. Ha då i åtanke att jag – klokt eller ej – bestämt mig för att binärt klassificera samtliga kommentarer på detta vis. Där fanns nämligen något enstaka tveksamt fall. Nå, kommentarerna ser ut att godkännas i högt tempo för tillfället, så antalet har säkert ökat betydligt när jag publicerar detta.

Jag har väl egentligen inte så mycket att säga om folks ogillande av blogginlägget som sådant. Visst kan jag tycka det är obegripligt att det finns människor som inte skriver under på snart sagt vartenda ord i texten, men folk tycker ju som bekant olika, oavsett om samtalsämnet är Palestinafrågan eller om huruvida man bör tvångsmata föräldralösa pandaungar med infångade peruanska gatubarn.

Nej, det som istället fångar min uppmärksamhet, trots att ser det upprepas till leda så snart jag kastar mig in i någon form av diskussionstråd på det intrikata nätverk av piratkopieringsmaskiner vi kallar ”internet”, är sandlådenivån på mothuggen. Ett av de kritiska inläggen är hyggligt välformulerat, även om jag tycker att resonemanget har klara brister. Ytterligare något annat har ett anslag som hade kunnat bytas ut till vettig kritik. Resten av den uppiskade folkliga upprördheten är istället av typen:

”Vilken fjant du är!”

”Du är ful”

”Vilken vänsterpropaganda”

”Detta är skrattretande”

Och någonstans tänker jag att kanske borde jag ta mig uppgiften att plocka upp lans och banér tillhörandes landets svensklärarkår och bildligt sparka bakut i form av följande frustrerande skara ord: Ska det vara så jävla svårt att argumentera för sin sak? Att ta sig åtminstone ett par minuter till att försöka mejsla ut vad man menar, så att en utomstående förstår?

Jag tror nämligen att kommentarsfälten och den ständigt närvarande, påpassade och disktuerade journalistiken i grund och botten är något positivt. Men en sliten klyscha låter att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nå, ingen internetdiskussion är heller bättre än dess svagaste inlägg, något förenklat. Det är nämligen alltid en lågoddsare att just dessa inlägg är de som delar av diskussionen i, gärna ointressanta, sidospår som stjäl behövligt fokus ifrån den ursprungliga rubriken.

Är det verkligen så illa ställt med gemene man att hen inte kan skriva en någotsånär argumenterande text? Någon kanske invänder med att ”Folk brukar sällan argumentera särskilt elokvent för sin sak i muntliga diskussioner heller” och visst, det är tveklöst sant. Skillnaden är dock milsvid mellan den omedelbara kommunikation som kännetecknar det talade ordet och med det skrivna ord som medför privilegiet att redigera, sudda, skriva om och läsa igenom innan man trycker på ”skicka”. Hur jävla svårt kan det vara?

Hen – ett gott litet exempel

30 Apr

Jag tänker inte orda särskilt mycket om det lilla pronomenet hen eftersom mycket av den så kallade debatten om ordet är på så fruktansvärt låg nivå att den är helt ointressant för mig att ge mig in i (igen). Debatt eller inte så upplever jag att ordet är kraftigt underutnyttjat, kanske framför allt inom journalistiken. Visst, fortfarande finns en air av ställningstagande kvar när någon drar till med ett hen, men samtidigt är det svårt att blunda för hur praktiskt ordet är i vardaglig, löpande text. Jag blev därför positivt överraskad av att ordet använts på ett alls inte konstlat sätt i en artikel i Arbetarbladet där skribenten Johanna Hejdenberg skriver om en mindre skandal vid Högskolan i Gävle. Det första stycket i brödet lyder:

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som hen varken varit behörig för eller antagits till.

Det är ju precis så där det ska se ut: diskret och självklart. Som det mest lämpade valet för det aktuella uppdraget. Helt klart finns en tydlig poäng i att inte signalera könet på personen i fråga, lika lite som man berättar om ålder, etnicitet, BMI eller annat. Andra, redan existerande omskrivningar då? Tja, testa själv att läsa följande meningar.

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som han eller hon varken varit behörig för eller antagits till.1

samt

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som han/hon varken varit behörig för eller antagits till.2

och

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som vederbörande varken varit behörig för eller antagits till.3

och även

Den anställda har haft behörighet att göra registreringar i det studieadministrativa systemet Ladok och misstänks ha skrivit in sig själv på kurser som denne varken varit behörig för eller antagits till.4

Personligen upplever jag (1) som något rörig. ”Hen” innehåller samma information men är mer koncist. Samma sak gäller (2) med det tillägg att det försämrar flytet att blanda in annat än bokstäver i löpande text. Alternativ (3) har i min mening helt fel tonläge. ”Vederbörande” är ett vackert, moget ord som väl kommer till pass vid många tillfällen. Jag tycker dock inte att nyhetstext är ett av dessa. Här eftersöker jag istället något klart mer informellt. Däremot rimmar (4) ganska väl med mitt språköra. Jag skulle nog läsa texten ungefär likadant, rent språkligt, om ”denne” använts istället för ”hen”. Något som i sig är härligt, för vilken skribent gläds inte åt att ha fler synonymer till sitt förfogande?