Tag Archives: Northern Lad

Två som blev 50

31 Dec

Jag tänkte runda av 2013 med att uppmärksamma två kulturskapande personer som har betytt ganska mycket för mig, inte just i år kanske, men under väldigt lång tid. Två personer som av en slump båda fyllde 50 år under året som gått, men som av olika anledningar inte fick något gratulationskort signerat mig i sin brevlåda på den stora dagen. Men det är väl aldrig för sent att skicka någon en liten, men kärleksfull hälsning?

Rieko Kodama, Japan
Speldesigner och 50-åring sedan den 23 maj

Kodama började på Sega för nästan 30 år sedan och gjorde sig initialt ett namn som grafisk karaktärsdesigner. Men med tid och framgångar växte dock ansvaret till att inkludera såväl författande som producentroller. Hennes produktion har mattats av betänkligt på senare år och karriären mådde väl egentligen bäst under 80-talet och fram till det tidiga nittiotalet, där hon nådde sina största publika framgångar via en framskjuten roll i det team som gav spelvärlden en blå igelkott vid namn Sonic.

Mina främsta Kodama-relaterade minnen är dock sammankopplade med Phantasy Star, en serie hon designade, utvecklade och sjösatte och som kom att tillhöra pionjärerna vad gäller japanska rollspel. Särskilt sett till hur tidigt de översattes och släpptes här i väst. Jag förstod från början knappt vad jag gjorde i det första Phantasy Star. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag väl var åtta år eller så, och inte hade spelat något i närheten så avancerat tidigare. Följden blev ett inbyte på TV-spelsbörsen och ett uppehåll på… jag vet inte, ett par år kanske? innan dess att jag inte längre kunde stå emot nyfikenheten längre. Jag skaffade mig alltså ett nytt begagnat exemplar och kastade mig in i den så typiskt japanska blandningen mellan yxor och lasergevär, där hjältinnan Alis ledde den talande katten Myau, magikern Noah och den väldige Odin emot den mörka kraften, Dark Falz (skulle väl vara Dark Force, kan en tänka) på planeterna Palma, Dezoris och Motavia.

Jag förstod det naturligtvis inte då, men Phantasy Star blev det första i en oändlig rad rollspel, både japanska och västerländska, som jag skulle komma att plöja igenom. Främst under mina tonår. Och i någon mån är väl också ”mitt första” lätt att jämföra allt nytt som dyker upp. Något som inte minst stämmer för Kodamas eget Skies of Arcadia, som släpptes år 2000 och väl egentligen markerar slutet för hennes verkligt intressanta produktion. ”Hittills”, kostar jag väl på mig att säga. 50 år är ingen ålder för en speldesigner. Och ja, omslaget till Phantasy Star ger mig fortfarande rysningar:

Nå nå. Raskt vidare.

Tori Amos, USA
Musiker/halvgud, 50-åring sedan den 22 augusti

Om jag någon gång ibland hävt ur mig fina ord om Rieko Kodama på internet, i senakvällsdiskussioner och annorstädes så är det ingenting mot all den kärlek som den fysiskt nätta pastorsdottern med en röst som kan försätta berg har fått emotta (och inte en endaste gång har hon tackat mig personligen, *fnys*) ifrån den här pennan. Jag har inte bara i glada utspel förkunnat att hon är den sexigaste varelse som någonsin existerat – inte så mycket för sitt utseende som för sin enastående talang, utstrålning och integritet – och utsett (med all upptänklig, tillhörande dramatik) Winter till tidernas bästa låt. Jag har också, oftare än jag kanske skulle vilja erkänna, beklagat mig för olyckliga förbipasserande över att jag aldrig fått se henne uppträda. Av någon anledning verkar hon sky Sverige såsom falska toner skyr hennes hals, men jag har åtminstone gjort några halvhjärtade planer på att resa till Danmark, England och någonmerstans för att se henne. Förhoppningvis är det värt något.

I likhet med många andra artister upplever jag att Amos solodebut, Little Earthquakes som den heter i hennes fall, representerar den självklara toppen i hennes konstnärliga produktion. I en värld med Spotify finns faktiskt inga ursäkter för att inte ha lyssnat den skivan sönder och samman. Om några sådana ursäkter nu någonsin existerat. Avslutningsvis, ett litet låttips och ett intervjudito. Se dem i ordning.

Må ni leva i 50 år till, nej vad fan – vi säger 60 år till, käraste Rieko och Tori!