Tag Archives: Jonas Elfving

Det är väl inte detta vi behöver

27 Nov

Jag skrev för ett par veckor sedan lite om hur jag ser på spel och spelkritik. Då nämnde jag bland annat hur dagens spelkritiker sannolikt inte kommer utföra någon dramatisk omsadling och göra något helt annat. Kanske hade jag fel i det. Idag förkunnade nämligen mångårige spelkritikern Johan Hallstan att han tar ett karriärmässigt sidosprång (märk väl: inget snedsprång, värderingar av den typen tycker jag vi kan lämna därhän.) i form av ett jobb hos PR-byrån Hero Kommunikation.

Tidigare har framträdande speljournalister som Thomas Wiborgh och Jonas Elfving tagit liknande steg och börjat arbeta med kommunikation hos spelstudios (Avalanche, respektive Dice).

Samtliga verkar fortfarande inom spelbranschen, så visst, ”att göra något helt annat” är det väl inte tal om. Men möjligen kan man spekulera i om denna utveckling ändå inte är en smula dramatisk. Kanske inte på det personliga planet. Jag kan möjligen tänka mig att anställningsvillkoren blivit bättre för samtliga tre. Att bytet av yrkesroll dessutom reflekterar såväl en vilja att prova på något nytt som en nyfikenhet på att utveckla andra sidor hos sig själva nästan utgår jag ifrån. Det är därför svårt att inte vara glad å Johans, Thomas och Jonas vägnar. Men låt mig också lufta några små bekymmer för branschen i övrigt:

För hur mycket symbios som än må förekomma mellan spelutgivarnas PR-avdelningar och tidningarnas journalister så finns där en inneboende intressekonflikt vad gäller syftet och formerna för informationsflödet. De stora speldrakarna har naturligtvis sällan annat i kikaren än att framställa de egna produkterna och varumärkena i bästa möjliga dager, för att på så vis maximera intäkterna. Åtminstone på kort sikt, långsiktigheten är det värre ställt med. Spelmedierna å andra sidan har en roll som innefattar korrekt, vederhäftig, granskande – samt påfallande ofta underhållande – rapportering ifrån och sovrande av informationsflödet. För att inte tala om att där det är möjligt själva gräva fram sådant som inte kommuniceras i de sedvanliga kanalerna.

Det här samspelet – i teorin ömsom eldig tangodans, ömsom tungviktssluggerfest – tenderar dock att allt för ofta att resultera i en större mängd tango och en boxningsduell som fått minskat utrymme och förbytts i en illa orkestrerad wrestlingpastisch. Olika spelmedier är naturligtvis olika bra på att hålla sig till en relevant yrkesmässig linje, men i helhet skulle branschen må bra av en något nedtonad fanzineartad idoldyrkan och än viktigare, en mer kritisk hållning till sin danspartner. Stora bovar i sammanhanget är klickjakten och ängslan efter att hamna på tidsmässig efterkälke, vilka båda leder till mindre kritisk hållning gentemot spelutgivarnas kommunikatörer, vilket bland annat manifesteras i en enorm mängd information som går ifrån pressreleaser via media och därefter nästan oredigerade till läsarna. Det är alltså långt ifrån alltid så kallade rewrites som ligger bakom att nyheter påfallande ofta ser likadana ut på olika sajter.

Jag hoppas kunna dyka ner djupare i den frågeställning i ett kommande inlägg. Låt mig ändå sammanfatta min syn på det hela som något bister men med visst framtidshopp. Dock har detta framtidshopp fått sig ytterligare en liten törn idag. Jag som konsument och sociala medier-tyckare är högst betjänt av skickliga speljournalister som kan sålla ut det viktiga ur ett kraftigt PR-ifierat flöde uttalanden och som kan ställa de där oväntade frågorna eller via krönikor kan blottlägga potthålen på spelmediets autostrada. Just därför sitter jag här och känner mig glad för Johan Hallstans skull, en person jag för övrigt aldrig träffat, men samtidigt också en smula bedrövad över att journalistlaget tappat en spelare till en redan starkare motståndare.

Annonser

Snabbt avklarat

1 Maj

Här tänkte jag skriva ett långt och fröjdigt inlägg om den nya poddcasten Avklarat men eftersom jag inte lyckas bestämma mig för om jag tycker det stavas ”poddcast” eller ”podcast” på svenska känner jag mig låst. Jag vill nog tycka att varianten med dubbel-d känns mest svensk. Vi brukar ju traditionellt göra så med låneord i svenskan, att bibehålla det utrikiska uttalet så gott det går och anpassa stavningen därefter. Jämför t.ex hur engelskan och svenskan hanterar franskans toilette. I Sverige tyckte man tydligen ”Vi vill uttala det som fransmännen, då borde det stavas toalett” medan engelsmännen lånade in ordet med bibehållen stavelse och tänkte ”Nu har vi ett ord som stavas toilette i vårt språk – hur borde man uttala det?”. Sedermera förenklade ju engelsmännen stavningen till toilet, men det är bara ytterligare ett tecken på deras totala väsensskildhet från allt som är gott, samt deras kulturella insignifikans. … Okej, jag gick kanske lite väl långt där, jag gillar egentligen engelsmän och engelska, massor.

Men i alla fall, poängen är att det är osvenskt (I betydelsen ”inte i linje med hur svenska språket i regel fungerar”, inte i den Sverigedemokratiska betydelsen ”brottsligt förhatiskt”) att utgå ifrån att ett låneord måste bibehålla ursprungsstavningen. Men det är klart, ibland ska det ju göra det. Och visst hade jag en del problem med ”webb” till en början. Men utgångspunkten bör vara att stava orden ungefär såsom de hade stavats om de vore ursvenska [Viktigt meddelande till Ulf Nilson: Om du läser detta beror det på att du stavade pursvenska fel i din senaste googling. Det vill säga, om du alls nyttjar moderniteter som Google.]. Så var hamnar vi då med det här radioformatet gjort för att tas med på mobila enheter? Tja, min ambivalens grundar väl sig i att båda varianterna faktiskt känns som att de funkar. Men jag vill nog ändå förorda poddcast då den andra varianten, podcast, möjligen skulle kunna uttalas med långt ‘o’ av någon som är 120 grader fasförskjuten med samtiden [Är du fortfarande här, Ulf?].

Så, i alla fall. Lyssna gärna på Avklarat. Den är något så ovanligt som en poddcast singerad två män i trettioårsåldern som bor i Stockholm. Nej men ironi åsido, upphovsmännen är naturligtvis väl införstådda med hur den typiska podden ser ut och pratar faktiskt om detta i det första avsnittet. ”Upphovsmännen” är i detta fall min före detta tv-spelsjournalistkollega Jonas Elfving och hans polare Johan Norberg (Nej, inte den Johan Norberg, cue Office Space-referenser). Jag gillar upplägget av främst två anledningar. Dels så är avsnitten åtminstone hittils behagligt korta. På cirka 20 minuter vardera är de något av en poddcasternas Tintin-album i en värld av ryska romanklossar. Dessutom lovar de dyrt och heligt att vara fullständigt uttömmande för varje behandlat ämnesområde så att vi aldrig behöver höra dem prata om samma sak fler gånger – samtidigt som de alltså bygger upp ett referensbibliotek av sina egna tankar och samtal kring en lång rad ämnen. Ytterligare ett gott betyg är förresten att jag flera gånger kände att jag ville dyka in i diskussionen. T.ex för att prata om Jürgen Habermas eller Gävle.

Två avsnitt finns hittills ute så det är perfekt läge att hoppa på tåget!

Adressen, än en gång.