Två som blev 50

31 Dec

Jag tänkte runda av 2013 med att uppmärksamma två kulturskapande personer som har betytt ganska mycket för mig, inte just i år kanske, men under väldigt lång tid. Två personer som av en slump båda fyllde 50 år under året som gått, men som av olika anledningar inte fick något gratulationskort signerat mig i sin brevlåda på den stora dagen. Men det är väl aldrig för sent att skicka någon en liten, men kärleksfull hälsning?

Rieko Kodama, Japan
Speldesigner och 50-åring sedan den 23 maj

Kodama började på Sega för nästan 30 år sedan och gjorde sig initialt ett namn som grafisk karaktärsdesigner. Men med tid och framgångar växte dock ansvaret till att inkludera såväl författande som producentroller. Hennes produktion har mattats av betänkligt på senare år och karriären mådde väl egentligen bäst under 80-talet och fram till det tidiga nittiotalet, där hon nådde sina största publika framgångar via en framskjuten roll i det team som gav spelvärlden en blå igelkott vid namn Sonic.

Mina främsta Kodama-relaterade minnen är dock sammankopplade med Phantasy Star, en serie hon designade, utvecklade och sjösatte och som kom att tillhöra pionjärerna vad gäller japanska rollspel. Särskilt sett till hur tidigt de översattes och släpptes här i väst. Jag förstod från början knappt vad jag gjorde i det första Phantasy Star. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag väl var åtta år eller så, och inte hade spelat något i närheten så avancerat tidigare. Följden blev ett inbyte på TV-spelsbörsen och ett uppehåll på… jag vet inte, ett par år kanske? innan dess att jag inte längre kunde stå emot nyfikenheten längre. Jag skaffade mig alltså ett nytt begagnat exemplar och kastade mig in i den så typiskt japanska blandningen mellan yxor och lasergevär, där hjältinnan Alis ledde den talande katten Myau, magikern Noah och den väldige Odin emot den mörka kraften, Dark Falz (skulle väl vara Dark Force, kan en tänka) på planeterna Palma, Dezoris och Motavia.

Jag förstod det naturligtvis inte då, men Phantasy Star blev det första i en oändlig rad rollspel, både japanska och västerländska, som jag skulle komma att plöja igenom. Främst under mina tonår. Och i någon mån är väl också ”mitt första” lätt att jämföra allt nytt som dyker upp. Något som inte minst stämmer för Kodamas eget Skies of Arcadia, som släpptes år 2000 och väl egentligen markerar slutet för hennes verkligt intressanta produktion. ”Hittills”, kostar jag väl på mig att säga. 50 år är ingen ålder för en speldesigner. Och ja, omslaget till Phantasy Star ger mig fortfarande rysningar:

Nå nå. Raskt vidare.

Tori Amos, USA
Musiker/halvgud, 50-åring sedan den 22 augusti

Om jag någon gång ibland hävt ur mig fina ord om Rieko Kodama på internet, i senakvällsdiskussioner och annorstädes så är det ingenting mot all den kärlek som den fysiskt nätta pastorsdottern med en röst som kan försätta berg har fått emotta (och inte en endaste gång har hon tackat mig personligen, *fnys*) ifrån den här pennan. Jag har inte bara i glada utspel förkunnat att hon är den sexigaste varelse som någonsin existerat – inte så mycket för sitt utseende som för sin enastående talang, utstrålning och integritet – och utsett (med all upptänklig, tillhörande dramatik) Winter till tidernas bästa låt. Jag har också, oftare än jag kanske skulle vilja erkänna, beklagat mig för olyckliga förbipasserande över att jag aldrig fått se henne uppträda. Av någon anledning verkar hon sky Sverige såsom falska toner skyr hennes hals, men jag har åtminstone gjort några halvhjärtade planer på att resa till Danmark, England och någonmerstans för att se henne. Förhoppningvis är det värt något.

I likhet med många andra artister upplever jag att Amos solodebut, Little Earthquakes som den heter i hennes fall, representerar den självklara toppen i hennes konstnärliga produktion. I en värld med Spotify finns faktiskt inga ursäkter för att inte ha lyssnat den skivan sönder och samman. Om några sådana ursäkter nu någonsin existerat. Avslutningsvis, ett litet låttips och ett intervjudito. Se dem i ordning.

Må ni leva i 50 år till, nej vad fan – vi säger 60 år till, käraste Rieko och Tori!

Annonser

Secret Santa 2013

20 Dec

Snabb sammanfattning för den oinvigde: Reddit är en av världens mest besökta webbplatser och är kort sammanfattat en enorm länksamling, där användare röstar upp eller ner varandras bidrag, vilka är sorterade efter oräkneliga kategorier (”subreddits”). Jag är själv ingen extremt inbiten användare ”redditör” men både skriver och läser halvmycket i perioder. I år var dessutom första året som jag ställde upp i sajtens stora, nej obegripligt skitstora julklappsbyte, Secret Santa.

Det går kortfattat ut så att man anmäler sitt intresse och sedan lottas ihop med andra Secret Santas (man köper till en person och får en gåva ifrån en annan). För egen del var båda mina ihopparningar ifrån Ohio, vilket kanske kan roa någon läsare med stort intresse för sammanträffanden och ikväll kunde jag slutligen hämta ut min julklapp. Jag hade lämnat en del information om mig själv, bland annat Reddit- och Facebook-konton där min välgörare fritt kunde snoka runt. Men hon ställde också en del frågor – anonymt, märk väl, för att bättre kalibrera sitt inköp. Hon verkade i största allmänhet vara ambitiös och påhittig, så förväntningarna var verkligen på topp från den dag i förra veckan då jag fick veta att min julklapp var på väg. Inte tonades de heller ner av att jag igår, hemkommen för sent och med för trött son för att hinna hämta ut paketet, såg att paketet vägde över fem kilo!

Så här efter att ha öppnat, undersökt, fotograferat och provsmakat det generösa innehållet är ändå det bestående intrycket att all tankemöda som låg bakom trumfar allt. Själva öppnandet blev snabbt en liten ceremoni, då det överst i paketet låg ett papper som löd som följer:

Hi Christofer,

Before you read this, if you’re able, go to Youtube and play ”Somewhere Over the Rainbow” by Israel Kamakawiwo’ole.

Now that you hopefully have a nice soundtrack going, Merry Christmas! I hope you enjoy everything here. If you haven’t opened up the packages yet, do that first, and then read on for some more notes about why I’ve picked these things for you. I will skip to the next page to avoid spoilers.

Sagt och gjort.

Ivrigt påhejad av familj och svägerskor och med hjälp av en allt piggare elvaåring gick jag sedan igenom lådan i maklig takt i vad som kan vara det mest barndomsjulaftonsliknande jag upplevt sedan, ptja, barndomens julaftnar. I bilden nedan syns ju alla de fantastiska, spännande, goda eller roliga prylar som köptes inte bara med mig utan med hela min familj i åtanke. Det var dock de övriga två pappren med tankegångar bakom köpen, beskrivningar av hennes barns engagemang, tankar om Sverige och tusen andra saker (för att att inte tala om de gulliga post-it-lapparna!) som lyfte det hela till en sådan otrolig nivå. Jag är så oerhört rörd och var detta även innan jag drack upp en souvenirflaska med björnbärsbourbon.

Ukulelen och låten då? Tja, jag nämnde i en formulärfråga att jag alltid önskat att jag kunde spela ett instrument. Så nu ska jag tydligen lära mig. Oerhört häftigt!

secrent santa 2013

Wesley Stace, eller omedelbar kärlek

10 Dec

a-boylan-harding

En av de stora sorgerna i mitt liv på sistone är att jag inte haft viljan, energin eller det där naturliga drivet att konsumera ny musik. Ibland knappt ens gammal. Det fanns en tid då jag skulle rädda min Ipod först ur ett brinnande hem och när världens bästa tidning i mitt tycke hette Sonic. Nå, jag känner fortfarande att Sonic är det bästa som finns att tillgå i tryck, eftersom inget jag börjat läsa på sistone kunnat mäta sig med de nummer jag alltid plöjde igenom, gång på gång, innan denna min tillvaros mörka medeltid.

När jag tänker på och längtar efter ny musik är det dock fortfarande påfallande ofta Sonic som blir föremål för mitt begär. Om än oftast på webb eller Twitter. Igår drabbades jag så av en underbar energikick i form av ett sug efter nämnda redaktions årsbästalistor. Inte för att jag vill ”lyssna ikapp” och kunna framstå som en helt vanlig, flitig musiklyssnare i sociala sammanhang, utan för att jag inte kan tänka mig ett bättre koncentrat av musiktips som är både aktuella och sannolikt bra. Sagt och gjort. Jag hittade uppskattningsvis en miljard skivtips och har nu börjat lyssna på de mest spännande.

Jag hann dock inte längre än till det tredje eller fjärde valet innan jag helt tappade lusten att fortsätta leta vidare. Glädjande nog beror detta inte på ett lika hastigt slocknat som uppvaknat sug efter ny musik – tvärt om är jag om möjligt ännu hungrigare än igår på nästa platta – nej, jag har bara fallit pladask för Wesley Stace. Här skulle jag kunna skriva några paragrafer nygooglad och -wikipediad kunskap om honom, men det vore så jävla ogenuint av mig. Jag tänker heller inte försöka beskriva hans musik. Istället lär jag få tillfälle att återkomma.

Och det häftigaste av allt? Jag har börjat känna mig trött, nästan utled på gitarrmusik. Faktiskt tänkte jag det under lyssnandet på Sleighbells ”Bitter Rivals”, som var skivan jag lyssnade på innan. Också den gav ett riktigt bra första intryck, förresten. Men sen hinner Wesley Stace ungefär en minut på sitt självbetitlade album innan jag känner att hans röst, mjuka komp och fantastiska texter är allt jag någonsin behövt. Coolt utav bara helvete.

Och vet ni? Jag tror jag ska teckna mig en prenumeration på Sonic. Tacka Jud Cost för det.

Det är väl inte detta vi behöver

27 Nov

Jag skrev för ett par veckor sedan lite om hur jag ser på spel och spelkritik. Då nämnde jag bland annat hur dagens spelkritiker sannolikt inte kommer utföra någon dramatisk omsadling och göra något helt annat. Kanske hade jag fel i det. Idag förkunnade nämligen mångårige spelkritikern Johan Hallstan att han tar ett karriärmässigt sidosprång (märk väl: inget snedsprång, värderingar av den typen tycker jag vi kan lämna därhän.) i form av ett jobb hos PR-byrån Hero Kommunikation.

Tidigare har framträdande speljournalister som Thomas Wiborgh och Jonas Elfving tagit liknande steg och börjat arbeta med kommunikation hos spelstudios (Avalanche, respektive Dice).

Samtliga verkar fortfarande inom spelbranschen, så visst, ”att göra något helt annat” är det väl inte tal om. Men möjligen kan man spekulera i om denna utveckling ändå inte är en smula dramatisk. Kanske inte på det personliga planet. Jag kan möjligen tänka mig att anställningsvillkoren blivit bättre för samtliga tre. Att bytet av yrkesroll dessutom reflekterar såväl en vilja att prova på något nytt som en nyfikenhet på att utveckla andra sidor hos sig själva nästan utgår jag ifrån. Det är därför svårt att inte vara glad å Johans, Thomas och Jonas vägnar. Men låt mig också lufta några små bekymmer för branschen i övrigt:

För hur mycket symbios som än må förekomma mellan spelutgivarnas PR-avdelningar och tidningarnas journalister så finns där en inneboende intressekonflikt vad gäller syftet och formerna för informationsflödet. De stora speldrakarna har naturligtvis sällan annat i kikaren än att framställa de egna produkterna och varumärkena i bästa möjliga dager, för att på så vis maximera intäkterna. Åtminstone på kort sikt, långsiktigheten är det värre ställt med. Spelmedierna å andra sidan har en roll som innefattar korrekt, vederhäftig, granskande – samt påfallande ofta underhållande – rapportering ifrån och sovrande av informationsflödet. För att inte tala om att där det är möjligt själva gräva fram sådant som inte kommuniceras i de sedvanliga kanalerna.

Det här samspelet – i teorin ömsom eldig tangodans, ömsom tungviktssluggerfest – tenderar dock att allt för ofta att resultera i en större mängd tango och en boxningsduell som fått minskat utrymme och förbytts i en illa orkestrerad wrestlingpastisch. Olika spelmedier är naturligtvis olika bra på att hålla sig till en relevant yrkesmässig linje, men i helhet skulle branschen må bra av en något nedtonad fanzineartad idoldyrkan och än viktigare, en mer kritisk hållning till sin danspartner. Stora bovar i sammanhanget är klickjakten och ängslan efter att hamna på tidsmässig efterkälke, vilka båda leder till mindre kritisk hållning gentemot spelutgivarnas kommunikatörer, vilket bland annat manifesteras i en enorm mängd information som går ifrån pressreleaser via media och därefter nästan oredigerade till läsarna. Det är alltså långt ifrån alltid så kallade rewrites som ligger bakom att nyheter påfallande ofta ser likadana ut på olika sajter.

Jag hoppas kunna dyka ner djupare i den frågeställning i ett kommande inlägg. Låt mig ändå sammanfatta min syn på det hela som något bister men med visst framtidshopp. Dock har detta framtidshopp fått sig ytterligare en liten törn idag. Jag som konsument och sociala medier-tyckare är högst betjänt av skickliga speljournalister som kan sålla ut det viktiga ur ett kraftigt PR-ifierat flöde uttalanden och som kan ställa de där oväntade frågorna eller via krönikor kan blottlägga potthålen på spelmediets autostrada. Just därför sitter jag här och känner mig glad för Johan Hallstans skull, en person jag för övrigt aldrig träffat, men samtidigt också en smula bedrövad över att journalistlaget tappat en spelare till en redan starkare motståndare.

På bröstfronten intet nytt

25 Nov

Jag önskar att jag kunde inleda denna text med en stor utläggning om hur Günther Wallraff är min stora idol och hur jag i år, ja nästan decennier har längtat efter en chans att med list och skärpa infiltrera någon hemlig organisation, i ivrig jakt på ett stort avslöjande. Men, nej. Jag tillbringade visserligen hela lördagen som en högst delaktig part i något så typiskt kvinnligt som en möhippa. Men jag skulle ljuga om jag varit med om en dramatisk, livsomvälvande upplevelse.

I själva verket var resonemanget bakom mitt deltagande väldigt enkelt: Sara ska gifta sig med Markus. Jag är Saras vän. Alltså passar jag bäst in på möhippan. Könsroller är trams.

Min första reaktion var dock mer tveksam än jag nu ger sken av. Inte så mycket av rädsla att ha tråkigt eller inte passa in. Men kanske till viss del ändå för att de tjejer jag inte träffat tidigare kanske skulle känna sig lite berövade på sin heldag i de dubbla x-kromosomernas tecken. En fullt rimlig reaktion i sådana fall, kan jag tycka, även om jag inte hade resonerat så för egen del. Nå, det lilla tvivlet byttes ganska snart mot ett ”Hur ofta får man egentligen en sådan här chans?” och ytterligare lite senare till ett något mindre dramatiskt ”Yay, en trevlig dag och kväll med bra människor”.

Så när du, Googlebrukande socialantropolog ifrån 2071 söker igenom bloggar ifrån det tidiga 2000-talet i jakt på könsidentiteternas upplösning och ett första steg mot det postpatriarkala Gehenna du kallar ”idag” läser detta, dra inte för stora växlar på dessa enkla ord. Det är faktiskt utomordentligt odramatiskt för män och kvinnor att umgås. I själva verket kan jag, trots min blygsamma erfarenhet ifrån båda delar, tycka att möhippor verkar ha ganska mycket gemensamt med svensexor: Ett tiotal personer i 30-årsåldern spenderar stora delar av dagen instoppade i bilar och fyller ut resten av tiden med skratt och alkohol. Visst, öl och vin förekommer i lite olika proportioner på de två, men på plats finns alltid fem personer du känner väl och en udda filur med utmärkande ansiktsbehåring. Åtminstone är det så jag minns dessa tillställningar.

Så vad gjorde vi mer konkret i lördags? Och framför allt, vad gjorde den blivande bruden?

Äsch, det vanliga. Baka lite margherita med oxfilé här, gå på kräftskiva iförd krabbdräkt där.

Själv njöt jag för det mesta. Även om ”smyckestillverkning” inte lyckades motsvara de lågt ställda förväntningarna. Bäst blev istället kvällen. Givetvis. Självklart. Det hela påminde mycket om delar av sällskapets legendariska ”vin och älta”-kvällar, fast med mindre ältande och med mer skratt. Och faktiskt, att försöka hänga med i svängarna när en skvadron småbarnsmammor pratar förlossning och amning är inte så svårt. Då var det, enligt min ringa mening, lite knepigare att hålla jämna steg när heminredning och -renovering stod på dagordningen. Hoppas nu bara att min lycka lyckas lysa igenom viljan att försöka sätta in min upplevelse ur sitt odramatiska sammanhang, för skoj, det var det verkligen. Till skillnad från min blogg, som tydligen är ”sjukt tråkig och bara handlar om spel”.

Wow,märkte just min ”lycka lyckas lysa”-allitteration. Nåja, bäst att sätta punkt. En vill ju inte verka långrandig.

Det extremhögern inte förmår

25 Nov

Arbetarbladets engagerade chefredaktör Daniel Nordström skriver i ett blogginlägg om det högerextrema hatpartiet Svenskarnas Partis senaste aktion. Jag satt och funderade över vilket epitet jag borde välja framför partiets namn, en fråga som ju för övrigt dryftats på sistone i fallet Sverigedemokraterna. Jag bestämde mig dock för att vad jag eller någon annan än väljer att kalla SvP är det antagligen inte fråga om några överdrifter. Det finns gott fog för att kalla dem nazister, nynazister, fascister, högerextremister, nationalister, för att inte tala om rasister. Men för att inte halka in i några hårklyverier om politiska definitioner väljer jag att ta till fasta på det hat partiet vilar på. Vad själva slutmålet är för SvP vare sig vågar jag själv tänka på, eller tror att de själva har någon enighet kring, men vägen dit går uppenbarligen via hat av alla som inte är ljushyade antidemokrater.

I den aktuella kampanjen har partiet vänt sig emot det man på koordinerat vis ifrån hathögern brukar kalla ”svenskfientlighet”. Värt att tänka på för alla oss som inte vältrar oss i rasistiska tankedogmer om dagarna är då detta:

Svenskarnas parti själva vet inte vad de menar med begreppet svenskfientlighet.

Hur vet jag då detta? Jo, ingen av dem vet nämligen vad som avses med ”svenskhet”. Jag brukar roa mig med att fråga allehanda rasister vad de syftar på när de slänger sig med det och några närbesläktade begrepp. Jag tror att de själva vet med sig att det är lönlöst att ens försöka, varför de genast brukar ta till mothugg av typen ”sluta tramsa!”, som efter ytterligare något replikskifte gärna blir mer hotfullt. Lite som när jag för inte så länge sedan hotades med våld av en anonym högerextremist för att jag bad denne att svara på den enkla frågan ”Hur lyder din definition av ‘svensk’?”

En högerextrem nationalist vet att hen älskar Sverige, såsom det var förr. Mest troligt utan att veta när ”förr” var. Vidare är Sverige till för svenskarna. Men inkluderas romer, med anfäder ifrån svenskt 1600-tal i detta begrepp? Eller svenska judar vars släktingar flyttade hit på 1500-talet? Mest troligt inte. Rasisten känner ett instinktivt hat emot dessa grupper. De är mest troligt ”osvenska”. Men till sitt stora förtret lyckas inte rasisten sätta ord på den uppdelning av människor som utesluter dessa svenskar, men inkluderar mer nyligt införlivade svenskar, begåvade med mer fördelaktigt, ljust utseende. Det är sannerligen inte lätt att vara rasist.

I den mån det är intressant att dela upp folk utifrån nationalitet (det är sällan det) är naturligtvis medborgarskap den naturliga tillflyktsorten. Men rasister begår samma typ av djupt förankrade tankefel som sexister gör då de definierar kön utifrån föreställningar grundade på sociala påfund, snarare än biologi. De är dessutom minst lika fanatiska i sin eviga vilja att tillämpa dessa suddiga stämplar på folk. Om det hela stannade vid ett dylikt intellektuellt självmål av ”Brynäs – AIK”-proportioner hade vi också kunnat sätta punkt här. Samt möjligen skratta lite. Men nu förs denna galna retorik som bekant i kretsar som inte är främmande för att hota politiska motståndare eller organisera sig militäriskt.

Men minns i varje fall att varje gång du hör ordet ”svenskfientlighet” yttras i allvarliga sammanhang är det egentligen ”motstånd till mitt irrationella människohat” som avses. Amatörpsykologen inom mig misstänker att detta är någon form av spärr i hjärnan som skyddar jaget ifrån att konfronteras med att den egna världsbilden är ett luftslott. Det krävs ju som bekant inte mycket till begåvning för att hitta de enorma luckorna i rasisternas resonemang. Så om vi kan utesluta att eftersatt intellekt (helt och hållet) förklarar galenskapen, vad annat än undermedvetna spärrar återstår?

Jag är nyfliken – gul

20 Nov

Ibland undrar jag vad fan jag håller på med. Hur otroligt meningslösa saker jag viger min tankekraft åt. Som detta – ett litet projekt som egentligen bara kom till för att tillfredsställa något märkligt begär av att realisera en ordvits. Min egen motsvarighet till frisörsalonger som heter saker som Sax o fön. Fast det är klart, jag lärde mig ett par viktiga saker under det fåtal minuter jag arbetade med ”projektet”:

1) Vilgot Sjömans filmklassiker hette faktiskt Jag är nyfiken – en film i gult.

2) Det är, som med mycket annat här i livet, mycket lättare att utveckla ett Chrometillägg än att kläcka idén.

Nåja. Det enda i detta jag kan känna viss stolthet över är nog att jag gjort tillägget tillgängligt för nedladdning i alla länder utom Norge. Där var jag så där frejdigt random.